Kategoriarkiv: Utveckla

Att byta spelplan för en dag – #MEG14

 

meg305Igår hade jag möjlighet att besöka en annan del av världen. Ja, rent geografiskt var det förstås en ganska kort tur, och inte heller miljöerna på Svenska Mässan i Göteborg var direkt obekanta. Men, innehållet i dagen var lite annorlunda mot de olika skolmässor och konferenser jag normalt besöker.

Jag talar om Mediedagarna i Göteborg (MEG) som jag fick tillfälle att bevista tack vare en inbjudan av en inte gammal, men sedan länge god vän och kollega. MEG samlar under två dagar varje år stora delar av den svenska mediebranschen och eventet riggas av samma proffsiga gäng som arrangerar Bokmässan. Bäddat för kvalitet och succé alltså.

Utifrån mitt perspektiv var det också ett bra arrangemang, och även om jag inte hade i närheten av möjlighet att smaka av allt som stod på programmet så upplevde jag det jag hann ta del av som både matnyttigt och vällagat. Och även om leverantörerna, frågorna och människorna inte var de jag vanligen möter stod många kopplingar till skola, ledarskap, lärande och IT att finna. Ja igenkänningsfaktorn var stundtals förvånande hög.

schackrutigt-golv

Att göra små avstickare och spendera en dag som udda fågel på en ny spelplan är så gott som alltid givandeJust det blev också, inte helt otippat, en av mina viktigaste spaningar denna dag. Att ta del av hur en annan bransch tar sig an sina utmaningar ger perspektiv på det man själv har att brottas med. Det ger också bekräftelse och inspiration och är absolut något jag rekommenderar alla som har möjlighet att lägga lite av sin dyrbara tid på.

Utveckla skolan är ju heller inte alls något som låter sig göras isolerat från omvärlden. Tvärtom så har inte minst mediebranschen stor påverkan på det samhälle skolan ska utveckla och verka i, och frågor om upphovsrätt, källkritik, informationsflöden och medias ansvar i samhällsbygget, uttryck, språk, faktagranskning etc. är alla ytterst relevanta för skolan. Här fanns många möjligheter till inspiration och själv fick jag många tankeställare av en diskussion på den öppna scenen som handlade om hur mediebevakningen av de senaste årens många skottlossningar i Göteborgsområdet framställts i media. Diskussionen baserades på en medieanalys av analysföretaget Retriever.

Jag avslutade dagen med att lyssna till en paneldiskussion med rubriken; ”Springer medborgarna och mediehusen åt olika håll?” Om man bara såg till rubriken fanns inte mycket kopplingar till skola, men ju längre samtalet gick desto tydligare blev det att många av de utmaningar de svenska mediehusen står inför är universella och högst jämförbara med skolans utmaningar.

I panelen medverkade Niklas Wahlberg, Lindholmen Science Park, Joakim Johansson, Universal Music, Carl Heath, Interactive Institute och Yasmine El Refaie, SR, och det rådde ingen tvekan om att de var överens om att media står inför stora oundvikliga utmaningar vad gäller förändring och utveckling framöver. Kompetensfokus, mod, prestigelöshet och ett välkomnande av misslyckanden att lära av, var i stort deras rekommendation till de mediehus som vill överleva in i framtiden

Särskilt intressant var att lyssna till när Joakim Johansson, marknadschef på Universal, osentimentalt och prestigelöst redogjorde för musikbranschens resa från att ha haft 100% fokus på det egna varumärket till att idag ha 100% fokus på artisterna. En omvälvande resa som jag är övertygad om att många branscher kan och bör lära mycket av framöver, inte minst skolan.

Ja ni har hört mig säga det förr och med fredagens diskussion med hem i bagaget kan jag försäkra er om att ni kommer att få höra det igen, och igen och igen. Det är verkligen hög tid att släppa sargen, slänga prestigen över bord och tänka om och vidare om skolan. Eller om man vill travestera Joakim Johansson. Det är dags att släppa idén om att till varje pris bevara varumärket skola och istället sätta 100% fokus hjältarna i skolan. Lärare och elever.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Svaga elever provocerar mig

För några dagar sedan snubblade jag över följande rubrik:

Fler svaga elever får lärarna att lämna

Det är Emma Leijsne, Sydsvenska Dagbladet, som sammanfattar innehållet i en avhandling av Krzysztof Karbownik vid Uppsala universitet med rubriken ”Teacher mobility in Sweden”. Karbownik är PhD in Economics vid University of Arizona, och forskar alltså också vid ”Uppsala center for Labor Studies”

Tyvärr tycks inte denna avhandling vara tillgänglig för nedladdning så jag får i detta läge utgå ifrån att Emma Leijsne ger en rättvisande beskrivning av resultaten i sin artikel. I den sammanfattar hon huvudresultatet av Karbowniks forskningsresultat som följer;

”Om en skola får fler svaga elever, så lämnar de erfarna och utbildade lärarna skolan. Ju sämre betyg eleverna har, desto större är omsättningen bland lärarna.”

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta Karbowniks forskning eller slutsatser, och har dessutom svårt att verifiera dem eftersom jag inte läst avhandlingen. Men, jag kan med utgångspunkt i Emma Leijsnes sammanfattning konstatera att det i de bästa av världar verkligen borde vara tvärt om. De mest erfarna och utbildade lärarna borde verkligen vara de som allra mest möter elever som kämpar med att prestera och utvecklas i skolan.

Det var inte det faktum att en viss grupp lärare i viss utsträckning tycks lämna en viss grupp elever, som jag hakade upp mig på mest. Nej det var på det faktum att Krzysztof Karbownik, och följaktligen också Emma Leijsne, väljer att använda sig av ”svaga elever” som ett samlande, beskrivande begrepp, något jag tycker är både ovetenskapligt och ogenomtänkt av flera skäl. Bland andra;

  • Att elever inte lyckas i det system vi kallar skolan behöver inte alls bero på eleverna utan kan precis lika mycket bero på systemet.
  • Det kan vara stigmatiserande att benämna en individ eller grupp som svag/a.
  • Ett lägre betyg i ett skolämne behöver inte alls betyda att man är svag. Betyg är inga absoluta sanningar.
  • Det är inte per automatik någonting dåligt att vara ”svag” som människa.

Vän av ordning kommer möjligen nu att hävda att jag märker ord. Och det är just det jag gör (och har gjort förr). För, så länge vi fortsätter att slentrianmässigt(?) kategorisera elever och lärare med förenklade, stigmatiserande benämningar och begrepp, bidrar vi till att förstärka och cementera de uppfattningar och kulturer vi har för avsikt att utveckla och förändra. Genom att använda sig av detta språkbruk skjuter Karbownik alltså sin goda intention om att lyfta fram och redovisa en problematik som behöver hanteras delvis i sank. Möjligen oavsiktligt och obetänksamt, men ack så olyckligt.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Rider vi på en död häst?

Nyss hemkommen från årets näringslivsdag i Falkenberg igår var jag rejält trött i skallen. Hur i hela friden ska man hitta tid och energi för att bearbeta en sån oerhörd mängd intressanta intryck, ord och sammanhang utan att det inverkar menligt på livet i övrigt?närings

Bara just det, att reflektion tar tid, är en viktig insikt i sig för mig och många andra som jobbar med lärande. Tid för reflektion. Att baxa in nytt vetande i gammalt, skaka om, titta på resultatet och bygga ny kunskap är en energikrävande process. Ger vi verkligen utrymme för den i vår vardag? I vår yrkesroll? I våra skolor? För våra elever?

Jag är säker på att jag kommer att återvända till en del av dagens innehåll flera gånger i mitt bloggande den närmsta tiden. Inte för att ge er små referat av dagen, det känns inte så meningsfullt eftersom ni kan se och lyssna till allt själv här. Däremot känns det som att jag kommer vilja lyfta lite av de tankar om olika saker som fastnade i min skalle i lite inlägg framöver.

Jag börjar i alla enkelhet med en liten visdomshistoria som Jörgen Oom, legitimerad psykolog med specialistutbildning inom attitydpåverkan och kommunikation, med förtjänst levererade under sin föreläsning. En gammal visdom från Dakotaindianerna, som förts vidare från generation till generation. Den säger att;

Om man märker att man rider på en död häst, är den bästa strategin oftast att kliva av.

I moderna organisationer kan man dock se många betydligt mer avancerade strategier. Som t ex:

  • Tillsätta en utredning som skall studera den döda hästen.
  • Göra studiebesök i andra länder för att se hur man där rider på döda hästar.
  • Sänka kraven så att den döda hästens prestation blir mer acceptabel.
  • Köpa in en större piska.
  • Hota den döda hästen med avlivning.
  • Göra en arbetsstudie för att se om den döda hästen skulle prestera bättre med mindre tunga ryttare.
  • Sätta samman flera döda hästar i ett fyrspann för att öka dragförmågan.
  • Argumentera att eftersom den döda hästen är billigare i drift och drar mindre overheadkostnader, så bidrar den ju egentligen mer till resultatet än många andra.
  • Befordra den döda hästen till chef.

Men igen:

Dakotaindianernas uråldriga visdom säger att om man rider på en död häst är den klokaste strategin ändå oftast att stiga av…

För mig var det oundvikligt. Min hjärna satte genast igång att relatera detta till dagens skola och skoldebatt. Vad händer i din?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

#skolpolitik40

IMG_0265

Dagens värd och jubilar, John Steinberg

I fredags hade jag den stora äran att vara gäst hos fantastiska John Steinberg när han firade imponerande 40 år som föreläsare, skolutvecklare och författare till 48 (!!!) böcker. Inför denna händelse hade John gett några av sina gäster i uppdrag att blicka 40 år framåt i skolpolitiken, däribland mig.

Själv började jag första klass för på 40 år sedan och tog min lärarexamen 20 år senare, en obegripligt lång tid som är svår att greppa trots att den har passerat. Oändligt mycket svårare visade det sig vara att ta samma tidsperspektiv framåt, 40 år in i det okända.

Eventet började med fyra korta föreläsningar. Först ut var naturligtvis jubilaren själv och därefter följde Gustav Fridolin Miljöpartiet, Marie Carlsson, Liber och Edna Eriksson, Utbildare och idéutvecklare, Det blev fyra inlägg om skola, lärande och framtid av olika karaktär, som alla gav oss mycket att tänka på. Inlägg som det var min uppgift att reducera till en kort sammanfattning som också skulle inleda den avslutande paneldiskussionen, en uppgift som visade sig långt svårare än jag trodde. Men så har väl i och för sig aldrig det korta formatet varit min starkaste sida 🙂

Det fanns dock en lättfunnen sak som snabbt förenade samtliga talare, och det var svårigheten med det långa tidsperspektivet där ingen fullt ut vågade ta klivet ut i det helt okända 2054. Jag tycker det är intressant att vi, trots att vi inte vet något alls om förutsättningarna för lärande om 40 år, fastnar i att vi ska utgå ifrån, förbättra och förändra den skola vi har. Naturligtvis är det rimligt att anta att det är så utvecklingen i praktiken kommer att ske. Men om vi nu har chansen, ja till och med har uppmanats att tänka helt fritt och utan några förbehåll. Varför är det då så svårt för oss att ha idéer om hur skolan skulle se ut om den skulle uppfinnas för första gången idag? Eller om 40 år?

Det sades många intressanta och kloka saker i föreläsningarna och allt kan tyvärr inte redovisas här, men här följer något av det jag fastnade för. Först några saker som oroar mig:

  • Att skolans utveckling kan liknas vid en resa där kunskapskontroll allt mer går ut över hjärta och empati.
  • Att visionen om vad mötet mellan lärare och elever ska leda till i ett framtida samhälle saknas i skolpolitiken.
  • Att vi fokuserar på att förverkliga uppdraget i nuvarande styrdokument så hårt att vi missar att vi lägger ribban alldeles för lågt för lärande i framtiden.
  • Att vi utgår ifrån den skola vi har idag och har idéer om hur den kan bli bättre när vi egentligen borde fundera över hur den kan bli annorlunda.
  • Att vi inte alls pratar om hur vi förbereder våra unga för ett liv i en okänd framtid.

Det kom naturligtvis också fram en del ljuspunkter som gör det möjligt att känna hopp om att vi i framtiden kommer att kunna skapa en tidsenlig skola och relevanta miljöer för lärande:

  • Vi har en bra grund, värderingar, demokrati etc. att bygga lärande på i vårt svenska samhälle.
  • Den svenska skolan har i jämförelse med andra länder gott om pengar.
  • Vem som helst redan idag kan lära vad som helst, var som helst, hur som helst, när som helst.
  • Redan idag kan man vara vad Edna Eriksson kallar ”yrkesschizofren”, dvs gå igenom livet med en mängd olika yrken, och det är helt normalt.

Dessa få punkter fick bidra till inramning och input till den efterföljande paneldiskussionen ledd av Hans Renman. Alla föreläsarna medverkade här tillsammans med läraren Gunilla Essén och undertecknad.

bild

#skolpolitik40 diskuteras av från vänster: Hans Renman, Marie Carlsson, John Steinberg, Gustav Fridolin, Edna Eriksson, Gunilla Essén och Kristina Björn. Foto: Åsa Sundelin

Här visade det sig ganska raskt att vi alla i panelen, även den äkta politikern Gustav Fridolin, närde en viss osäkerhet i vad de olika partierna egentligen står för i sakfrågorna i svensk skolpolitik. Kanske inte så märkligt då vi gemensamt också kunde konstatera att det nog inte finns någon riktigt stor, tydlig vattendelare i den svenska skolpolitiken idag. Hurvida det är bra eller dåligt lämnade vi åt var och en att fundera på.

När vi slutligen gick vidare till den stora frågan om den fortsatta utvecklingen av skolan, eller kanske mer utvecklingen av ett lärande samhälle, målades bilden i mitt tycke med ganska modesta, försiktiga penseldrag. Och kanske är det högst mänskligt att det blir just så, då vi alla kunde enas om att vi idag inte har en aning om hur samhället och förutsättningarna för lärande ser ut om 40 år. Själv tänker jag att det är vår enskilt största utmaning och uppgift att förbereda unga för en framtid i stark förändring. Göra dem redo för att kunna hantera och dra nytta av den rörelse som är absolut nödvändig i ett lärande samhälle i utveckling. Exakt vad Edna Eriksson så tydligt belyste när hon lugnt konstaterade;

 ”Vi människor har fötter. Inte rötter.”

Var är du om 40 år?

//Kristina

PS. För dig som inte kunde närvara i fredags kommer UR att sända eventet i Kunskapskanalen framöver. Länk kommer. DS

Post BETT 2014

Att konsumera och arkivera intryck under en BETT-vecka är lätt. Vansinnigt lätt. Men vart tar alla intryck vägen? Alla bilder, anteckningar, inspelningar och samtal? Vad händer med alla insikter, upplevelser, kunskaper och nyfunna kontakter? Jag önskar ibland att jag kunde teleportera mig runt i landet och likt en fluga i taket ta del av vad som faktiskt händer i dag, i morgon, i nästa vecka. Jag är nyfiken. Vad blir det av, Post BETT?

Med ett visst mått av BETTlag slår jag mig ner för att samla mina egna intryck och tankar. Det känns viktigt att fundera över vad förra veckan faktiskt gett när man tar sig förbi alla vackra ögonblicksbilderna av spektakulära mingelmiljöer, kulinariska delikatesser och bubblor i glas. När man knör sig in bakom gnäll om försenade plan, trötta skallar, ömma fötter, sömnbrist och lyssnar bortom de glada utropen om hur alla har träffat alla eller fått se eller synas med just hen. Ja kort sagt, vad blir kvar när man skalar av allt det där vi nog alla redan har koll på, oavsett om vi var på plats eller ej? Vad finns där bakom? Och vad händer nu?

IMG_0227I år medverkade jag tillsammans med Hans Renman och Carl Heath i  Scandinavian Educations program ”BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – 2014”. Förståelse, motivation och design av tankar och lärmiljöer var centrala teman som bearbetades på olika sätt. Vi ville ge stort utrymme för konkret handling och fördjupad reflektion, liksom för upplevelser av olika miljöer för lärande. Samtidigt ville vi bidra med metoder, tankemodeller, forskning, teorier och egna tankar om skola och utveckling relaterat till den snabba samhällsutveckling som vi alla i högsta grad är en del av. Min egen känsla är att vi lyckades erbjuda ett generöst smörgåsbord med dessa ingredienser och jag hoppas flera av dessa rätter som gav mersmak för våra deltagare.

En annan av våra ambitioner var att hjälpa deltagarna att få syn på, ringa in och i handling konkret formulera aktuella utmaningar för skolutveckling. Här är fortfarande bättre tillgång till IKT en inte så liten fråga som man kanske kan tro. Men till skillnad från för 12 år sedan då jag började arbeta heltid med dessa frågor är teknikdeterminismen idag betydligt mindre och fokus på utveckling av lärandets kvalitet med IKT som redskap desto större, även för de som ännu inte kommit till skott eller i mål med tillgänglighetsfrågan. Vi har alltså numera i stor utsträckning ”rätt glasögon på”, en glädjande insikt som stärker att en reell utveckling av skolan pågår för fullt mitt i den svartaste av svenska skoldebatter. En utveckling med fokus på lärande, även om marknadskrafter ibland fortfarande vill tro något annat.

Utmaningar är intressanta och finns på flera olika plan, något som också bekräftades i det seminarium vi genomförde som behandlade ”IKT och lärandets kvalitet”. Här fick deltagarna först på egen hand formulera vad de själva menade är viktiga trender inom IKT i skolan. Därefter arbetade de  i grupper med att prioritera och ringa in den trend, tillika utmaning med IKT som de tillsammans menade är mest betydelsefull för utvecklingen av lärandets kvalitet, och samtidigt svårast att genomföra. Detta resulterade i följande utmaningar att anta:

  • Att på riktigt lära alla tillsammans
  • Att göra undervisningen elevdriven
  • Att tillgängliggöra tekniska, integrerade lösningar
  • Att öka den pedagogiskt digitala kompetensen i verksamheten
  • Att göra interaktiva digitala verktyg till den värdefulla tillgång de kan vara för lärandet

IMG_0244

Man kan konstatera att de alla är både viktiga och aktuella utmaningar, att de endast till en liten del har ett teknikfokus och att vi alla oavsett roll har en viktig funktion och betydelse för hur vi lyckas anta dem. Ledare, lärare, elever och föräldrar behöver här visa engagemang, mod, kreativitet och vilja att lära, lära om och lära nytt. Just det som vi bland annat mötte och imponerades så av vid vårt besök på Bowes Primary School där för övrigt samtliga bilder är tagna.

Ytterligare en ambition vi hade var just att sätta strålkastarljus på betydelsen av det personliga engagemanget i utvecklingen av skolan. Att stärka deltagarna i att försätta sig i och vara i ständig rörelse. Att öka förståelsen för det individuella ansvaret, se sin roll och få insikt i att vi jobbar mot ett mål som aldrig står stilla, ”A moving target”. Därför måste vi alla hjälpas åt att hålla fotarbetet igång, bygga vidare på att stärka vår egen och andras förändringskompetens och aktivt bidra till en organisation för lärande som är mer multipotent och flexibel än i någon annan tid. Jag lämnade London med känslan av att detta aldrig har varit så möjligt som nu, och jag är säker på att många av oss både tog och tar stora steg framåt, uppåt, åt sidan, vidare och tillsammans antar de olika utmaningar som väntar.

IMG_0238

Själv har jag Post BETT varit i rörelse, bland annat som pedagogisk expert hos MacSupport Education. På fredag sätter jag, Hans Renman, Gustav Fridolin, Edna Svensson och Marie Carlsson den kanske viktigaste frågan av dem alla, ”Utbildningspolitik om 40 år”, på agendan tillsammans med 40-års jubilerande John Steinberg. Ett hedrande uppdrag med svindlande tidsperspektiv som om allt går enligt plan också kommer att gå att ta del av i URs sändningar framöver.

Så vad händer hos dig? Vad gör DU Post BETT?  Tar du ett modigt beslut? Utmanar du dina lektionsplaneringar? Delar du med dig av dina tankar och din kompetens någonstans? Inspirerar du en kollega eller många? Ser du dig om efter en ny lärmiljö? Eller ifrågasätter du en gammal? Ställer du en annan fråga? Lyssnar du till ett annat svar? Är fotarbetet igång? Är du på väg?

//Kristina

When you’re tired of BETT you’re tired of life

Det finns jobbresor, nöjesresor, familjeresor, tjejresor, matresor, långresor, grabbresor, kortresor, whiskeyresor, golfresor, weekendresor, konstresor, rundresor, ja kanske till och med tidsresor. Och så finns det BETT-resor.

IMG_0332_2

Som kalenderbitare står jag mig slätt, det har jag alltid gjort. Därför kan jag inte med exakthet säga hur många gånger jag har fått möjlighet att inleda året med en BETT-resa. Jag, som mycket sällan överväger att göra samma resa två gånger, ger mig dock i år iväg på min 10:e- 12:e BETT-resa, ett personligt rekord.

Även om resmålet varit bestående så har jag genom åren rest till BETT med olika identiteter. Ja i passet har jag förstås varit densamma, jag heter Björn inte Bond, men som BETT-resenär har jag burit lite olika hattar och glasögon genom åren. De senare faktiskt även mer bokstavligen, blindstyre som jag är utan.

Den första BETT-resan gjorde jag med både både lärarhatt och datoransvarigkeps på. Glasögonen var inställda på att söka inspiration och tips till både min egen undervisning och min skolas IT-utveckling. Helt överväldigad av intryck fick jag mig ett rejält uppvaknande. Frågan om IT i skolan var så otroligt mycket större och mer i fokus jämfört med vad den var i Sverige där runt millennieskiftet. Medan vi ägnade vår tid åt att debattera om IT verkligen var något som kunde vara aktuellt för skolan överhuvud taget, satsade man i England enorma pengar på teknik till skolor. ITiS rullade förvisso på i Sverige, men något så lyxigt som personliga, bärbara datorer till alla eller Smartboards och projektorer i alla klassrum var en dröm för de allra flesta svenska lärare. I England stod alltså frågan om IT i skolan tidigt högt på den nationella skolagendan, tvärt emot vad vi upplevt i Sverige.

Det stora utbudet som mötte vid mitt allra första besök på BETT Show var överväldigande, men också delvis en besvikelse. Synen på lärande, och med det även synen på elever och kunskap, var oroväckande ålderdomlig och vi såg med undantag för några få guldkorn gott om exempel på hur den gamla skolan kommersiellt förpackats i ny teknik. Tyvärr är detta ett intryck som delvis levt vidare under alla mina besök på just BETT-mässan, men det har blivit lite bättre genom åren. Kanske för att jag själv idag har betydligt skarpare pedagogiska glasögon att tillgå när jag spanar, men också för att utbudet idag i högre grad tar fokus på framtid och lärande istället för nutid och görande.

Efter min omtumlande BETT-premiär fick jag åter möjlighet till ett återbesök 2003. Denna gång var jag en av Falkenbergs då fyra IT-pedagoger och därför iklädd IT-pedagog hatt. Vår främsta mission var att spana efter trender, innovationer och intressanta personer att knyta till vårt långsamt växande yrkesnätverk. Det är idag svårt att föreställa sig hur mycket vi då fick jobba för att både finna och bygga ett nätverk för inspiration och lärande. Vi sökte kontinuerligt efter IT-pedagogkollegor över hela landet men de var få och ganska svåra att finna. Digitala mötesplatser och samarbetsytor som FaceBook, Twitter, Ning, Google+, LinkedIn m.fl. var bara i sin linda så det vi kunde gå på var i huvudsak hemsidor och telefonkataloger. Det gjorde just BETT och andra mässor och konferenser som t.ex. KommITs och Skolforum till extra värdefulla möjligheter för oss för att möta kompetens och bygga upp ett större yrkesnätverk.

I början av 2000-talet handlade BETT, och även diskussionerna om IT i skolan, mycket om teknik. Många förstod nog att det fanns en potential i att lyfta in digitala verktyg i undervisningen, men idéerna om hur undervisningens kvalitet skulle kunna utvecklas med hjälp av tekniken var förhållandevis få. I den mån det gick överbryggade teknikintresserade skickliga pedagoger detta, men exemplen var som sagt inte så många. Däremot fanns det redan då många teknikleverantörer som såg en stor potentiell marknad i skolan, vilket resulterade i ett stort utbud av hård- och mjukvaror som utvecklats utifrån en ganska omodern och dåligt underbyggd bild av barn, lärare och skolans uppdrag. Jag minns bland annat en försäljare som med stor entusiasm saluförde röda, blå och gröna mikrofoner i plast. När jag frågade varför hans mikrofonerna gjorde lärandet mer kvalitativt än de mikrofoner som redan fanns i vardagsteknik (och som barn och unga dessutom redan använde) blev svaret att LÄRARNA tyckte de färgglada i plast var enklare att använda. Jag köpte ingen.

Vid en av BETT-resorna i början på 2000-talet lade jag däremot av en händelse (glas)ögonen på en teknisk pryl som på riktigt slog an en sträng i mitt pedagoghjärta. Mitt i havet av datorskärmar och färgglada pling-och-plong program stod en 3D-skrivare, redan då nästan billig nog att köpa inom ramen för en normal skolbudget. Jag har aldrig varit något teknikfreak men denna innovation fick pedagogen i mig att svindla. Vilka möjligheter!  I Horizon Report K12 2013 nämns idag 3D-printing som en av tre tydliga trender som inom en tidsrymd av 4-5 år kommer att få fullt genomslag i grundläggande utbildning världen över. Redan nu är också 3D-printing en realitet i allt fler svenska skolor och det nätverkas för fullt om 3D-printing i sociala medier. Framtiden är här!

De senast åren har BETT-resorna för min del handlat minst lika mycket om att ge som att få. Om att efter bästa förmåga, med erfarenheter och kunskaper, bidra till både inramning och innehåll för andra som också packat sin väska med förväntan om intressanta, givande dagar i London. Några gånger har jag haft reseledarhatten på. Mina medresenärer har då främst varit chefer och pedagoger från Falkenbergs kommun och erfarenheterna från dessa BETT-resor där personer med olika roller i verksamheten samlas runt en specifik fråga var mycket positiva. Professionsutveckling och kollaborativt lärande i en miljö skild från vardagen som erbjuder möjligheter till stimulans, input, output, reflektion och socialt nätverkande är fantastiskt effektivt och något jag verkligen rekommenderar alla som har möjlighet.

IMG_0457

En annan sak som genom åren kommit att bli alltmer i fokus är de möjligheter till skolbesök som i olika sammanhang erbjuds under BETT-veckorna. För även om nätverkande med kollegor och andra från både Sverige och övriga världen är fantastiskt i sig, så är det i verkliga möten med elever och lärare i deras vardag det verkligen händer.

IMG_0465

Själv har jag haft möjlighet att besöka flera olika Londonskolor, och det som framför allt har gett mig bestående intryck är det ömsesidigt självklart respektfulla bemötande mellan elever och lärare som finns på så många ställen. Teknikens möjligheter och kunskaper i all ära, men om relationen mellan elev och lärare brister klingar den bästa av undervisning inte lika vackert. Här två bilder från spännande Flitch Green Academy.

I takt med tiden har såväl intresset för IT och lärande i skolan som för BETT-mässan vuxit enormt. Evenemangen och arrangemangen i utkanten av BETT Show har blivit mångdubbelt fler, större och otroligt mycket mer kvalitativa. Leverantörer, opinionsbildare, myndigheter och intresseorganisationer kraftsamlar verkligen runt BETT och antalet svenska lärare och ledare som deltar i dessa evenemang var förra året enligt obekräftade uppgifter nära 5000 personer. Och allt tyder på att det är lika många på väg att göra samma sak i år, så även jag. Denna gång är jag en del av Scandinavian Educations program BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – ett evenemang i samarbete med MacSupport Education och Grafit Education . Det blir intensiva dagar då jag får möjlighet att använda både utbildarhatten och reseledarkepsen för att i olika lärmiljöer sätta fokus på framtida möjligheter och utmaningar och inspirera, stimulera, aktivera och kanske till och med provocera  90-talet deltagare att lyfta lärandets kvalitet i skolan.

Men vad är det då EGENTLIGEN som gör att just BETT år ut och år in har sådan dragningskraft och lockelse på så många skolutvecklingsintresserade svenskar? Är det verkligen BETT-mässan? Seminarier och föreläsningar? Möten med andra? Trevliga Londonpubar? Eller de goda hotellfrukostarna? Well, om ni lovar att inte säga nåt kan jag såhär bakom kulisserna avslöja att det alla EGENTLIGEN har som yttersta mål, är att få bo på och uppleva det legendariska Royal National Hotel, en genuin, autentisk kvarleva från den östtyska tiden med långt mycket mer charm än man kan föreställa sig. Hotellet där sängarna är kortare, duscharna monterade för pygméer, akustiken 100% avslöjande och frukostmatsalen levererar de snabbaste kalorier och kolhydrater som står att finna på den sidan engelska kanalen.

Tyvärr kommer inte Scandinavian Education att kunna erbjuda sina resenärer denna unika upplevelse i år, vi kommer att husera här, men det kommer ju fler BETT-resor. De enda resor jag bevisligen och utan tvekan gör om, och om, och om igen 🙂

Tre tips från coachen: 

  • Var aktiv och ställ frågor
  • Välj glasögon med omsorg
  • Ta alla chanser att nätverka

Tre oumbärliga saker i packningen:

  • Adapter och förlängningssladd med grenuttag
  • Generöst och öppet sinne
  • Bekväma skor

When you’re tired of BETT you’re tired of life! C ya!

//Kristina

Det är bara ord … eller?

Det händer ofta att jag fastnar på både ord och uttryck. Ibland tycker jag att det är för ofta. Att det känns som om alla ord hindrar mina tankar från att komma vidare. Jag vänder och vrider, grubblar och funderar. Fastnar på dem. Låter dem fastna i mig. På gott och på ont.

Man skulle kunna säga att jag märker dem. Orden alltså. Och det gör jag. Lägger märke till dem. Jag märker att de skiljer sig åt. Att de har olika klang, innebörd och värde. Och jag tror det är viktigt att förstå. Viktigt att veta. Att ord inte bara betyder något. De har stor betydelse. De är viktiga.

På en av mina tidigare arbetsplatser hängde en tavla med ord om ord:

” Tio Guds bud består av 297 ord. Det amerikanska oavhängighetsfördraget innehåller 300 ord. EUs direktiv för export av ankägg innehåller 26 911 ord. ”

En klassisk vandringssägen där jag är tämligen tvärsäker på att EUs direktiv om export av ankägg är ren fantasi. Men ändå. Jag tror ni hajar poängen. Ord väger och äger värde.

I skolans värld är vi mästare på att använda ord. Vi använder dem hela tiden. Våra styrdokument är fulla av dem. Vi samlar in och lämnar tillbaka dem. Betygsätter dem. Värderar dem. Instruerar, informerar och korrigerar med dem. Fostrar, berömmer och bedömer.

Jag funderar ofta på hur våra val av ord påverkar vad vi vill åstadkomma eller vad vi faktiskt gör och just nu har jag hängt upp mig på ett oerhört vanligt ord i skoldebatten. Det lilla ordet förbättra. Och jag är inte ensam om min spaning. Björn Kindenbergs text ”Skolan måste bli bättre på … allt”  från juni i år hjälper mig att förstå varför jag råkat fastna så just på ordet förbättra. Det finns ju där överallt. Hela tiden.

Så, vad betyder förbättra då? I Wictionary, den fria ordboken, förklaras förbättra såhär:

  1. bli eller göra något bättre

SAOL däremot, bjuder inte på något klargörande av just förbättra. Det torde därmed anses vara solklart för oss alla att det betyder just att bli eller göra något bättre. Något som redan finns som vi kan putsa på. Förfina. Göra mer kvalitativt.

Gott så. Vi är ju duktiga på det i skolan. Mycket duktiga. ALLT kan bli bättre och vi jobbar stenhårt med det. Hela tiden. Det är som en evighetsmaskin, tar liksom aldrig slut. Ja, jag tror vi har varit fullt sysselsatta med att förbättra sedan 1842 eller så. Och så bra det blivit. Ändå diskuteras skolans försämring mer än någonsin. Med massor av ord.

Så var kommer detta stora fokus på förbättring ifrån? Jag söker mig till källan för uppdraget, skollagen. I andra kapitlet läser jag följande:

” 9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef. Dessa ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. ”

I läroplanerna för både Grundskola och Gymnasieskola finner jag under rubriken Varje skolas utveckling dessutom:

” … Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas… ”

Men, varför står det då inget om att förbättra? Och vad betyder då utveckla? Är det möjligen samma sak? Jag vänder tillbaka till Wictionary. Där förklaras ordet utveckla med

1. förändra något så att det blir bättre

2. gå in på djupet i ett resonemang; klargöra detaljer i en idé

3. konstruera något nytt, ofta baserat på forskning eller en process av successiva förbättringar

Även i SAOL finns lite att hämta. Där förklaras ordet utveckla med stor uppfinningsrikedom. 

Ordnörden i mig jublar. Det känns som att jag är något på spåret här. Som att jag har hittat ett par ord som är mycket viktiga att väga, överväga och värdera. Ett par små ord som om de används i sin rätta betydelse kan få mycket stor, för att inte säga avgörande, betydelse. Ord som kan skapa förutsättningar för ett samtal som faktiskt kan leda till reell skolutveckling. Ett samtal som handlar om att med stor uppfinningsrikedom förändra och konstruera nytt. Ett samtal som kommer att få stor betydelse. Ett samtal som lyfter helt nya dimensioner av ett uppdrag som vi redan har. Att utveckla skolan.

Eller är det ”bara ord”?