Etikettarkiv: #kompetensutveckling

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Du gör mig förvirrad i tankarna”

Har föreläst för lärare hela dagen idag, 4 x 90 minuter på temat ”Skola i en digitaliserad värld”. Responsen under såna dagar är ganska omedelbar. Alltid givande och intressant. Diskussioner, frågor och tankar som delas utmanar och tvingar mig att pröva, ompröva, omformulera, omvärdera.

”Jag tycker såna här föreläsningar mest ställer till det. Du gör mig förvirrad i tankarna”

0006561En lärare med djupt och seriös vilja att göra mesta, bästa möjliga för sina elever kommer fram efter ett av passen. Säger att hen känner igen en hel del. Har ”hört det förr”. Minsann har prövat att tänka och göra både ditt och datt, men att ditt och datt alltid visar sig bli omodernt, just som det börjar sätta sig. Att ditt och datt inte är beständigt och därför nog inte är så värt att prioritera. För det är alltid så att just som hen fått kläm på något så svänger trenden. Det hen fick cred för igår är omodernt idag.

– Det du berättar och visar är väldigt intressant fortsätter hen, och vill naturligtvis inte att jag ska ta illa vid mig för att hen inte är så entusiastisk. Det är bara det att hen alltid upplever att såna här föreläsningar skapar förvirrade tankar. Att de rubbar allt det som hen kämpat med att få koll på.

– Varför ska jag ändra på saker när de ändå inte kommer vara ”inne” om något år? Varför ska jag ta till mig det du säger när det ändå kommer nåt nytt i morgon?

Jag förstår att denne lärare inte förstår att hen just gett mig dagens bästa feedback. För vad kan vara bättre än att få ett sådant kvitto på att man stört och berört någon med det man sagt. Att vederbörande känner sig så ”knuffad utanför bekvämlighetszonen” att hen dristar sig att komma fram och faktiskt tala om det för mig. Att tankar är satta i rörelse.

Världen snurrar. Jag tänker att vi måste snurra med.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.