Kategoriarkiv: Skola

UnosUno, ett kvitto med otydliga poster

Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

En-till-En Folkets hus 5 feb 2009.014

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

#Petterföreläsning

I förrgår fångade en Tweet av Petter min uppmärksamhet och tanke. I går föreläste han för elever på Falkenbergs gymnasieskola. Idag kan ni läsa ett gästinlägg om föreläsningen här på min blogg skrivet av min äldsta dotter, Johanna.
// Stolt mamma full av kärlek!

Petter-tweet

#Petterföreläsning

Min mamma har det senaste gått och tänk högt och jämrat sig (nåja, reds anm.) över vad hon ska skriva här på bloggen. Hundra dagar med ett inlägg om dagen har nog faktiskt varit lite utav en utmaning för henne trots allt. Ibland skriver hon så att fingrarna dansar över tangentbordet och texten bara flödar i rader på datorskärmen. Men för någon dag sedan var det väldigt trögt för henne att hitta något viktigt att skriva om. Fingrarna låg som döda maskar på tangenterna. Det var då jag, som så många gånger innan, sa någonting innan jag hann tänka till en extra gång;
-Men jag får la gästblogga då om det ska vara så himla svårt att komma på någonting att skriva om, det kan väl inte vara så svårt?!
När jag själv hörde dessa ord lämna min mun tänkte jag direkt att nu finns de ingen återvändo, mamma kommer inte kunna släppa det där. Jag måste skriva någonting som har med antingen skola, datorer eller utbildning att göra.

Så här sitter jag, Johanna Björn, och ska försöka trixa ihop någonting till den här bloggen som har med skolan och kanske lite utveckling att göra. Kristina Björns äldsta arvinge. 18 år, hennes dotter, hennes problemgörare och även ibland irriterare. Det är faktiskt inte det lättaste att hitta det där ämnet att skriva om som kan vara lite intressant att läsa, men idag hände något som faktiskt satte igång många tankar, funderingar men också känslor hos mig som jag iallafall tänkte försöka dela med mig utav.

Jag går på Falkenbergs gymnasieskola i år 2. Skolan som har sina vita och ljusa toppar men också sina grå och mörka källare. En bra grej med Falkenbergs gymnasieskola är att de med hjälp utav Falkenbergs Sparbank anordnar en entreprenörsdag. En dag som ska innehålla inspirerande och tankeväckande föreläsningar för de allra flesta eleverna på skolan med olika föreläsare varje år. Idag, 10 mars, hade vi just denna dag, och i år hade man lyckats få dit en av Sveriges mest uppskattade, största och bästa rapp-artister, Petter!

1969195_690740920972838_343081383_nNär jag fick höra att Petter skulle komma och vara huvudföreläsare kunde jag knappt tro mina öron. Petters musik har varit en stor del utav min spellista, om inte helt och hållet, under hela tonårstiden och är fortfarande är en väldigt stor del utav den. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och Petter har jag alltid kunnat relatera till, så det här var lite extra stort för mig. PETTER kommer till MIN skola!

Jag blev helt enkelt ganska starstruck när han kom in på scenen i Falkenbergs enda biosalong och ställde sig ca 4 meter ifrån mig. (Givetvis hade jag sett till så att jag fick sitta på andra raden.) När han börjar sin föreläsning och min lilla hysteri har börjat lugna ner sig lite, märker jag att alla i salongen, skulle tippa runt 200 tonåringar och 10 lärare, är helt uppslukade av honom. Vi alla kan på något vis relatera till honom och det han säger. Sättet att uttrycka sig, om status och svagheter.

Han pratar om sin uppväxt och hur svårt han hade för ord och text. Att han inte kunde sitta still och koncentrera sig. Att han kände sig stressad. Ingenting gick ihop och han hade framför allt svårt med språk och skrift i skolan, något som också väldigt många elever har problem med idag. Han berättar också att han fick gå i någonting som kallades för talskola då han hade väldigt svårt att uttrycka sig muntligt.  Som grädde på moset var han väldigt blyg, vilket inte gjorde de lättare.

Han byter bild på sitt bildspel och visar en bild på ett skriftligt prov han haft i religion på högstadiet och hur han svarat på frågorna. Svaren hade inte ens med ämnet att göra och han berättar att han gjorde så för att han ville hålla uppe sin ”häftighet” för klasskompisarna, eftersom han kände att han inte passade in. Han kunde inte uttrycka sig, ord flöt ihop. När han gick fram till sin lärare efter att han rättat Petters prov och han fick det tillbaka, skrattade han och visade sina kompisar vilka roliga svar han hade skrivit och sa att han inte brydde sig om ett han blev underkänd; ”Det är skit samma liksom”.

1940004_690740570972873_1725137403_nDet här med häftighet och att man inte vill visa sig svag kommer upp flera gånger under Petters föreläsning och är någonting som jag kan känna att många utav oss elever kan relatera till. Idag är det väldigt svårt att visa sig svag, man får inte vara svag. Vi ska hela tiden ha de bästa betygen, omdömena och resultaten för att ”kunna komma vidare i våra liv”. Ett misstag eller en svagare insats gör egentligen att vårt betyg eller omdöme sänks med en gång. En svaghet = sämre betyg. Vi kan inte visa oss svaga för de andra i klassen för då kommer de tro att man är helt värdelös och bakom flötet, att man är annorlunda och kanske trög. Det här med sin egen så kallade ”status” är ett stort spöke, speciellt under tonåren. Det här med svaghet och brister sätter sig fast på min hjärnhinna, jag tror de gjorde det hos de 200 andra också. Kan man visa sig svag?

Petter fortsätter att berätta om sitt liv. När han var ungefär lika gammal som oss började han upptäcka rappen genom sin äldre bror. Petter berättar att för första gången i hans liv, så kände han att han kunde och ville vara en del av någonting som han faktiskt trodde att han kunde behärska. Hans mamma sa dock under hela hans uppväxt att det inte fanns någon musikalisk i familjen så musiken var utesluten. Titta på Petter nu.

När Petter var i England för att studera engelska så att han skulle kunna skriva häftiga texter på språket utan att stava fel och kunna uttala orden utan att låta som en kråka, började han sakna den svenska musiken. Hans mamma som under hela hans uppväxt har hjälpt honom att komma in på olika skolor och sett till så att han inte skulle hamna i fel umgänge, skickade några skivor till honom. De var då han började skriva och uttrycka sig på svenska, han visste att han kunde behärska det svenska talet någorlunda och genom att han skrev väldigt djupa och betydelsefulla texter med referenser till personer i historien och i litteraturhistorien, lyckades han också imponera på sina vänner och tillslut även på skivbolag. Det var nu han kände att han äntligen kunde utrycka sig och sina känslor. 16 rader. Detta var också de som gjorde att han började läsa böcker, han ville utveckla sitt språk till sina texter.

Petter höjer volymen på sin Macbook, drar igång beatet till låten ”Fäller en tår” och berättar att detta var den första texten han skrev. Sedan drar han en vers ur låten för oss. Det enda jag kunde tänka var egentligen bara; Herregud! Varför har ingen kommit på detta tidigare? Varför används inte rappen mer om den är till så stor hjälp?

Petter hade hittat ett sätt att uttrycka sig på som var ganska nytt på den tiden men som faktiskt finns med oss otroligt mycket idag. Vi har väldigt många duktiga rappare bara i Falkenberg och just rappen är en väldigt populär musikform att uttrycka sig i när man inte vet eller behärskar andra uttrycksformer som vi har i skolan, skrift och tal. Den har en rytm och ett sammanhang, något som blir lättare att greppa på något vis. Den är nyskapande och har inga begränsningar. Det är egentligen bara kreativiteten som sätter stopp inom rappen. Precis som Petter också nämner i sin föreläsning så finns det många elever som har väldigt svårt med, tal, skrift och läsning. Idag har vi en väldigt bra skola som kan hjälpa dessa barn men ibland kan jag tycka att sättet att uttrycka sig på är och blir väldigt begränsat och inrutat. Man ska kunna skriva, man ska kunna läsa och man ska kunna prata lika bra och på en lika hög nivå. Kan man inte det, då kan man inte.

Rappen har hjälpt Petter att utveckla sitt språk, sin skrift och sin kreativitet och jag tror att han, bara under de 90 minuterna vi satt där, lyckades inspirera varenda en utav oss på ett eller annat vis. Det är en självklarhet att man ska kunna uttrycka sig och sina känslor men idag tror jag att möjligheten till det är ganska begränsad och inrutad i skolan. Att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig på trycker jag är viktigare än hur bra man kan skriva en uppsats eller hur bra man är på att hålla ett föredrag om andra världskriget inför klassen. Att få använda sin kreativitet och känna att man utvecklas som människa, det tror jag är det viktigaste. Att ens kunskaper inom vissa områden hela tiden blir ”värderade” eller ”värdesatta” genom betyg är kanske inte det bästa då många inte ens får visa vad de verkligen kan, vad man tänker eller känner för att man kanske inte kan uttrycka sig just genom tal eller skrift. Varför får man inte hjälp med detta då de kanske är det skolan går ut på egentligen? Sättet att uttrycka sig och sin kunskap kring saker, vad man tänker och vad man känner?

Idag hade Petter inte klarat sig utan sitt tal och sina texter. Det är detta han lever på men det var också det som han hatade som ung. Han lyckades hitta en uttrycksform där han kände att han utvecklades och fann en mening. Jag tror de är de absolut viktigaste, att hitta en mening, känna att man utvecklas som människa och att hitta ett sätt att uttrycka sig på oavsett vad de är för sätt.

Johanna

 

 

// Johanna

Svaga elever provocerar mig

För några dagar sedan snubblade jag över följande rubrik:

Fler svaga elever får lärarna att lämna

Det är Emma Leijsne, Sydsvenska Dagbladet, som sammanfattar innehållet i en avhandling av Krzysztof Karbownik vid Uppsala universitet med rubriken ”Teacher mobility in Sweden”. Karbownik är PhD in Economics vid University of Arizona, och forskar alltså också vid ”Uppsala center for Labor Studies”

Tyvärr tycks inte denna avhandling vara tillgänglig för nedladdning så jag får i detta läge utgå ifrån att Emma Leijsne ger en rättvisande beskrivning av resultaten i sin artikel. I den sammanfattar hon huvudresultatet av Karbowniks forskningsresultat som följer;

”Om en skola får fler svaga elever, så lämnar de erfarna och utbildade lärarna skolan. Ju sämre betyg eleverna har, desto större är omsättningen bland lärarna.”

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta Karbowniks forskning eller slutsatser, och har dessutom svårt att verifiera dem eftersom jag inte läst avhandlingen. Men, jag kan med utgångspunkt i Emma Leijsnes sammanfattning konstatera att det i de bästa av världar verkligen borde vara tvärt om. De mest erfarna och utbildade lärarna borde verkligen vara de som allra mest möter elever som kämpar med att prestera och utvecklas i skolan.

Det var inte det faktum att en viss grupp lärare i viss utsträckning tycks lämna en viss grupp elever, som jag hakade upp mig på mest. Nej det var på det faktum att Krzysztof Karbownik, och följaktligen också Emma Leijsne, väljer att använda sig av ”svaga elever” som ett samlande, beskrivande begrepp, något jag tycker är både ovetenskapligt och ogenomtänkt av flera skäl. Bland andra;

  • Att elever inte lyckas i det system vi kallar skolan behöver inte alls bero på eleverna utan kan precis lika mycket bero på systemet.
  • Det kan vara stigmatiserande att benämna en individ eller grupp som svag/a.
  • Ett lägre betyg i ett skolämne behöver inte alls betyda att man är svag. Betyg är inga absoluta sanningar.
  • Det är inte per automatik någonting dåligt att vara ”svag” som människa.

Vän av ordning kommer möjligen nu att hävda att jag märker ord. Och det är just det jag gör (och har gjort förr). För, så länge vi fortsätter att slentrianmässigt(?) kategorisera elever och lärare med förenklade, stigmatiserande benämningar och begrepp, bidrar vi till att förstärka och cementera de uppfattningar och kulturer vi har för avsikt att utveckla och förändra. Genom att använda sig av detta språkbruk skjuter Karbownik alltså sin goda intention om att lyfta fram och redovisa en problematik som behöver hanteras delvis i sank. Möjligen oavsiktligt och obetänksamt, men ack så olyckligt.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Rider vi på en död häst?

Nyss hemkommen från årets näringslivsdag i Falkenberg igår var jag rejält trött i skallen. Hur i hela friden ska man hitta tid och energi för att bearbeta en sån oerhörd mängd intressanta intryck, ord och sammanhang utan att det inverkar menligt på livet i övrigt?närings

Bara just det, att reflektion tar tid, är en viktig insikt i sig för mig och många andra som jobbar med lärande. Tid för reflektion. Att baxa in nytt vetande i gammalt, skaka om, titta på resultatet och bygga ny kunskap är en energikrävande process. Ger vi verkligen utrymme för den i vår vardag? I vår yrkesroll? I våra skolor? För våra elever?

Jag är säker på att jag kommer att återvända till en del av dagens innehåll flera gånger i mitt bloggande den närmsta tiden. Inte för att ge er små referat av dagen, det känns inte så meningsfullt eftersom ni kan se och lyssna till allt själv här. Däremot känns det som att jag kommer vilja lyfta lite av de tankar om olika saker som fastnade i min skalle i lite inlägg framöver.

Jag börjar i alla enkelhet med en liten visdomshistoria som Jörgen Oom, legitimerad psykolog med specialistutbildning inom attitydpåverkan och kommunikation, med förtjänst levererade under sin föreläsning. En gammal visdom från Dakotaindianerna, som förts vidare från generation till generation. Den säger att;

Om man märker att man rider på en död häst, är den bästa strategin oftast att kliva av.

I moderna organisationer kan man dock se många betydligt mer avancerade strategier. Som t ex:

  • Tillsätta en utredning som skall studera den döda hästen.
  • Göra studiebesök i andra länder för att se hur man där rider på döda hästar.
  • Sänka kraven så att den döda hästens prestation blir mer acceptabel.
  • Köpa in en större piska.
  • Hota den döda hästen med avlivning.
  • Göra en arbetsstudie för att se om den döda hästen skulle prestera bättre med mindre tunga ryttare.
  • Sätta samman flera döda hästar i ett fyrspann för att öka dragförmågan.
  • Argumentera att eftersom den döda hästen är billigare i drift och drar mindre overheadkostnader, så bidrar den ju egentligen mer till resultatet än många andra.
  • Befordra den döda hästen till chef.

Men igen:

Dakotaindianernas uråldriga visdom säger att om man rider på en död häst är den klokaste strategin ändå oftast att stiga av…

För mig var det oundvikligt. Min hjärna satte genast igång att relatera detta till dagens skola och skoldebatt. Vad händer i din?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Skolpolitik 40 år på Kunskapskanalen idag

I slutet av januari hade jag äran att få vara med och fira John Steinbergs 40-årsjubileum som inspiratör, författare, föreläsare och utbildare, något jag redan bloggat om här.

IMG_0265Idag, måndagen den 3 mars, kan du ta del av delar av det som sades under eftermiddagen då UR, som en del av UR samtiden sänder ett inslag från eventet kl 17.45. Enligt uppgift är det i detta inslag John Steinberg själv, Marie Carlsson, förslagschef och Edna Eriksson, utbildare och debattör som talar om Skolpolitik om 40 år.
Missa inte!

#skolpolitik40

IMG_0265

Dagens värd och jubilar, John Steinberg

I fredags hade jag den stora äran att vara gäst hos fantastiska John Steinberg när han firade imponerande 40 år som föreläsare, skolutvecklare och författare till 48 (!!!) böcker. Inför denna händelse hade John gett några av sina gäster i uppdrag att blicka 40 år framåt i skolpolitiken, däribland mig.

Själv började jag första klass för på 40 år sedan och tog min lärarexamen 20 år senare, en obegripligt lång tid som är svår att greppa trots att den har passerat. Oändligt mycket svårare visade det sig vara att ta samma tidsperspektiv framåt, 40 år in i det okända.

Eventet började med fyra korta föreläsningar. Först ut var naturligtvis jubilaren själv och därefter följde Gustav Fridolin Miljöpartiet, Marie Carlsson, Liber och Edna Eriksson, Utbildare och idéutvecklare, Det blev fyra inlägg om skola, lärande och framtid av olika karaktär, som alla gav oss mycket att tänka på. Inlägg som det var min uppgift att reducera till en kort sammanfattning som också skulle inleda den avslutande paneldiskussionen, en uppgift som visade sig långt svårare än jag trodde. Men så har väl i och för sig aldrig det korta formatet varit min starkaste sida 🙂

Det fanns dock en lättfunnen sak som snabbt förenade samtliga talare, och det var svårigheten med det långa tidsperspektivet där ingen fullt ut vågade ta klivet ut i det helt okända 2054. Jag tycker det är intressant att vi, trots att vi inte vet något alls om förutsättningarna för lärande om 40 år, fastnar i att vi ska utgå ifrån, förbättra och förändra den skola vi har. Naturligtvis är det rimligt att anta att det är så utvecklingen i praktiken kommer att ske. Men om vi nu har chansen, ja till och med har uppmanats att tänka helt fritt och utan några förbehåll. Varför är det då så svårt för oss att ha idéer om hur skolan skulle se ut om den skulle uppfinnas för första gången idag? Eller om 40 år?

Det sades många intressanta och kloka saker i föreläsningarna och allt kan tyvärr inte redovisas här, men här följer något av det jag fastnade för. Först några saker som oroar mig:

  • Att skolans utveckling kan liknas vid en resa där kunskapskontroll allt mer går ut över hjärta och empati.
  • Att visionen om vad mötet mellan lärare och elever ska leda till i ett framtida samhälle saknas i skolpolitiken.
  • Att vi fokuserar på att förverkliga uppdraget i nuvarande styrdokument så hårt att vi missar att vi lägger ribban alldeles för lågt för lärande i framtiden.
  • Att vi utgår ifrån den skola vi har idag och har idéer om hur den kan bli bättre när vi egentligen borde fundera över hur den kan bli annorlunda.
  • Att vi inte alls pratar om hur vi förbereder våra unga för ett liv i en okänd framtid.

Det kom naturligtvis också fram en del ljuspunkter som gör det möjligt att känna hopp om att vi i framtiden kommer att kunna skapa en tidsenlig skola och relevanta miljöer för lärande:

  • Vi har en bra grund, värderingar, demokrati etc. att bygga lärande på i vårt svenska samhälle.
  • Den svenska skolan har i jämförelse med andra länder gott om pengar.
  • Vem som helst redan idag kan lära vad som helst, var som helst, hur som helst, när som helst.
  • Redan idag kan man vara vad Edna Eriksson kallar ”yrkesschizofren”, dvs gå igenom livet med en mängd olika yrken, och det är helt normalt.

Dessa få punkter fick bidra till inramning och input till den efterföljande paneldiskussionen ledd av Hans Renman. Alla föreläsarna medverkade här tillsammans med läraren Gunilla Essén och undertecknad.

bild

#skolpolitik40 diskuteras av från vänster: Hans Renman, Marie Carlsson, John Steinberg, Gustav Fridolin, Edna Eriksson, Gunilla Essén och Kristina Björn. Foto: Åsa Sundelin

Här visade det sig ganska raskt att vi alla i panelen, även den äkta politikern Gustav Fridolin, närde en viss osäkerhet i vad de olika partierna egentligen står för i sakfrågorna i svensk skolpolitik. Kanske inte så märkligt då vi gemensamt också kunde konstatera att det nog inte finns någon riktigt stor, tydlig vattendelare i den svenska skolpolitiken idag. Hurvida det är bra eller dåligt lämnade vi åt var och en att fundera på.

När vi slutligen gick vidare till den stora frågan om den fortsatta utvecklingen av skolan, eller kanske mer utvecklingen av ett lärande samhälle, målades bilden i mitt tycke med ganska modesta, försiktiga penseldrag. Och kanske är det högst mänskligt att det blir just så, då vi alla kunde enas om att vi idag inte har en aning om hur samhället och förutsättningarna för lärande ser ut om 40 år. Själv tänker jag att det är vår enskilt största utmaning och uppgift att förbereda unga för en framtid i stark förändring. Göra dem redo för att kunna hantera och dra nytta av den rörelse som är absolut nödvändig i ett lärande samhälle i utveckling. Exakt vad Edna Eriksson så tydligt belyste när hon lugnt konstaterade;

 ”Vi människor har fötter. Inte rötter.”

Var är du om 40 år?

//Kristina

PS. För dig som inte kunde närvara i fredags kommer UR att sända eventet i Kunskapskanalen framöver. Länk kommer. DS

Post BETT 2014

Att konsumera och arkivera intryck under en BETT-vecka är lätt. Vansinnigt lätt. Men vart tar alla intryck vägen? Alla bilder, anteckningar, inspelningar och samtal? Vad händer med alla insikter, upplevelser, kunskaper och nyfunna kontakter? Jag önskar ibland att jag kunde teleportera mig runt i landet och likt en fluga i taket ta del av vad som faktiskt händer i dag, i morgon, i nästa vecka. Jag är nyfiken. Vad blir det av, Post BETT?

Med ett visst mått av BETTlag slår jag mig ner för att samla mina egna intryck och tankar. Det känns viktigt att fundera över vad förra veckan faktiskt gett när man tar sig förbi alla vackra ögonblicksbilderna av spektakulära mingelmiljöer, kulinariska delikatesser och bubblor i glas. När man knör sig in bakom gnäll om försenade plan, trötta skallar, ömma fötter, sömnbrist och lyssnar bortom de glada utropen om hur alla har träffat alla eller fått se eller synas med just hen. Ja kort sagt, vad blir kvar när man skalar av allt det där vi nog alla redan har koll på, oavsett om vi var på plats eller ej? Vad finns där bakom? Och vad händer nu?

IMG_0227I år medverkade jag tillsammans med Hans Renman och Carl Heath i  Scandinavian Educations program ”BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – 2014”. Förståelse, motivation och design av tankar och lärmiljöer var centrala teman som bearbetades på olika sätt. Vi ville ge stort utrymme för konkret handling och fördjupad reflektion, liksom för upplevelser av olika miljöer för lärande. Samtidigt ville vi bidra med metoder, tankemodeller, forskning, teorier och egna tankar om skola och utveckling relaterat till den snabba samhällsutveckling som vi alla i högsta grad är en del av. Min egen känsla är att vi lyckades erbjuda ett generöst smörgåsbord med dessa ingredienser och jag hoppas flera av dessa rätter som gav mersmak för våra deltagare.

En annan av våra ambitioner var att hjälpa deltagarna att få syn på, ringa in och i handling konkret formulera aktuella utmaningar för skolutveckling. Här är fortfarande bättre tillgång till IKT en inte så liten fråga som man kanske kan tro. Men till skillnad från för 12 år sedan då jag började arbeta heltid med dessa frågor är teknikdeterminismen idag betydligt mindre och fokus på utveckling av lärandets kvalitet med IKT som redskap desto större, även för de som ännu inte kommit till skott eller i mål med tillgänglighetsfrågan. Vi har alltså numera i stor utsträckning ”rätt glasögon på”, en glädjande insikt som stärker att en reell utveckling av skolan pågår för fullt mitt i den svartaste av svenska skoldebatter. En utveckling med fokus på lärande, även om marknadskrafter ibland fortfarande vill tro något annat.

Utmaningar är intressanta och finns på flera olika plan, något som också bekräftades i det seminarium vi genomförde som behandlade ”IKT och lärandets kvalitet”. Här fick deltagarna först på egen hand formulera vad de själva menade är viktiga trender inom IKT i skolan. Därefter arbetade de  i grupper med att prioritera och ringa in den trend, tillika utmaning med IKT som de tillsammans menade är mest betydelsefull för utvecklingen av lärandets kvalitet, och samtidigt svårast att genomföra. Detta resulterade i följande utmaningar att anta:

  • Att på riktigt lära alla tillsammans
  • Att göra undervisningen elevdriven
  • Att tillgängliggöra tekniska, integrerade lösningar
  • Att öka den pedagogiskt digitala kompetensen i verksamheten
  • Att göra interaktiva digitala verktyg till den värdefulla tillgång de kan vara för lärandet

IMG_0244

Man kan konstatera att de alla är både viktiga och aktuella utmaningar, att de endast till en liten del har ett teknikfokus och att vi alla oavsett roll har en viktig funktion och betydelse för hur vi lyckas anta dem. Ledare, lärare, elever och föräldrar behöver här visa engagemang, mod, kreativitet och vilja att lära, lära om och lära nytt. Just det som vi bland annat mötte och imponerades så av vid vårt besök på Bowes Primary School där för övrigt samtliga bilder är tagna.

Ytterligare en ambition vi hade var just att sätta strålkastarljus på betydelsen av det personliga engagemanget i utvecklingen av skolan. Att stärka deltagarna i att försätta sig i och vara i ständig rörelse. Att öka förståelsen för det individuella ansvaret, se sin roll och få insikt i att vi jobbar mot ett mål som aldrig står stilla, ”A moving target”. Därför måste vi alla hjälpas åt att hålla fotarbetet igång, bygga vidare på att stärka vår egen och andras förändringskompetens och aktivt bidra till en organisation för lärande som är mer multipotent och flexibel än i någon annan tid. Jag lämnade London med känslan av att detta aldrig har varit så möjligt som nu, och jag är säker på att många av oss både tog och tar stora steg framåt, uppåt, åt sidan, vidare och tillsammans antar de olika utmaningar som väntar.

IMG_0238

Själv har jag Post BETT varit i rörelse, bland annat som pedagogisk expert hos MacSupport Education. På fredag sätter jag, Hans Renman, Gustav Fridolin, Edna Svensson och Marie Carlsson den kanske viktigaste frågan av dem alla, ”Utbildningspolitik om 40 år”, på agendan tillsammans med 40-års jubilerande John Steinberg. Ett hedrande uppdrag med svindlande tidsperspektiv som om allt går enligt plan också kommer att gå att ta del av i URs sändningar framöver.

Så vad händer hos dig? Vad gör DU Post BETT?  Tar du ett modigt beslut? Utmanar du dina lektionsplaneringar? Delar du med dig av dina tankar och din kompetens någonstans? Inspirerar du en kollega eller många? Ser du dig om efter en ny lärmiljö? Eller ifrågasätter du en gammal? Ställer du en annan fråga? Lyssnar du till ett annat svar? Är fotarbetet igång? Är du på väg?

//Kristina