Etikettarkiv: #blogg100

Ny studie kan revolutionera undervisningen

Ibland använder jag en övning som jag kallar ”Spelet om framtiden” när jag jobbar med rektorer och skolledare. Den går kort ut på att man i grupp ska diskutera möjliga framtidsscenarier och bestämma om de är önskvärda, inte önskvärda, möjliga eller inte möjliga i skolan inom en relativt snart framtid (8-10 år) Ett av påståendena är följande;

”All undervisning utgår från hjärnforskares rön och inte från godtyckliga tankar och idéer”

Påståendet brukar provocera en del personer. Mest de som menar att skolan minsann inte styrs av godtyckliga tankar och idéer idag, men också de som menar att lärande handlar om så mycket mer än ”bara hjärnan”.

Det brukar hur som helst ofta sluta med att detta påstående kategoriseras som inte önskvärt och inte möjligt. Eller som önskvärt men inte möjligt. Frågan är om det kanske kan vara idé att se lite annorlunda på det framöver. Klippet nedan, med tillhörande artikel (för övrig ett av det mest delade i mitt Facebook-flöde de senaste dagarna) talar för att det kanske är närmre än vi tror det där med att låta all undervisning utgå från hjärnforskning. För nog är det väl så att det inte bara är forskningen om inlärning som denna studies resultat kan revolutionera. Nog kommer det väl också att påverka hur vi jobbar med inlärning?

Extremt intressant. Se det!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Uppdatering 23 april: Språklig rättning och justering av rubriken där ”inlärningen” byttes mot ordetundervisningen för bättre förståelse.

Finns det någon gräns för värdegrunden?

För någon dag sedan publicerade Christer Hellberg ett blogginlägg med rubriken ”De fem vanligaste argumentationsfelen i skoldebatten, del 1”.  Christer sammanfattar bra de argumentationsmetoder som Han menar  ofta präglar diskussionen om skolan, inte minst i digitala medier.

  • Omvänd bevisbörda
  • Personangrepp
  • Cherrypicking
  • Tillskriva motståndaren åsikter som inte är sanna  (halmgubbar)
  • Anekdotiska bevis

Det är en sorglig men en enligt min bedömning sann lista. Allt förekommer och det är ibland svårt att säga vad som är värst. Eller lägst.

I debatten kan också spåras en del okunskap, svepande generaliseringar, brist på eftertanke och och ibland en beklämmande människosyn. Det sista gör mig särskilt nedslagen. Särskilt eftersom det är uppenbart att många av de som sänker sig till lågvattenmärken i att uttrycka sig nedvärderande om andra i skoldebatten på nätet, också möter barn och unga fem dagar i veckan 37 veckor om året. Med uppdrag att stödja elever i deras personliga utveckling som demokratiska medborgare och ansvarstagande vuxna. Jag tycker det är problematiskt.

Själv har jag erfarit det mesta. Vanligast är att jag tillskrivs åsikter jag inte har eller aldrig har haft. På så vis har jag t.ex. varit emot läslig handstil när jag så hävdade positiva fördelar med att skriva på en dator. Jag har också varit motståndare till böcker, eftersom jag hävdat att viss information är mer lätttillgänglig på nätet än i biblioteket.

Det finns också de i debatten som sänker sig till ren sk nätmobbning. Jag har själv fått ta emot även några såna smällar. Utfall som förvisso sagt så ohyggligt mycket mer om de som ligger bakom dem än om mig. Men ändå. Vad säger att liknande beteenden inte kommer fram i möten med elever, kollegor och/eller anställda på arbetstid?

Jag kan i viss mån förstå att personer med dålig självkänsla, bristande kunskaper, tvivelaktiga syften eller låg social kompetens inte klarar, eller har svårt att hålla näsan ovanför anständighetsytan. Men jag tycker man måste kräva en föredömlig nivå över den ytan från alla de personer som fem dagar i veckan, 37 veckor om året arbetar som vuxna förebilder för våra unga. Att en person inte håller näsan över ytan räcker. Det är allvarligt och beklämmande. Att det finns flera som inte är det gör mig orolig. Och arg.

Generellt borde det vara enkelt. Om vi alla lade vår energi på att berätta om vad som exempelvis

fängslar
bekymrar
motiverar
inspirerar
eller irriterar …

… oss själva istället, skulle vi komma långt. Det är så oerhört mycket mer intressant att låta tankar mötas på det viset. Du redogör för dina tankegångar och kan kan spegla och pröva sina i dem. Mer givande och utvecklande, och ett så mycket mer förebildligt sätt att möta olikheter. Särskilt inför alla de unga människor som har oss vuxna i skolan som just förebilder att härma och ta efter.

Ibland tänker jag den sorgliga tanken att det är den skola vi alla gått i, den sk ”rätt- eller felskolan”, som lett oss till vägs ände med att vi så ofta söker efter fel och brister och använda dem som ”vapen” i diskussioner. Jag tror detta är en viktig tanke att utforska vidare och spegla i andras tankar om varför så många beter sig som de gör. Jag tror det är viktigt att vi lever skolans värdegrund oavsett var vi befinner oss. och lär tillsammans,  Så, vad tänker du? Finns det någon nedre gräns för värdegrunden när du kliver utanför skolan?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Eftertanken som inte hann fram

Lite galet är det allt att ta sig för att blogga varje dag i hundra dagar. Särskilt med avsikt att blogga med fokus på sitt jobb. Jag menar, vem vill läsa inlägg om skolutveckling, IT, upphandling och ledarskap över påsk, Valborg, Pingst eller Kristi himmelsfärdshelgen? Eller för den delen blogga om jobb alla lediga dagar fram till (nästan) midsommar?IMG_2977

Ja, lite galet är det allt att tänka sig att det ens skulel vara en bra idé. Om man nu tänkt alls på just detta vill säga. Det är lite oklart vad som kom först där. Impulsen att klicka på anmälan till utmaningen, eller tanken om att det skulle kunna vara ett roligt sätt att utmana sig själv som bloggare.

Ja, lite galet är det allt, det där med tanke och handling, eller hönan och ägget om ni så vill. Vad kom först? I skolpolitiken idag upplever jag att tanken inte sällan släpar en bit efter handlingen. Och eftertankar är ju bra, men ibland är de så långt borta att de inte orkar fram, trots att de väldigt ofta borde komma före de där eftertankarna. Långt före. Precis som jag borde sett till att låta den där eftertanken hinna fram innan jag klickade på anmäl till utmaningen #blogg100. Långt före.

Då hade jag sluppit publicera såna här inlägg på självaste påskafton.
Och ni hade sluppit läsa dem 🙂

Fortsatt GO O GLAD PÅSK till er alla!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

 

 

 

Ställer dagens skolforskare fel frågor?

Anette NovakLäser en debattartikel signerad Anette Novak, VD för Interactive Institute. Artikeln handlar om att medieforskningen behöver uppdateras, ställa nya frågor i det nya medielandskapet och få en mer tvärvetenskaplig approach. Jag inser att jag redan efter ett par meningar är i full färd med att placera artikeln i en skolkontext. Byter ut mediebranschen mot skola, journalister mot lärare osv. Läs artikeln och gör det du också.

”Men för att medier ska kunna förklara komplicerade orsakssammanhang, analysera och ge överblick, krävs nya insikter som den gamla forskningen inte förmår leverera.”

Annan bransch men definitivt likartade utmaningar. Dags att söka nya frågor att ställa.
Man kanske skulle bli skolforskare 🙂 Tack för artikeltips bäste John Steinberg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Mr Benjamin Zander – How fascinating !!!

”I realised, the conductor of an orchestra does not make a sound …
… I realised, my job was to awaken possibility in other people”

Jag vänder ständigt tillbaka det här klippet med Mr Benjamin Zander, idag ”conductor of The Boston Philharmonic Orchestra and the Boston Philharmonic Youth Orchestra.

 

”Being number 68 is invented. Being an A is invented.
We might as well invent something that ligts up our life and the life of the people around us.”

I klippet föreläser Mr Zander för lärare. Och SOM han gör det. Se, lyssna, njut, dela klippet med alla du känner och gå sen ut och möt dina misstag med ett rungande;

How fascinating !!!”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

82 sekunder om vad hjärnan gör när du läser

Jag bara älskar när det finns lite tid att kolla upp intressanta tankar och följa tanketrådar på nätet. En ledde mig nyss till det här. 82 sekunder som hjälper dig förstå lite bättre vad som händer i hjärnan när du läser. Hjärnan är i sanning fascinerande. Tomas Dalströms bok ”Bäst i text” får jag fördjupa mig i en annan dag.

PS Kolla med ljudet på.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Är det bara en känsla i vägen?

Ever tried.001På 10 minuter ställer Björn Söderberg, social entreprenör, alla frågor som behöver ställas. Och levererar en hel del svar. Själv kan jag inte låta bli att fastna på det där med misslyckanden. Kan det vara så basalt? Är det en känsla, det mest mänskliga av allt, som hindrar en hållbar utveckling? Håller våra rädslor för misslyckanden tillbaka utvecklingen av det hållbara samhälle som är mänsklighetens hopp? Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Hur skapar vi hållbar utbildning?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Ingmar och jag

För några dagar sen publicerade Magnus Blixt, eller @bilxtgordon om ni så vill, följande bild på Twitter. Ett citat han funnit på en vägg. Det finns ganska många stunder då jag undrar om inte jag och den gode Ingmar ändå hade en del gemensamt …

Bergman

Win! Eller inte 🙂

PS. Tack för ”lånet” av bilden Magnus! Jag hoppas det var okej DS.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Carol Dweck hade svaret

Kicki12När jag var barn fick jag ofta höra att jag borde kunna saker. Jag som var så smart. Hade så lätt för mig. Kunde så mycket.

Känslan jag bar på var en annan. Det oerhört pinsamma i att svara fel. Rädslan för att misslyckas. Känslan av otillräcklighet i att inte prestera maximalt. Jag som var var så smart. Hade så lätt för mig. Kunde så mycket.

Detta har, tro det eller ej, hämmat mig många gånger i livet. Och det gör det fortfarande. Inte särskilt ofta, jag kan för det mesta med logik och resonemang sätta mig över den känslan idag, men den finns där. Känslan av obehag i att bli avslöjad med ett misslyckande. Besvikelsen i att inte inte prestera maximalt. Rädslan i att bli påkommen med okunskap Jag som är så smart. Har så lätt för mig. Kan så mycket.

Jag har många gånger frågat mig hur det kunde bli så? Om det är medfött? Hör till en diagnos? Om jag är ett levande vandrande bevis på att ”Duktig flicka”syndromet finns? Eller om jag bara helt enkelt en ovanligt räddhågsen person.

Inte trodde jag att jag i min jakt på fördjupade kunskaper om lärande skulle snubbla över svaret, men nu vet jag var känslorna kommer ifrån. Psykologiprofessor Carol Dweck levererar det i klippet nedan. Fler som känner igen sig?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Minst 1500 ord (det blev 1552)

För en dryg månad sedan gav jag mig själv utmaningen att blogga minst en gång om dagen i hundra dagar inom ramen för #blogg100. Det sprack. Målet är nu 100 inlägg på hundra dagar. Det kan gå.

Men det är inte min bloggutmaning detta egentligen ska handla om utan vad den fått mig att åter fundera över. Om att skriva ”på beställning”. Och om att göra det trots att det inte är maximalt relevant för lärandet.

Jag ser det ganska ofta i mina egna barns vardag. Skolan ”beställer” och de ska leverera en färdig produkt i skrift. Reflektioner om ämnen som inte riktigt fängslar. Analyser av texter eller filmer som inte berör. Listan kan göras lång. Arbetena är många och samordning och samarbeten mellan ämnen undantag. Låt mig ta ett exempel.

Min ena dotter skulle lämna in en skriftlig analys. En analys av en film som hon sett någon vecka tidigare, en gång, på lektionstid. Den handlade om ett psykologiskt experiment. Uppgiften var att analysera filmens budskap utifrån psykologiska teorier. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Enkelt radavstånd. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Filmen fanns inte (åtminstone inte lätt) tillgänglig att se om igen. Vi lyckades i alla fall inte komma åt den. Dotterns minne av den var ganska bra men viss osäkerhet om detaljer fanns, naturligtvis. Tänk er själva hur många detaljer ni skulle minnas av en 60 min lång film från 60-talet om psykologiska experiment. En film som ni inte själva valt att se. Dessutom. Kursens undervisningstid var formellt slut, så några fler lektioner där uppgiften skulle kunna diskuteras med läraren fanns inte att tillgå. Men en skriven analys skulle ändå lämnas in. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Som mamma fick jag tack och lov förtroendet att hjälpa till på ett hörn med detta. För även om dottern är både klok, begåvad och pragmatisk, så var hon stressad, irriterad och ifrågasättande till uppgiften och den undervisning hon fick. Eller kanske snarare inte fick. Hennes ifrågasättande var högst relevant. Ändå försökte hon leverera så bra hon kunde.

Jag kunde hjälpa henne att sortera lite begreppen, korrläsa och komma med lite språkliga tips. Inte alla föräldrar kan det. Därmed blev arbetet slutfört i den meningen att det uppfyllde alla formaliakrav. Enskilt arbete. (Nåja, jag var väl med på 1-2% kanske). Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Innehållsligt kunde prestationen varit avsevärt mer kvalitativ om lärarstöd och tid för reflektion och diskussion med andra funnits. Men visst. Lärdomen blev åtminstone att det går att leverera ett arbete skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. I tid. Ja ni greppar.

Att undervisningstid 2014 ägnas åt att elever ska se på film i denna omfattning gör mig beklämd. Med 60 minuter undervisningstid i veckan i ett nytt, komplext ämne finns inte utrymme för att ägna hela lektioner åt detta. Alla elever har i detta fall datorer och det är möjligt för läraren att låta dem logga in på Mediacentralen hemifrån eller på skolan under håltimmar för att komma åt material. Världens enklaste Flipped Classroom om ni så vill, och den dyrbara timmen i veckan skulle kunnat användas till kvalitativ undervisning med samtal och reflektion runt ett komplext och svårt ämne. Denna timme, och flera andra i denna kurs som ägnats åt filmförevisning också för den delen, kunde genererat mycket mer lärande. Om läraren organiserat sin undervisning för det.

Låt mig ta ett annat exempel.

För en tid sedan fördjupade den av mina döttrar som läser kommunikation sig i ett ämne som handlade om utsatta människor. Hon skrev ett arbete där hon redogjorde för problematiken, vilka konsekvenser den fick för samhälle och individ, egna tankar om vad som skulle kunna göras för att minska människors lidande osv osv. Det var ett omfattande arbete, men det blev bra och hon lyckades kommunicera många viktiga saker med sin text.

0004961En månad senare kommer samma dotter hem med en ny skrivuppgift. Denna gång ska hon skriva en uppsats. Om samma ämne som hon skrev om i sitt stora arbete i kommunikationen för bara en månad sedan. En uppsats. Inget annat. Frustrationen var stor. Varför skriva en gång till om samma ämne? Och varför en uppsats, något hon upprepade gånger genom sin studietid redan visat att hon kan leverera?

Hennes ifrågasättande är ytterligt relevant. Att inom loppet av en månad få två skrivuppgifter låsta till samma ämnesinnehåll känns naturligtvis föga meningsfullt. Särskilt när de ges i ett så omfattande ämne som kommunikation som innehåller så mycket mer än skrivande och där undervisningstiden är så begränsad. Läraren menar dock att det krävs just en skriven uppsats för att kunna bedöma elevernas förmåga att kommunicera skriftligt. Jag tar mig för pannan. Varför inte bara fråga svenskläraren, som bör vara minst lika bra kompetent att bedöma förmågan att kommunicera i skrift i uppsatser?

Dottern skrev ändå. Oinspirerad och irriterad. Det blev en något modifierad version av det första arbetet. Hon ”får saken ur världen”. Pressar ur sig rätt antal ord på rätt antal sidor i rätt tid. Bara för att. Minsta möjliga. Ja ni greppar.

Kvalitativ undervisning? Väl använd tid för lärande i en pressad elevs lärprocess? Knappast. Och detta bara för att lärare inte organiserat sin undervisning för det.

Vi måste sluta göra såna här idiotgrejer i skolan. Lärare måste ta klokare beslut om sin undervisning än såhär. Elevernas tid för lärande måste visas större respekt. Samarbetet kring elevers lärande måste bli bättre. Mycket bättre. Hur ska annars resultaten bli bättre? Och hur ska lärares status annars någonsin kunna öka?

Ja, jag VET att ovan berättelser är lösryckta exempel. Att alla lärare inte ”är eller gör såhär”. Att det finns väldigt många bra exempel på kvalitet i undervisningen. Det är sant. Men detta händer också. Bevisligen. Och varje gång en meningslös uppgift eller dålig undervisning genomförs tär det det på elevens tid, kraft, motivation och fokus. Det är också sant. Med det nöts elevers intresse och engagemang för studier varje gång ned en liten smula. De lyder och levererar fortfarande, otroligt nog. Men de låter sig inte luras. De vet när de får bra undervisning. Och dålig.

Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja, ni greppar.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.