Etikettarkiv: Scandinavian Education

Skolpolitik 40 år – Se allt på UR play

Kicki-URI slutet av januari deltog jag i ett event med rubriken Skolpolitik 40 år. Om detta har jag redan skrivit både här och här. Hela eventet filmades av UR och finns nu slutligen i alla delar tillgängligt på URs hemsida med den samlade rubriken ”UR Samtiden – Framtidens skolpolitik”.

I det avslutande panelsamtalet fick jag äran att sammanfatta och kommentera föreläsarnas olika inlägg tillsammans med Hans Renman som också agerade moderator. Ett resultat av det blev att du nu kan både se och höra mig efterlysa Miljöpartiets och Gustav Fridolins vision om ett framtida lärande samhälle. Du kan också ta del av hur mycket panelens deltagare egentligen kan om dagens skolpolitik och en hel del annat. Mycket nöje!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

#skolpolitik40

IMG_0265

Dagens värd och jubilar, John Steinberg

I fredags hade jag den stora äran att vara gäst hos fantastiska John Steinberg när han firade imponerande 40 år som föreläsare, skolutvecklare och författare till 48 (!!!) böcker. Inför denna händelse hade John gett några av sina gäster i uppdrag att blicka 40 år framåt i skolpolitiken, däribland mig.

Själv började jag första klass för på 40 år sedan och tog min lärarexamen 20 år senare, en obegripligt lång tid som är svår att greppa trots att den har passerat. Oändligt mycket svårare visade det sig vara att ta samma tidsperspektiv framåt, 40 år in i det okända.

Eventet började med fyra korta föreläsningar. Först ut var naturligtvis jubilaren själv och därefter följde Gustav Fridolin Miljöpartiet, Marie Carlsson, Liber och Edna Eriksson, Utbildare och idéutvecklare, Det blev fyra inlägg om skola, lärande och framtid av olika karaktär, som alla gav oss mycket att tänka på. Inlägg som det var min uppgift att reducera till en kort sammanfattning som också skulle inleda den avslutande paneldiskussionen, en uppgift som visade sig långt svårare än jag trodde. Men så har väl i och för sig aldrig det korta formatet varit min starkaste sida 🙂

Det fanns dock en lättfunnen sak som snabbt förenade samtliga talare, och det var svårigheten med det långa tidsperspektivet där ingen fullt ut vågade ta klivet ut i det helt okända 2054. Jag tycker det är intressant att vi, trots att vi inte vet något alls om förutsättningarna för lärande om 40 år, fastnar i att vi ska utgå ifrån, förbättra och förändra den skola vi har. Naturligtvis är det rimligt att anta att det är så utvecklingen i praktiken kommer att ske. Men om vi nu har chansen, ja till och med har uppmanats att tänka helt fritt och utan några förbehåll. Varför är det då så svårt för oss att ha idéer om hur skolan skulle se ut om den skulle uppfinnas för första gången idag? Eller om 40 år?

Det sades många intressanta och kloka saker i föreläsningarna och allt kan tyvärr inte redovisas här, men här följer något av det jag fastnade för. Först några saker som oroar mig:

  • Att skolans utveckling kan liknas vid en resa där kunskapskontroll allt mer går ut över hjärta och empati.
  • Att visionen om vad mötet mellan lärare och elever ska leda till i ett framtida samhälle saknas i skolpolitiken.
  • Att vi fokuserar på att förverkliga uppdraget i nuvarande styrdokument så hårt att vi missar att vi lägger ribban alldeles för lågt för lärande i framtiden.
  • Att vi utgår ifrån den skola vi har idag och har idéer om hur den kan bli bättre när vi egentligen borde fundera över hur den kan bli annorlunda.
  • Att vi inte alls pratar om hur vi förbereder våra unga för ett liv i en okänd framtid.

Det kom naturligtvis också fram en del ljuspunkter som gör det möjligt att känna hopp om att vi i framtiden kommer att kunna skapa en tidsenlig skola och relevanta miljöer för lärande:

  • Vi har en bra grund, värderingar, demokrati etc. att bygga lärande på i vårt svenska samhälle.
  • Den svenska skolan har i jämförelse med andra länder gott om pengar.
  • Vem som helst redan idag kan lära vad som helst, var som helst, hur som helst, när som helst.
  • Redan idag kan man vara vad Edna Eriksson kallar ”yrkesschizofren”, dvs gå igenom livet med en mängd olika yrken, och det är helt normalt.

Dessa få punkter fick bidra till inramning och input till den efterföljande paneldiskussionen ledd av Hans Renman. Alla föreläsarna medverkade här tillsammans med läraren Gunilla Essén och undertecknad.

bild

#skolpolitik40 diskuteras av från vänster: Hans Renman, Marie Carlsson, John Steinberg, Gustav Fridolin, Edna Eriksson, Gunilla Essén och Kristina Björn. Foto: Åsa Sundelin

Här visade det sig ganska raskt att vi alla i panelen, även den äkta politikern Gustav Fridolin, närde en viss osäkerhet i vad de olika partierna egentligen står för i sakfrågorna i svensk skolpolitik. Kanske inte så märkligt då vi gemensamt också kunde konstatera att det nog inte finns någon riktigt stor, tydlig vattendelare i den svenska skolpolitiken idag. Hurvida det är bra eller dåligt lämnade vi åt var och en att fundera på.

När vi slutligen gick vidare till den stora frågan om den fortsatta utvecklingen av skolan, eller kanske mer utvecklingen av ett lärande samhälle, målades bilden i mitt tycke med ganska modesta, försiktiga penseldrag. Och kanske är det högst mänskligt att det blir just så, då vi alla kunde enas om att vi idag inte har en aning om hur samhället och förutsättningarna för lärande ser ut om 40 år. Själv tänker jag att det är vår enskilt största utmaning och uppgift att förbereda unga för en framtid i stark förändring. Göra dem redo för att kunna hantera och dra nytta av den rörelse som är absolut nödvändig i ett lärande samhälle i utveckling. Exakt vad Edna Eriksson så tydligt belyste när hon lugnt konstaterade;

 ”Vi människor har fötter. Inte rötter.”

Var är du om 40 år?

//Kristina

PS. För dig som inte kunde närvara i fredags kommer UR att sända eventet i Kunskapskanalen framöver. Länk kommer. DS