Etikettarkiv: Skoldebatt

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Skolpolitik 40 år – Se allt på UR play

Kicki-URI slutet av januari deltog jag i ett event med rubriken Skolpolitik 40 år. Om detta har jag redan skrivit både här och här. Hela eventet filmades av UR och finns nu slutligen i alla delar tillgängligt på URs hemsida med den samlade rubriken ”UR Samtiden – Framtidens skolpolitik”.

I det avslutande panelsamtalet fick jag äran att sammanfatta och kommentera föreläsarnas olika inlägg tillsammans med Hans Renman som också agerade moderator. Ett resultat av det blev att du nu kan både se och höra mig efterlysa Miljöpartiets och Gustav Fridolins vision om ett framtida lärande samhälle. Du kan också ta del av hur mycket panelens deltagare egentligen kan om dagens skolpolitik och en hel del annat. Mycket nöje!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Här har man alltid med sig

0004653En av flera vattendelare i debatten om skolan är tidsperspektivet. Fokus på att förbättra den skola vi har just nu, eller fokus på att skapa den bästa skolan för framtiden. Naturligtvis krockar dessa perspektiv emellanåt, det är oundvikligt, men spiller vi inte alldeles för mycket energi på att träta om vilket perspektiv som ska gå vinnande ur striden?

Att vi tar olika ingångar på skoldebatten är bra, nödvändigt och viktigt. Dock upplever jag allt oftare en polarisering där debattörer med huvudsakligt fokus på skola ur ett längre tidsperspektiv sätts i en ringhörna, och de med huvudsakligt fokus på skola idag, i en annan. Är du ”för” framtidsfrågorna placeras du per definition i gänget som är ”mot” nutidsfrågorna och vice versa. 

Och det stannar tyvärr inte vid tidsperspektivet. ”Ordning och reda” ställs mot ”flum”, kateder mot soffa, ”eget arbete” mot föreläsning osv osv. Att vi kategoriserar, generaliserar, sorterar och stämplar åsikter och debattörer på detta sätt är frekvent återkommande, och det är vi själva som gör det. Det blir ju per definition lite lättare att förhålla sig till matchen om man vet vilka som hör till vilket lag. Vilka som är med- och motspelare. Förutsatt att det nu är en match eller fight som ska utkämpas då alltså.

Som jag ser det är det vansinnigt kontraproduktivt att det pågår en fight mellan den gamla och den nya skolans beivrare (för att göra en enkel generalisering). Det som är skola här just nu, är nämligen inom kort skola på en helt annan plats, den plats som vi just idag kallar ”där” eller sen. ”Där” ligger längre fram, någon annanstans, i framtiden. Vi vet inte så mycket om ”där”, men av historien kan vi förstå att vi definitivt kan förvänta oss att när vi kommer till ”där” så gäller andra förutsättningar än här. Den spade vi gräver med ”här” är kanske rent av måste vara en räfsa ”där”?

Skolutveckling blir därför en utmaning där allt som är konstant är att spelreglerna hela tiden är i förändring. En utmaning som kräver att vi balanserar och drar nytta av insikter och kunskaper om båda perspektiven. Ändå ligger fokus idag ofta mer på att definiera och kritisera en motståndare eller ett motståndarlag, än att ta plats i en helhet och bidra med kunskaper, kompetenser och förmågor i en lärande resa mot ”där”. Förklaringar till varför det blir så står naturligtvis att finna i allt ifrån särintressen till bristande förmåga att se sin egen del i en helhet, men jag tänker ändå att vi, om vi vill, kan göra både kommande generationer och oss själva, stora tjänster bara genom att använda vår förståelse för att det förhåller sig så och agera och debattera därefter.

Skolan kommer inte att kunna ta sig från här till ”där” i ett enda kliv. Den kommer heller ej att kunna surras fast vid dagens eller, ännu värre, gårdagens ”här”. Nej skolan, dvs alla vi som verkar i och för den, måste kontinuerligt gå, steg för steg. Vi måste vara i rörelse med insikten om att ”här” inte är en fast punkt att återvända till när utmaningen blir för stor. Vi måste utgå från det faktum att ”här” har man alltid med sig och att det är en punkt eller ett system i ständig rörelse i en föränderlig värld i ständig rörelse. En punkt eller ett system i rörelse mot ett ”där” som är ett rörligt mål. Människan har fötter, inte rötter. Det tänker jag att vi ska vara glada för. Låt oss alla att kliva ur ringhörnorna, ta sikte på ”där”, inventera vad vi var och en kan bidra med för att skolan ska få en bra resa mot ”där”, och börja gå.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.