Etikettarkiv: lärande

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Svaga elever provocerar mig

För några dagar sedan snubblade jag över följande rubrik:

Fler svaga elever får lärarna att lämna

Det är Emma Leijsne, Sydsvenska Dagbladet, som sammanfattar innehållet i en avhandling av Krzysztof Karbownik vid Uppsala universitet med rubriken ”Teacher mobility in Sweden”. Karbownik är PhD in Economics vid University of Arizona, och forskar alltså också vid ”Uppsala center for Labor Studies”

Tyvärr tycks inte denna avhandling vara tillgänglig för nedladdning så jag får i detta läge utgå ifrån att Emma Leijsne ger en rättvisande beskrivning av resultaten i sin artikel. I den sammanfattar hon huvudresultatet av Karbowniks forskningsresultat som följer;

”Om en skola får fler svaga elever, så lämnar de erfarna och utbildade lärarna skolan. Ju sämre betyg eleverna har, desto större är omsättningen bland lärarna.”

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta Karbowniks forskning eller slutsatser, och har dessutom svårt att verifiera dem eftersom jag inte läst avhandlingen. Men, jag kan med utgångspunkt i Emma Leijsnes sammanfattning konstatera att det i de bästa av världar verkligen borde vara tvärt om. De mest erfarna och utbildade lärarna borde verkligen vara de som allra mest möter elever som kämpar med att prestera och utvecklas i skolan.

Det var inte det faktum att en viss grupp lärare i viss utsträckning tycks lämna en viss grupp elever, som jag hakade upp mig på mest. Nej det var på det faktum att Krzysztof Karbownik, och följaktligen också Emma Leijsne, väljer att använda sig av ”svaga elever” som ett samlande, beskrivande begrepp, något jag tycker är både ovetenskapligt och ogenomtänkt av flera skäl. Bland andra;

  • Att elever inte lyckas i det system vi kallar skolan behöver inte alls bero på eleverna utan kan precis lika mycket bero på systemet.
  • Det kan vara stigmatiserande att benämna en individ eller grupp som svag/a.
  • Ett lägre betyg i ett skolämne behöver inte alls betyda att man är svag. Betyg är inga absoluta sanningar.
  • Det är inte per automatik någonting dåligt att vara ”svag” som människa.

Vän av ordning kommer möjligen nu att hävda att jag märker ord. Och det är just det jag gör (och har gjort förr). För, så länge vi fortsätter att slentrianmässigt(?) kategorisera elever och lärare med förenklade, stigmatiserande benämningar och begrepp, bidrar vi till att förstärka och cementera de uppfattningar och kulturer vi har för avsikt att utveckla och förändra. Genom att använda sig av detta språkbruk skjuter Karbownik alltså sin goda intention om att lyfta fram och redovisa en problematik som behöver hanteras delvis i sank. Möjligen oavsiktligt och obetänksamt, men ack så olyckligt.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kan inte du berätta vad du jobbar med?

Uppmaningen kom helt plötsligt när dottern för några dagar sedan presenterade mig för en ny vän. Jag kände genast ett behov av att ta ett djupt andetag. Vad jobbar jag med egentligen? Vad är det jag GÖR?  Skriver, pratar, tänker, läser, går på möten, resonerar, reflekterar, utmanar, leder, processar, tycker, förklarar, berättar, lyssnar …

– Ja, jag är utbildningskonsult, hör jag mig själv säga, och inser omgående att det där, det räcker inte.
– Okej …
– Ja, alltså, jag jobbar med mitt eget företag. Utbildar rektorer, lärare och andra som bestämmer i skolan. Och så jobbar jag en del med de som levererar datorer och sånt. De behöver bli bättre på att förstå hur skolan fungerar. Och hur man kan använda IT i skolan.
– Jaha, ja men då vet jag lite. Men jobbar du här eller?
– Ja, ibland sitter jag här  hemma ensam och jobbar. Som idag. Ibland åker jag iväg och jobbar på olika platser i Sverige.

Jag hör hur det låter. Fattigt. Förenklat. Lite udda. Att inte ha någon arbetsplats. Ingen chef. Inga fasta tider. Inga arbetskamrater. Eller jo, det har jag ju, men vi får ju inte lön från samma arbetsgivare. Och jag ser dem i ärlighetens namn inte så ofta. Om man inte räknar med mail, dialoger via sociala medier, telefonsamtal, skypemöten som träffar med arbetskamrater då.

– Ja, jag jobbade ju här i Falkenberg innan. Med era datorer i skolan, hör jag mig själv lägga till. Lite som att jag vill sätta mig mer fast på kartan. Leverera någon form av begriplig bild.
– Jag hade ansvar för dem i nästan fem år, typ.

Det funkar. Vi hittar en fastare grund att bygga ett litet samtal på och fortsätter prata lite mer om 1:1 datorerna. Att de är bra och håller, att de används ganska mycket, att elever lätt kommer runt regler och förbud de inte gillar, att laddare har en tendens att bli förbrukningsartiklar. Vi landar bra. Hittar en gemensam plattform, skrattar lite.

Sen går livet vidare och ungdomarna till skolan och jag sitter kvar vid mitt köksbord bakom datorn och försöker komma fram till en hyggligt enkel beskrivning av vad jag faktiskt gör. Och visst går det, men det är svårare än man kan tro. Särskilt när man inte självklart kan använda sitt professionella språk. Utvecklingsprocesser, formativt förhållningssätt, förfrågningsunderlag. TPCK, Timperley, Hattie, Skolinspektion, UnosUno, LOU, APD, PRIO, SKL …

expertInsikten slår in i mig. Jag sitter faktiskt här och har blivit lite av en nörd. Eller om man kanske hellre skulle kalla det expert? Och vad ”värre” är. Jag trivs med det. Gillar känslan. Tycker om att behärska mycket och kunna bygga ny kunskap utifrån den gamla. Se samband och mönster och känna mig säker och trygg i hur det gigantiska pusslet som föreställer skola, IT. lärande och framtid kan byggas. Och så det jag kanske gillar allra mest. Att jag får dela med mig av detta, och lära både andra och mig själv ännu mer.

Så nästa gång någon ber mig berätta vad jag jobbar med ska jag nog testa att säga att jag är expert. För inte kan man väl säga nörd?
Häpp 🙂