Etikettarkiv: #Skola

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.