Etikettarkiv: #Skola

Ny studie kan revolutionera undervisningen

Ibland använder jag en övning som jag kallar ”Spelet om framtiden” när jag jobbar med rektorer och skolledare. Den går kort ut på att man i grupp ska diskutera möjliga framtidsscenarier och bestämma om de är önskvärda, inte önskvärda, möjliga eller inte möjliga i skolan inom en relativt snart framtid (8-10 år) Ett av påståendena är följande;

”All undervisning utgår från hjärnforskares rön och inte från godtyckliga tankar och idéer”

Påståendet brukar provocera en del personer. Mest de som menar att skolan minsann inte styrs av godtyckliga tankar och idéer idag, men också de som menar att lärande handlar om så mycket mer än ”bara hjärnan”.

Det brukar hur som helst ofta sluta med att detta påstående kategoriseras som inte önskvärt och inte möjligt. Eller som önskvärt men inte möjligt. Frågan är om det kanske kan vara idé att se lite annorlunda på det framöver. Klippet nedan, med tillhörande artikel (för övrig ett av det mest delade i mitt Facebook-flöde de senaste dagarna) talar för att det kanske är närmre än vi tror det där med att låta all undervisning utgå från hjärnforskning. För nog är det väl så att det inte bara är forskningen om inlärning som denna studies resultat kan revolutionera. Nog kommer det väl också att påverka hur vi jobbar med inlärning?

Extremt intressant. Se det!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Uppdatering 23 april: Språklig rättning och justering av rubriken där ”inlärningen” byttes mot ordetundervisningen för bättre förståelse.

82 sekunder om vad hjärnan gör när du läser

Jag bara älskar när det finns lite tid att kolla upp intressanta tankar och följa tanketrådar på nätet. En ledde mig nyss till det här. 82 sekunder som hjälper dig förstå lite bättre vad som händer i hjärnan när du läser. Hjärnan är i sanning fascinerande. Tomas Dalströms bok ”Bäst i text” får jag fördjupa mig i en annan dag.

PS Kolla med ljudet på.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Är det bara en känsla i vägen?

Ever tried.001På 10 minuter ställer Björn Söderberg, social entreprenör, alla frågor som behöver ställas. Och levererar en hel del svar. Själv kan jag inte låta bli att fastna på det där med misslyckanden. Kan det vara så basalt? Är det en känsla, det mest mänskliga av allt, som hindrar en hållbar utveckling? Håller våra rädslor för misslyckanden tillbaka utvecklingen av det hållbara samhälle som är mänsklighetens hopp? Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Hur skapar vi hållbar utbildning?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Minst 1500 ord (det blev 1552)

För en dryg månad sedan gav jag mig själv utmaningen att blogga minst en gång om dagen i hundra dagar inom ramen för #blogg100. Det sprack. Målet är nu 100 inlägg på hundra dagar. Det kan gå.

Men det är inte min bloggutmaning detta egentligen ska handla om utan vad den fått mig att åter fundera över. Om att skriva ”på beställning”. Och om att göra det trots att det inte är maximalt relevant för lärandet.

Jag ser det ganska ofta i mina egna barns vardag. Skolan ”beställer” och de ska leverera en färdig produkt i skrift. Reflektioner om ämnen som inte riktigt fängslar. Analyser av texter eller filmer som inte berör. Listan kan göras lång. Arbetena är många och samordning och samarbeten mellan ämnen undantag. Låt mig ta ett exempel.

Min ena dotter skulle lämna in en skriftlig analys. En analys av en film som hon sett någon vecka tidigare, en gång, på lektionstid. Den handlade om ett psykologiskt experiment. Uppgiften var att analysera filmens budskap utifrån psykologiska teorier. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Enkelt radavstånd. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Filmen fanns inte (åtminstone inte lätt) tillgänglig att se om igen. Vi lyckades i alla fall inte komma åt den. Dotterns minne av den var ganska bra men viss osäkerhet om detaljer fanns, naturligtvis. Tänk er själva hur många detaljer ni skulle minnas av en 60 min lång film från 60-talet om psykologiska experiment. En film som ni inte själva valt att se. Dessutom. Kursens undervisningstid var formellt slut, så några fler lektioner där uppgiften skulle kunna diskuteras med läraren fanns inte att tillgå. Men en skriven analys skulle ändå lämnas in. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Som mamma fick jag tack och lov förtroendet att hjälpa till på ett hörn med detta. För även om dottern är både klok, begåvad och pragmatisk, så var hon stressad, irriterad och ifrågasättande till uppgiften och den undervisning hon fick. Eller kanske snarare inte fick. Hennes ifrågasättande var högst relevant. Ändå försökte hon leverera så bra hon kunde.

Jag kunde hjälpa henne att sortera lite begreppen, korrläsa och komma med lite språkliga tips. Inte alla föräldrar kan det. Därmed blev arbetet slutfört i den meningen att det uppfyllde alla formaliakrav. Enskilt arbete. (Nåja, jag var väl med på 1-2% kanske). Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Innehållsligt kunde prestationen varit avsevärt mer kvalitativ om lärarstöd och tid för reflektion och diskussion med andra funnits. Men visst. Lärdomen blev åtminstone att det går att leverera ett arbete skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. I tid. Ja ni greppar.

Att undervisningstid 2014 ägnas åt att elever ska se på film i denna omfattning gör mig beklämd. Med 60 minuter undervisningstid i veckan i ett nytt, komplext ämne finns inte utrymme för att ägna hela lektioner åt detta. Alla elever har i detta fall datorer och det är möjligt för läraren att låta dem logga in på Mediacentralen hemifrån eller på skolan under håltimmar för att komma åt material. Världens enklaste Flipped Classroom om ni så vill, och den dyrbara timmen i veckan skulle kunnat användas till kvalitativ undervisning med samtal och reflektion runt ett komplext och svårt ämne. Denna timme, och flera andra i denna kurs som ägnats åt filmförevisning också för den delen, kunde genererat mycket mer lärande. Om läraren organiserat sin undervisning för det.

Låt mig ta ett annat exempel.

För en tid sedan fördjupade den av mina döttrar som läser kommunikation sig i ett ämne som handlade om utsatta människor. Hon skrev ett arbete där hon redogjorde för problematiken, vilka konsekvenser den fick för samhälle och individ, egna tankar om vad som skulle kunna göras för att minska människors lidande osv osv. Det var ett omfattande arbete, men det blev bra och hon lyckades kommunicera många viktiga saker med sin text.

0004961En månad senare kommer samma dotter hem med en ny skrivuppgift. Denna gång ska hon skriva en uppsats. Om samma ämne som hon skrev om i sitt stora arbete i kommunikationen för bara en månad sedan. En uppsats. Inget annat. Frustrationen var stor. Varför skriva en gång till om samma ämne? Och varför en uppsats, något hon upprepade gånger genom sin studietid redan visat att hon kan leverera?

Hennes ifrågasättande är ytterligt relevant. Att inom loppet av en månad få två skrivuppgifter låsta till samma ämnesinnehåll känns naturligtvis föga meningsfullt. Särskilt när de ges i ett så omfattande ämne som kommunikation som innehåller så mycket mer än skrivande och där undervisningstiden är så begränsad. Läraren menar dock att det krävs just en skriven uppsats för att kunna bedöma elevernas förmåga att kommunicera skriftligt. Jag tar mig för pannan. Varför inte bara fråga svenskläraren, som bör vara minst lika bra kompetent att bedöma förmågan att kommunicera i skrift i uppsatser?

Dottern skrev ändå. Oinspirerad och irriterad. Det blev en något modifierad version av det första arbetet. Hon ”får saken ur världen”. Pressar ur sig rätt antal ord på rätt antal sidor i rätt tid. Bara för att. Minsta möjliga. Ja ni greppar.

Kvalitativ undervisning? Väl använd tid för lärande i en pressad elevs lärprocess? Knappast. Och detta bara för att lärare inte organiserat sin undervisning för det.

Vi måste sluta göra såna här idiotgrejer i skolan. Lärare måste ta klokare beslut om sin undervisning än såhär. Elevernas tid för lärande måste visas större respekt. Samarbetet kring elevers lärande måste bli bättre. Mycket bättre. Hur ska annars resultaten bli bättre? Och hur ska lärares status annars någonsin kunna öka?

Ja, jag VET att ovan berättelser är lösryckta exempel. Att alla lärare inte ”är eller gör såhär”. Att det finns väldigt många bra exempel på kvalitet i undervisningen. Det är sant. Men detta händer också. Bevisligen. Och varje gång en meningslös uppgift eller dålig undervisning genomförs tär det det på elevens tid, kraft, motivation och fokus. Det är också sant. Med det nöts elevers intresse och engagemang för studier varje gång ned en liten smula. De lyder och levererar fortfarande, otroligt nog. Men de låter sig inte luras. De vet när de får bra undervisning. Och dålig.

Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja, ni greppar.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

Science Fiction är nu

Det senaste året har jag allt oftare hört mig själv säga i mina föreläsningar att Science Fiction redan är här. Att det vi vanliga dödliga i allmänhet refererar till som utopiska framtidsscenarier ofta redan är realiserat och finns. Här och nu.

Själv minns jag det som en liten revolution när jag 1989, då jag arbetade som elkonstruktör, fick börja använda en digital ritplatta när jag layoutade elscheman och designade monteringsansvisningar för utrustning i elskåp. Magi!

3DIdag skulle jag (om mina kunskaper om design av elskåp hade funnits kvar vill säga) kunna rita hela min design av elskåp i luften och ställa det framför mig och elektrikern på bordet.

MAGI!!!

Science fiction är nu. Vad betyder det för förskolan och skolan?

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Stolt men inte nöjd” – A walk down memory lane

Den 29 maj 2009 hade jag och alla mina fantastiska kollegor i Falkenberg varit igång i två läsår med kommunens En-till-En satsning. Många jobbade stenhårt och målmedvetet, inte bara med allt som fanns att lära och göra i vardagen. Vi delade också efter bästa förmåga med oss och berättade om vårt arbete i alla möjliga sammanhang. Vi hade inbjudna gäster, medverkade på konferenser och fick föreläsa i olika sammanhang. Intresset var överumplande stort

LArs J 2De första åren hade vi två engagerade lärare som bloggade om sina upplevelser och tankar under resan med En-till-En. En av dem var läraren Lars Johnsson som skrev många intressanta inlägg om sin lärarvardag på Skogstorpsskolan. Dessa inlägg finns fortfarande att läsa på bloggen ”Johnssons tankar”, en underbar resa längs minnenas allé, väl värd att lägga en stund på.

Ett av de i särklass mest lästa och delade inläggen publicerades just den 29 maj 2009. Inlägget handlade om förändringar. Om vad Lars såg hade förändrats i hans lärarvardag sedan elevernas personliga datorer gjort sitt intåg på skolan. Om saker han inte längre gjorde.

Jag tar mig friheten att citera hela inlägget från den 29 maj här, men vill varmt rekommendera att ni också själva klickar er vidare till ”Johnssons tankar” och botaniserar själva. Han har tänkt mycket klokt den mannen.

” Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.
Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år. ”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

The in-Class Flip

Inget är nytt under solen … eller?The-in-class-flip

Jag älskar när skickliga lärare sätter utveckling av undervisningen högt på agendan. Det är det enskilt viktigaste för att eleverna ska lyckas och bli sitt bästa jag. Dessa lärare, ja tro de eller ej, finns det gott om.

Metoden ”Flipped Classroom” har haft stort genomslag de senaste kanske två åren, mycket tack vare lärare som eminente Daniel Barker och lysande Katarina Lycken-Rüter som generöst delat med sig av sina tankar och erfarenheter från en flippad lärarvardag.

Med deras arbete har vi fått upp ögonen för en undervisningsmetod. Och med det ser vi nu helt plötsligt fler exempel och varianter. Ett dök upp i mitt FB-flöde idag och jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det nya egentligen handlar om. Är det att det nu snyggt går att visualisera en metodisk och väl genomtänkt undervisningspraktik som får oss att anan nyheter? Eller handlar det om faktisk utveckling där vi ser en ny undervisningsmetod växa fram? Hur som helst. Jag tycker att detta, nytt eller gammalt, är ett bra beskrivet metodiskt exempel som många kan ha glädje och nytta av för att utveckla sin undervisningspraktik. Vad tycker du?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.