Etikettarkiv: Framtidens skola

Ställer dagens skolforskare fel frågor?

Anette NovakLäser en debattartikel signerad Anette Novak, VD för Interactive Institute. Artikeln handlar om att medieforskningen behöver uppdateras, ställa nya frågor i det nya medielandskapet och få en mer tvärvetenskaplig approach. Jag inser att jag redan efter ett par meningar är i full färd med att placera artikeln i en skolkontext. Byter ut mediebranschen mot skola, journalister mot lärare osv. Läs artikeln och gör det du också.

”Men för att medier ska kunna förklara komplicerade orsakssammanhang, analysera och ge överblick, krävs nya insikter som den gamla forskningen inte förmår leverera.”

Annan bransch men definitivt likartade utmaningar. Dags att söka nya frågor att ställa.
Man kanske skulle bli skolforskare 🙂 Tack för artikeltips bäste John Steinberg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Det kom ett förslag … igen

Jag har vid upprepade tillfällen lovat att inte lägga energi på skolminister Björklund. Det finns liksom så mycket bättre saker att lägga sin energi på för den som vill se skolan växa och utvecklas. Dagens utspel om betyg i åk 4 fick mig dock att på allvar börja fundera på dessa svårt förenklade budskap om skolan signerade Björklund (eller alliansen om man så vill). Behövs de verkligen för att väljare utanför skolans sfär ska förstå? Leder de verkligen till fler röster till Folkpartiet eller alliansen? Ger de verkligen rektorer, lärare, förskollärare och andra som arbetar i skolan riktning, framtidstro och hopp? Eleverna motivation att levla upp, prestera och lyfta sina resultat?

Vet ni, jag tror inte det.

Jag tror inte väljare vill bli idiotförklarade.

Jag tror inte det blir fler röster på Folkpartiet eller alliansen, inte nu längre.

Jag tror inte detta bidrar till att lyfta de som jobbar i skolan.

Jag tror inte elever presterar bättre eller blir mer motiverade av misstroende och förminskande.

Under dagen och kvällen har diskussionen om utspelet gått hög både i gammelmedia och i digitala dito. Mängder av kompetenta engagerade skolmänniskor lägger timmar på att i detta nu söka argument, vetenskapligt stöd, debatt och dialog om ett ämne som de redan i grunden är proffs på.

Regeringen

De försöker förstå. Varför forskningen, som de själva är ålagda att bygga sin profession på, inte gills för en utbildningsminister? Varför den högst ansvarige ministern i statstelevision på bästa sändningstid (klipp från Rapport, se från 7:50 och framåt) kan avfärda nationell forskning om betyg och bedömning med att ”han delar inte den uppfattningen”? Varför beprövad erfarenhet kan trumfa vetenskaplig forskning? För se, på beprövad erfarenhet kan man införa betyg i åk 4, säger Björklund. Och den svenska betygsforskningen är väldigt inriktad på att det är dåligt med betyg, men … alla andra länder har betyg så då är det bra.

Vet ni. Jag tror inte att det finns nåt dolt bra budskap att förstå.

Jag tror helt enkelt inte att den ansvarige ministern ska jobba på lösare vetenskaplig grund än alla rektorer och lärare i den skola han ansvarar för.

Jag tror inte att den ansvarige ministern bör avfärda befintliga vetenskapliga resultat till förmån för sin egen uppfattning.

Jag tror inte beprövad erfarenhet räcker som beslutsunderlag för en minister som ansvarar för en skola på vetenskaplig grund.

Jag tror inte att svenska forskare medvetet söker nackdelar med betyg och forskare i andra delar av världen står för alla fördelarna.

Jag tror inte att argumentet ”men alla andra gör så” håller, på vetenskaplig grund

Nej, jag tror såhär. Skolpolitiken handlar idag, oavsett parti, mest om att flytta runt däcksstolar på ett sjunkande skepp. Detta är djupt oroande. Det är vår framtid vi sänker. Att rösta bort Björklund kommer förvisso att ta bort ett irritationsmoment, men jag är säker på att det inte kommer att leda till någon avgörande eller viktig förändring för svensk skola. Just nu tävlar nämligen partierna bara om hur det lutande däcket ska möbleras.

Så nu frågar jag mig; Vad kan jag mer göra för att bidra till att få svensk skolpolitik att börja handla om hur vi kan förvalta och förädla det mest värdefulla vi har? På vetenskaplig grund, för ett framtida lärande samhälle. Hur kan jag levla upp? Vad mer kan jag bidra med?

Det mina vänner, får bli ‪#‎veckansutmaning‬

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”För att vi älskar matematik”

Som motvikt till all frustration efter Anders Borgs ”fantastiska” uttalande om matematikämnet i Affärsvärlden idag vill jag som mattelärare dra mitt strå till stacken och tipsa om ett bättre exempel från Västra Alléskolan. På Facebook har man den senaste veckan kunnat följa lite vad som händer på förskolan som nu inne på andra veckan av sitt tema

”För att vi älskar matematik”.

Vilka ambassadörer för utveckling av språk, begrepp och för glädjen i att kunna förklara och kommunicera allt stort och smått i världen förskolan är! Så enkelt, så härligt, så rätt!

Forskola-matte

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Girlpower!

Om-inte-duKvinnodag igår. Som om det inte alltid är kvinnodagar tänker jag, enastående som jag är och oavsett civilstånd van vid att hantera allt som dyker upp framför mig i både privat- och yrkesliv. Ja missförstå mig inte. Jag menar inte på något vis att ringakta det faktum att både framsteg som görs och sjuka problem och orättvisor som drabbar kvinnor världen över behöver all uppmärksamhet de förtjänar. Få saker ligger mig mer varmt om hjärtat än en jämställd värld och att försöka vara en bra förebild i detta för mina två döttrar. Men, att som kvinna bli gratulerad på kvinnodagen undanber jag mig. Om detta har Christina Stielli redan skrivit med den äran här varför jag låter hennes ord få tala även för mig.

Den senaste tiden tycker jag ändå har det varit ganska mycket fokus på det faktum att det finns både kvinnor och män och att de fördelar sig ojämnt här i världen. Kampanjer och initiativ som #TackaNej och diskussionen om bristen på kvinnliga IT-experter i Computer Sweden är några exempel. Eller så råkar det kanske vara så att jag i högre utsträckning än tidigare observerar och tar till mig dessa frågor. Oavsett vilket tänker jag nog ofta att ”detta må väl vara hänt” eller ”till vad nytta är detta eviga tjat om kön?”. Vi fördelar oss över världen och i de bästa av världar finner vi de platser i livet där vi gör störst positiv skillnad för såväl oss själva som för andra. Kvinna som man. Hur svårt kan det vara med fördelning liksom?

Vad som däremot alltid har provocerat mig är att det någonstans gått helt snett i hur vi värderar kvinnor och män och deras insatser. Att det är mer värt att bygga en maskin än ett barn. Att kön påverkar lön osv. osv. Och handen på hjärtat, det är ju exat det feminism handlar om. Jämställdhet är ingen tävling. Det handlar om respekt och balans.

I yrkeslivet är jag ofta undantaget som bekräftar regeln när det kommer till den ständigt aktuella frågan om könsfördelning. Naturligtvis är jag inte alltid ensam kvinna men nästan alltid en i den kvinnliga minoriteten. Möjligen förvånar detta en och annan, jag jobbar ju i skolans värld där kvinnor i allra högsta grad är i majoritet, men så är det, i långt mer än hälften av de sammanhang jag befinner mig i. Jag har förvisso valt att verka inom ett område inom skola och utbildning som fortfarande tycks attrahera fler män än kvinnor. Det stavas  IT. Men ändå.

Jag har ingen statistik att tillgå, tror knappas att den finns, men utifrån mina egna ganska omfattande spaningar genom åren hävdar jag bestämt att majoriteten av alla IT-ansvariga i skolans värld är män, inte sällan lärare med Ma, No, Teknik eller media som sina ämnen. Dessutom står det utom alla tvivel att IT-tekniker och andra som jobbar med IT-system och IT-support för skolan i stor utsträckning är män. Tro mig. Jag har sett det med egna ögon 😉 Effekten av detta blir naturligtvis att jag oftare arbetar med män än med kvinnor och ibland funderar jag över vilken effekt det får på skolans utveckling.

Dock syns och hörs alltfler kvinnor inom detta område nu och jag gläder mig stort. Bara det faktum att denna lista med kompetenta kvinnor inom området pedagogik, IT och lärande skapats är ett sant vårtecken. Kompetenta kvinnor som alla stolt presenterat vad de jobbar med, hur de använder IT i undervisning och annan yrkesutövning, vad de är bra på, brinner för …
En lista fylld med så mycket Girlpower att jag blir snudd på tårögd. Slå samman detta gäng med alla de kompetenta män jag så ofta har förmånen att möta och vi får en samling kompetenser och förmågor i världsklass som tillsammans kan lyfta skolan in i den digitala tiden på riktigt. Då kan snacka om effekt.

Ta nu bara för Guds skull inte foten från gaspedalen tjejer!
(Och förstår du inte vad jag menar, lyssna till Sheryl Sandberg nedan. Eller förresten LYSSNA oavsett vilket!)

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Svaga elever provocerar mig

För några dagar sedan snubblade jag över följande rubrik:

Fler svaga elever får lärarna att lämna

Det är Emma Leijsne, Sydsvenska Dagbladet, som sammanfattar innehållet i en avhandling av Krzysztof Karbownik vid Uppsala universitet med rubriken ”Teacher mobility in Sweden”. Karbownik är PhD in Economics vid University of Arizona, och forskar alltså också vid ”Uppsala center for Labor Studies”

Tyvärr tycks inte denna avhandling vara tillgänglig för nedladdning så jag får i detta läge utgå ifrån att Emma Leijsne ger en rättvisande beskrivning av resultaten i sin artikel. I den sammanfattar hon huvudresultatet av Karbowniks forskningsresultat som följer;

”Om en skola får fler svaga elever, så lämnar de erfarna och utbildade lärarna skolan. Ju sämre betyg eleverna har, desto större är omsättningen bland lärarna.”

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta Karbowniks forskning eller slutsatser, och har dessutom svårt att verifiera dem eftersom jag inte läst avhandlingen. Men, jag kan med utgångspunkt i Emma Leijsnes sammanfattning konstatera att det i de bästa av världar verkligen borde vara tvärt om. De mest erfarna och utbildade lärarna borde verkligen vara de som allra mest möter elever som kämpar med att prestera och utvecklas i skolan.

Det var inte det faktum att en viss grupp lärare i viss utsträckning tycks lämna en viss grupp elever, som jag hakade upp mig på mest. Nej det var på det faktum att Krzysztof Karbownik, och följaktligen också Emma Leijsne, väljer att använda sig av ”svaga elever” som ett samlande, beskrivande begrepp, något jag tycker är både ovetenskapligt och ogenomtänkt av flera skäl. Bland andra;

  • Att elever inte lyckas i det system vi kallar skolan behöver inte alls bero på eleverna utan kan precis lika mycket bero på systemet.
  • Det kan vara stigmatiserande att benämna en individ eller grupp som svag/a.
  • Ett lägre betyg i ett skolämne behöver inte alls betyda att man är svag. Betyg är inga absoluta sanningar.
  • Det är inte per automatik någonting dåligt att vara ”svag” som människa.

Vän av ordning kommer möjligen nu att hävda att jag märker ord. Och det är just det jag gör (och har gjort förr). För, så länge vi fortsätter att slentrianmässigt(?) kategorisera elever och lärare med förenklade, stigmatiserande benämningar och begrepp, bidrar vi till att förstärka och cementera de uppfattningar och kulturer vi har för avsikt att utveckla och förändra. Genom att använda sig av detta språkbruk skjuter Karbownik alltså sin goda intention om att lyfta fram och redovisa en problematik som behöver hanteras delvis i sank. Möjligen oavsiktligt och obetänksamt, men ack så olyckligt.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Rider vi på en död häst?

Nyss hemkommen från årets näringslivsdag i Falkenberg igår var jag rejält trött i skallen. Hur i hela friden ska man hitta tid och energi för att bearbeta en sån oerhörd mängd intressanta intryck, ord och sammanhang utan att det inverkar menligt på livet i övrigt?närings

Bara just det, att reflektion tar tid, är en viktig insikt i sig för mig och många andra som jobbar med lärande. Tid för reflektion. Att baxa in nytt vetande i gammalt, skaka om, titta på resultatet och bygga ny kunskap är en energikrävande process. Ger vi verkligen utrymme för den i vår vardag? I vår yrkesroll? I våra skolor? För våra elever?

Jag är säker på att jag kommer att återvända till en del av dagens innehåll flera gånger i mitt bloggande den närmsta tiden. Inte för att ge er små referat av dagen, det känns inte så meningsfullt eftersom ni kan se och lyssna till allt själv här. Däremot känns det som att jag kommer vilja lyfta lite av de tankar om olika saker som fastnade i min skalle i lite inlägg framöver.

Jag börjar i alla enkelhet med en liten visdomshistoria som Jörgen Oom, legitimerad psykolog med specialistutbildning inom attitydpåverkan och kommunikation, med förtjänst levererade under sin föreläsning. En gammal visdom från Dakotaindianerna, som förts vidare från generation till generation. Den säger att;

Om man märker att man rider på en död häst, är den bästa strategin oftast att kliva av.

I moderna organisationer kan man dock se många betydligt mer avancerade strategier. Som t ex:

  • Tillsätta en utredning som skall studera den döda hästen.
  • Göra studiebesök i andra länder för att se hur man där rider på döda hästar.
  • Sänka kraven så att den döda hästens prestation blir mer acceptabel.
  • Köpa in en större piska.
  • Hota den döda hästen med avlivning.
  • Göra en arbetsstudie för att se om den döda hästen skulle prestera bättre med mindre tunga ryttare.
  • Sätta samman flera döda hästar i ett fyrspann för att öka dragförmågan.
  • Argumentera att eftersom den döda hästen är billigare i drift och drar mindre overheadkostnader, så bidrar den ju egentligen mer till resultatet än många andra.
  • Befordra den döda hästen till chef.

Men igen:

Dakotaindianernas uråldriga visdom säger att om man rider på en död häst är den klokaste strategin ändå oftast att stiga av…

För mig var det oundvikligt. Min hjärna satte genast igång att relatera detta till dagens skola och skoldebatt. Vad händer i din?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Här har man alltid med sig

0004653En av flera vattendelare i debatten om skolan är tidsperspektivet. Fokus på att förbättra den skola vi har just nu, eller fokus på att skapa den bästa skolan för framtiden. Naturligtvis krockar dessa perspektiv emellanåt, det är oundvikligt, men spiller vi inte alldeles för mycket energi på att träta om vilket perspektiv som ska gå vinnande ur striden?

Att vi tar olika ingångar på skoldebatten är bra, nödvändigt och viktigt. Dock upplever jag allt oftare en polarisering där debattörer med huvudsakligt fokus på skola ur ett längre tidsperspektiv sätts i en ringhörna, och de med huvudsakligt fokus på skola idag, i en annan. Är du ”för” framtidsfrågorna placeras du per definition i gänget som är ”mot” nutidsfrågorna och vice versa. 

Och det stannar tyvärr inte vid tidsperspektivet. ”Ordning och reda” ställs mot ”flum”, kateder mot soffa, ”eget arbete” mot föreläsning osv osv. Att vi kategoriserar, generaliserar, sorterar och stämplar åsikter och debattörer på detta sätt är frekvent återkommande, och det är vi själva som gör det. Det blir ju per definition lite lättare att förhålla sig till matchen om man vet vilka som hör till vilket lag. Vilka som är med- och motspelare. Förutsatt att det nu är en match eller fight som ska utkämpas då alltså.

Som jag ser det är det vansinnigt kontraproduktivt att det pågår en fight mellan den gamla och den nya skolans beivrare (för att göra en enkel generalisering). Det som är skola här just nu, är nämligen inom kort skola på en helt annan plats, den plats som vi just idag kallar ”där” eller sen. ”Där” ligger längre fram, någon annanstans, i framtiden. Vi vet inte så mycket om ”där”, men av historien kan vi förstå att vi definitivt kan förvänta oss att när vi kommer till ”där” så gäller andra förutsättningar än här. Den spade vi gräver med ”här” är kanske rent av måste vara en räfsa ”där”?

Skolutveckling blir därför en utmaning där allt som är konstant är att spelreglerna hela tiden är i förändring. En utmaning som kräver att vi balanserar och drar nytta av insikter och kunskaper om båda perspektiven. Ändå ligger fokus idag ofta mer på att definiera och kritisera en motståndare eller ett motståndarlag, än att ta plats i en helhet och bidra med kunskaper, kompetenser och förmågor i en lärande resa mot ”där”. Förklaringar till varför det blir så står naturligtvis att finna i allt ifrån särintressen till bristande förmåga att se sin egen del i en helhet, men jag tänker ändå att vi, om vi vill, kan göra både kommande generationer och oss själva, stora tjänster bara genom att använda vår förståelse för att det förhåller sig så och agera och debattera därefter.

Skolan kommer inte att kunna ta sig från här till ”där” i ett enda kliv. Den kommer heller ej att kunna surras fast vid dagens eller, ännu värre, gårdagens ”här”. Nej skolan, dvs alla vi som verkar i och för den, måste kontinuerligt gå, steg för steg. Vi måste vara i rörelse med insikten om att ”här” inte är en fast punkt att återvända till när utmaningen blir för stor. Vi måste utgå från det faktum att ”här” har man alltid med sig och att det är en punkt eller ett system i ständig rörelse i en föränderlig värld i ständig rörelse. En punkt eller ett system i rörelse mot ett ”där” som är ett rörligt mål. Människan har fötter, inte rötter. Det tänker jag att vi ska vara glada för. Låt oss alla att kliva ur ringhörnorna, ta sikte på ”där”, inventera vad vi var och en kan bidra med för att skolan ska få en bra resa mot ”där”, och börja gå.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.