Etikettarkiv: framtid

Här har man alltid med sig

0004653En av flera vattendelare i debatten om skolan är tidsperspektivet. Fokus på att förbättra den skola vi har just nu, eller fokus på att skapa den bästa skolan för framtiden. Naturligtvis krockar dessa perspektiv emellanåt, det är oundvikligt, men spiller vi inte alldeles för mycket energi på att träta om vilket perspektiv som ska gå vinnande ur striden?

Att vi tar olika ingångar på skoldebatten är bra, nödvändigt och viktigt. Dock upplever jag allt oftare en polarisering där debattörer med huvudsakligt fokus på skola ur ett längre tidsperspektiv sätts i en ringhörna, och de med huvudsakligt fokus på skola idag, i en annan. Är du ”för” framtidsfrågorna placeras du per definition i gänget som är ”mot” nutidsfrågorna och vice versa. 

Och det stannar tyvärr inte vid tidsperspektivet. ”Ordning och reda” ställs mot ”flum”, kateder mot soffa, ”eget arbete” mot föreläsning osv osv. Att vi kategoriserar, generaliserar, sorterar och stämplar åsikter och debattörer på detta sätt är frekvent återkommande, och det är vi själva som gör det. Det blir ju per definition lite lättare att förhålla sig till matchen om man vet vilka som hör till vilket lag. Vilka som är med- och motspelare. Förutsatt att det nu är en match eller fight som ska utkämpas då alltså.

Som jag ser det är det vansinnigt kontraproduktivt att det pågår en fight mellan den gamla och den nya skolans beivrare (för att göra en enkel generalisering). Det som är skola här just nu, är nämligen inom kort skola på en helt annan plats, den plats som vi just idag kallar ”där” eller sen. ”Där” ligger längre fram, någon annanstans, i framtiden. Vi vet inte så mycket om ”där”, men av historien kan vi förstå att vi definitivt kan förvänta oss att när vi kommer till ”där” så gäller andra förutsättningar än här. Den spade vi gräver med ”här” är kanske rent av måste vara en räfsa ”där”?

Skolutveckling blir därför en utmaning där allt som är konstant är att spelreglerna hela tiden är i förändring. En utmaning som kräver att vi balanserar och drar nytta av insikter och kunskaper om båda perspektiven. Ändå ligger fokus idag ofta mer på att definiera och kritisera en motståndare eller ett motståndarlag, än att ta plats i en helhet och bidra med kunskaper, kompetenser och förmågor i en lärande resa mot ”där”. Förklaringar till varför det blir så står naturligtvis att finna i allt ifrån särintressen till bristande förmåga att se sin egen del i en helhet, men jag tänker ändå att vi, om vi vill, kan göra både kommande generationer och oss själva, stora tjänster bara genom att använda vår förståelse för att det förhåller sig så och agera och debattera därefter.

Skolan kommer inte att kunna ta sig från här till ”där” i ett enda kliv. Den kommer heller ej att kunna surras fast vid dagens eller, ännu värre, gårdagens ”här”. Nej skolan, dvs alla vi som verkar i och för den, måste kontinuerligt gå, steg för steg. Vi måste vara i rörelse med insikten om att ”här” inte är en fast punkt att återvända till när utmaningen blir för stor. Vi måste utgå från det faktum att ”här” har man alltid med sig och att det är en punkt eller ett system i ständig rörelse i en föränderlig värld i ständig rörelse. En punkt eller ett system i rörelse mot ett ”där” som är ett rörligt mål. Människan har fötter, inte rötter. Det tänker jag att vi ska vara glada för. Låt oss alla att kliva ur ringhörnorna, ta sikte på ”där”, inventera vad vi var och en kan bidra med för att skolan ska få en bra resa mot ”där”, och börja gå.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

#skolpolitik40

IMG_0265

Dagens värd och jubilar, John Steinberg

I fredags hade jag den stora äran att vara gäst hos fantastiska John Steinberg när han firade imponerande 40 år som föreläsare, skolutvecklare och författare till 48 (!!!) böcker. Inför denna händelse hade John gett några av sina gäster i uppdrag att blicka 40 år framåt i skolpolitiken, däribland mig.

Själv började jag första klass för på 40 år sedan och tog min lärarexamen 20 år senare, en obegripligt lång tid som är svår att greppa trots att den har passerat. Oändligt mycket svårare visade det sig vara att ta samma tidsperspektiv framåt, 40 år in i det okända.

Eventet började med fyra korta föreläsningar. Först ut var naturligtvis jubilaren själv och därefter följde Gustav Fridolin Miljöpartiet, Marie Carlsson, Liber och Edna Eriksson, Utbildare och idéutvecklare, Det blev fyra inlägg om skola, lärande och framtid av olika karaktär, som alla gav oss mycket att tänka på. Inlägg som det var min uppgift att reducera till en kort sammanfattning som också skulle inleda den avslutande paneldiskussionen, en uppgift som visade sig långt svårare än jag trodde. Men så har väl i och för sig aldrig det korta formatet varit min starkaste sida 🙂

Det fanns dock en lättfunnen sak som snabbt förenade samtliga talare, och det var svårigheten med det långa tidsperspektivet där ingen fullt ut vågade ta klivet ut i det helt okända 2054. Jag tycker det är intressant att vi, trots att vi inte vet något alls om förutsättningarna för lärande om 40 år, fastnar i att vi ska utgå ifrån, förbättra och förändra den skola vi har. Naturligtvis är det rimligt att anta att det är så utvecklingen i praktiken kommer att ske. Men om vi nu har chansen, ja till och med har uppmanats att tänka helt fritt och utan några förbehåll. Varför är det då så svårt för oss att ha idéer om hur skolan skulle se ut om den skulle uppfinnas för första gången idag? Eller om 40 år?

Det sades många intressanta och kloka saker i föreläsningarna och allt kan tyvärr inte redovisas här, men här följer något av det jag fastnade för. Först några saker som oroar mig:

  • Att skolans utveckling kan liknas vid en resa där kunskapskontroll allt mer går ut över hjärta och empati.
  • Att visionen om vad mötet mellan lärare och elever ska leda till i ett framtida samhälle saknas i skolpolitiken.
  • Att vi fokuserar på att förverkliga uppdraget i nuvarande styrdokument så hårt att vi missar att vi lägger ribban alldeles för lågt för lärande i framtiden.
  • Att vi utgår ifrån den skola vi har idag och har idéer om hur den kan bli bättre när vi egentligen borde fundera över hur den kan bli annorlunda.
  • Att vi inte alls pratar om hur vi förbereder våra unga för ett liv i en okänd framtid.

Det kom naturligtvis också fram en del ljuspunkter som gör det möjligt att känna hopp om att vi i framtiden kommer att kunna skapa en tidsenlig skola och relevanta miljöer för lärande:

  • Vi har en bra grund, värderingar, demokrati etc. att bygga lärande på i vårt svenska samhälle.
  • Den svenska skolan har i jämförelse med andra länder gott om pengar.
  • Vem som helst redan idag kan lära vad som helst, var som helst, hur som helst, när som helst.
  • Redan idag kan man vara vad Edna Eriksson kallar ”yrkesschizofren”, dvs gå igenom livet med en mängd olika yrken, och det är helt normalt.

Dessa få punkter fick bidra till inramning och input till den efterföljande paneldiskussionen ledd av Hans Renman. Alla föreläsarna medverkade här tillsammans med läraren Gunilla Essén och undertecknad.

bild

#skolpolitik40 diskuteras av från vänster: Hans Renman, Marie Carlsson, John Steinberg, Gustav Fridolin, Edna Eriksson, Gunilla Essén och Kristina Björn. Foto: Åsa Sundelin

Här visade det sig ganska raskt att vi alla i panelen, även den äkta politikern Gustav Fridolin, närde en viss osäkerhet i vad de olika partierna egentligen står för i sakfrågorna i svensk skolpolitik. Kanske inte så märkligt då vi gemensamt också kunde konstatera att det nog inte finns någon riktigt stor, tydlig vattendelare i den svenska skolpolitiken idag. Hurvida det är bra eller dåligt lämnade vi åt var och en att fundera på.

När vi slutligen gick vidare till den stora frågan om den fortsatta utvecklingen av skolan, eller kanske mer utvecklingen av ett lärande samhälle, målades bilden i mitt tycke med ganska modesta, försiktiga penseldrag. Och kanske är det högst mänskligt att det blir just så, då vi alla kunde enas om att vi idag inte har en aning om hur samhället och förutsättningarna för lärande ser ut om 40 år. Själv tänker jag att det är vår enskilt största utmaning och uppgift att förbereda unga för en framtid i stark förändring. Göra dem redo för att kunna hantera och dra nytta av den rörelse som är absolut nödvändig i ett lärande samhälle i utveckling. Exakt vad Edna Eriksson så tydligt belyste när hon lugnt konstaterade;

 ”Vi människor har fötter. Inte rötter.”

Var är du om 40 år?

//Kristina

PS. För dig som inte kunde närvara i fredags kommer UR att sända eventet i Kunskapskanalen framöver. Länk kommer. DS