Kategoriarkiv: Utveckla

Skola i en digital tid – Att leda från vision till verklighet

2017 är igång och nu laddar jag för fullt inför en intensiv vår. Ett nytt inslag i kalendern är utbildningsinsatser inom ramen för ett nytt, spännande samarbete med Arja Holmstedt Svensson, tidigare förvaltningschef, tillika min chef och kollega, i Falkenberg.

Där och då ledde och utvecklade vi, tillsammans med många skickliga kollegor, framgångsrikt Falkenbergs 1:1 satsning. Här och nu samarbetar vi för att dela med oss av våra samlade kunskaper och erfarenheter från vårt mångåriga arbete med att i olika roller leda skolutveckling och förändring i en digital tid.

Vi utgår ifrån ett flexibelt designat och anpassningsbart utbildningsupplägg med fokus på att framgångsrikt leda skolutveckling och skapa förutsättningar för tidsenlig utbildning i en digital tid. En tid där den snabba samhälleliga digitaliseringen, tillika de nya nationella IT-strategierna och kursplanerna, utmanar och ställer stora krav på skolans förmåga till förändring.

Vi är redan igång och arbetar med delar av upplägget i framsynta Hylte kommun och samtal om innehåll och upplägg pågår med flera andra. Ännu finns dock möjligheter för oss att bistå ytterligare några skolhuvudmän redan nu i vår, och ännu några fler fram emot hösten. Kanske är det Dig och Din verksamhet?

Tveka inte att ta del av av vårt erbjudande för inspiration om hur ett samarbete skulle kunna se ut och kontakta oss omgående för en dialog om hur vi tillsammans kan arbeta för att utveckla och lyfta Din verksamhet. Vi hörs!

Finns det någon gräns för värdegrunden?

För någon dag sedan publicerade Christer Hellberg ett blogginlägg med rubriken ”De fem vanligaste argumentationsfelen i skoldebatten, del 1”.  Christer sammanfattar bra de argumentationsmetoder som Han menar  ofta präglar diskussionen om skolan, inte minst i digitala medier.

  • Omvänd bevisbörda
  • Personangrepp
  • Cherrypicking
  • Tillskriva motståndaren åsikter som inte är sanna  (halmgubbar)
  • Anekdotiska bevis

Det är en sorglig men en enligt min bedömning sann lista. Allt förekommer och det är ibland svårt att säga vad som är värst. Eller lägst.

I debatten kan också spåras en del okunskap, svepande generaliseringar, brist på eftertanke och och ibland en beklämmande människosyn. Det sista gör mig särskilt nedslagen. Särskilt eftersom det är uppenbart att många av de som sänker sig till lågvattenmärken i att uttrycka sig nedvärderande om andra i skoldebatten på nätet, också möter barn och unga fem dagar i veckan 37 veckor om året. Med uppdrag att stödja elever i deras personliga utveckling som demokratiska medborgare och ansvarstagande vuxna. Jag tycker det är problematiskt.

Själv har jag erfarit det mesta. Vanligast är att jag tillskrivs åsikter jag inte har eller aldrig har haft. På så vis har jag t.ex. varit emot läslig handstil när jag så hävdade positiva fördelar med att skriva på en dator. Jag har också varit motståndare till böcker, eftersom jag hävdat att viss information är mer lätttillgänglig på nätet än i biblioteket.

Det finns också de i debatten som sänker sig till ren sk nätmobbning. Jag har själv fått ta emot även några såna smällar. Utfall som förvisso sagt så ohyggligt mycket mer om de som ligger bakom dem än om mig. Men ändå. Vad säger att liknande beteenden inte kommer fram i möten med elever, kollegor och/eller anställda på arbetstid?

Jag kan i viss mån förstå att personer med dålig självkänsla, bristande kunskaper, tvivelaktiga syften eller låg social kompetens inte klarar, eller har svårt att hålla näsan ovanför anständighetsytan. Men jag tycker man måste kräva en föredömlig nivå över den ytan från alla de personer som fem dagar i veckan, 37 veckor om året arbetar som vuxna förebilder för våra unga. Att en person inte håller näsan över ytan räcker. Det är allvarligt och beklämmande. Att det finns flera som inte är det gör mig orolig. Och arg.

Generellt borde det vara enkelt. Om vi alla lade vår energi på att berätta om vad som exempelvis

fängslar
bekymrar
motiverar
inspirerar
eller irriterar …

… oss själva istället, skulle vi komma långt. Det är så oerhört mycket mer intressant att låta tankar mötas på det viset. Du redogör för dina tankegångar och kan kan spegla och pröva sina i dem. Mer givande och utvecklande, och ett så mycket mer förebildligt sätt att möta olikheter. Särskilt inför alla de unga människor som har oss vuxna i skolan som just förebilder att härma och ta efter.

Ibland tänker jag den sorgliga tanken att det är den skola vi alla gått i, den sk ”rätt- eller felskolan”, som lett oss till vägs ände med att vi så ofta söker efter fel och brister och använda dem som ”vapen” i diskussioner. Jag tror detta är en viktig tanke att utforska vidare och spegla i andras tankar om varför så många beter sig som de gör. Jag tror det är viktigt att vi lever skolans värdegrund oavsett var vi befinner oss. och lär tillsammans,  Så, vad tänker du? Finns det någon nedre gräns för värdegrunden när du kliver utanför skolan?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Science Fiction är nu

Det senaste året har jag allt oftare hört mig själv säga i mina föreläsningar att Science Fiction redan är här. Att det vi vanliga dödliga i allmänhet refererar till som utopiska framtidsscenarier ofta redan är realiserat och finns. Här och nu.

Själv minns jag det som en liten revolution när jag 1989, då jag arbetade som elkonstruktör, fick börja använda en digital ritplatta när jag layoutade elscheman och designade monteringsansvisningar för utrustning i elskåp. Magi!

3DIdag skulle jag (om mina kunskaper om design av elskåp hade funnits kvar vill säga) kunna rita hela min design av elskåp i luften och ställa det framför mig och elektrikern på bordet.

MAGI!!!

Science fiction är nu. Vad betyder det för förskolan och skolan?

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Instrumentbyggare, instrument och musiker

Maria forsströmIdag har jag lärt mig, tränat och utvecklats på ett område som legat mig varmt om hjärtat nästan hela livet. Sången. Jag har också fscinerats över hur fantastiskt mycket det faktiskt finns som jag fortfarande vill lära bara inom detta specifika område. Många gränser att både flytta och spränga även för mig som inte längre är tonåring. Härligt!

Till hjälp hade jag och mina goa sångarvänner i Varbergs Kammarkör en på området otroligt kompetent,stark och karismatisk kvinna vid namn Maria Forsström, mezzosopran och dirigent, tillika duktig pedagog.

I morgon kommer jag högst sannolikt att ha träningsvärk. Ja, man kan få det även av sång. Det är betydligt mer fysiskt ansträngande än man kan tro. För som Maria så utomordentligt väl påminde om. Som sångare är du både instrumentbyggare, instrument och musiker i ett. Sånt kräver sin kvinna, eller man för den delen.

I morgon kommer jag också att få njuta av Marias Forsströms fantastiska stämma. Inte för att hon ska coacha oss i kören, utan för att hon kommer att vara sångsolist när Falkenbergs Motettkör, Cantica nova m.fl i morgon kväll tar sig an Mozarts requiem i Falkenbergs kyrka kl 18:00. Kom dit oör det du med. Som uppvärmning kan du lyssna till Marias njutbara stämma här.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

The in-Class Flip

Inget är nytt under solen … eller?The-in-class-flip

Jag älskar när skickliga lärare sätter utveckling av undervisningen högt på agendan. Det är det enskilt viktigaste för att eleverna ska lyckas och bli sitt bästa jag. Dessa lärare, ja tro de eller ej, finns det gott om.

Metoden ”Flipped Classroom” har haft stort genomslag de senaste kanske två åren, mycket tack vare lärare som eminente Daniel Barker och lysande Katarina Lycken-Rüter som generöst delat med sig av sina tankar och erfarenheter från en flippad lärarvardag.

Med deras arbete har vi fått upp ögonen för en undervisningsmetod. Och med det ser vi nu helt plötsligt fler exempel och varianter. Ett dök upp i mitt FB-flöde idag och jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det nya egentligen handlar om. Är det att det nu snyggt går att visualisera en metodisk och väl genomtänkt undervisningspraktik som får oss att anan nyheter? Eller handlar det om faktisk utveckling där vi ser en ny undervisningsmetod växa fram? Hur som helst. Jag tycker att detta, nytt eller gammalt, är ett bra beskrivet metodiskt exempel som många kan ha glädje och nytta av för att utveckla sin undervisningspraktik. Vad tycker du?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.