Kategoriarkiv: utmaningar

Eftertanken som inte hann fram

Lite galet är det allt att ta sig för att blogga varje dag i hundra dagar. Särskilt med avsikt att blogga med fokus på sitt jobb. Jag menar, vem vill läsa inlägg om skolutveckling, IT, upphandling och ledarskap över påsk, Valborg, Pingst eller Kristi himmelsfärdshelgen? Eller för den delen blogga om jobb alla lediga dagar fram till (nästan) midsommar?IMG_2977

Ja, lite galet är det allt att tänka sig att det ens skulel vara en bra idé. Om man nu tänkt alls på just detta vill säga. Det är lite oklart vad som kom först där. Impulsen att klicka på anmälan till utmaningen, eller tanken om att det skulle kunna vara ett roligt sätt att utmana sig själv som bloggare.

Ja, lite galet är det allt, det där med tanke och handling, eller hönan och ägget om ni så vill. Vad kom först? I skolpolitiken idag upplever jag att tanken inte sällan släpar en bit efter handlingen. Och eftertankar är ju bra, men ibland är de så långt borta att de inte orkar fram, trots att de väldigt ofta borde komma före de där eftertankarna. Långt före. Precis som jag borde sett till att låta den där eftertanken hinna fram innan jag klickade på anmäl till utmaningen #blogg100. Långt före.

Då hade jag sluppit publicera såna här inlägg på självaste påskafton.
Och ni hade sluppit läsa dem 🙂

Fortsatt GO O GLAD PÅSK till er alla!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

 

 

 

Är det bara en känsla i vägen?

Ever tried.001På 10 minuter ställer Björn Söderberg, social entreprenör, alla frågor som behöver ställas. Och levererar en hel del svar. Själv kan jag inte låta bli att fastna på det där med misslyckanden. Kan det vara så basalt? Är det en känsla, det mest mänskliga av allt, som hindrar en hållbar utveckling? Håller våra rädslor för misslyckanden tillbaka utvecklingen av det hållbara samhälle som är mänsklighetens hopp? Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Hur skapar vi hållbar utbildning?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Instrumentbyggare, instrument och musiker

Maria forsströmIdag har jag lärt mig, tränat och utvecklats på ett område som legat mig varmt om hjärtat nästan hela livet. Sången. Jag har också fscinerats över hur fantastiskt mycket det faktiskt finns som jag fortfarande vill lära bara inom detta specifika område. Många gränser att både flytta och spränga även för mig som inte längre är tonåring. Härligt!

Till hjälp hade jag och mina goa sångarvänner i Varbergs Kammarkör en på området otroligt kompetent,stark och karismatisk kvinna vid namn Maria Forsström, mezzosopran och dirigent, tillika duktig pedagog.

I morgon kommer jag högst sannolikt att ha träningsvärk. Ja, man kan få det även av sång. Det är betydligt mer fysiskt ansträngande än man kan tro. För som Maria så utomordentligt väl påminde om. Som sångare är du både instrumentbyggare, instrument och musiker i ett. Sånt kräver sin kvinna, eller man för den delen.

I morgon kommer jag också att få njuta av Marias Forsströms fantastiska stämma. Inte för att hon ska coacha oss i kören, utan för att hon kommer att vara sångsolist när Falkenbergs Motettkör, Cantica nova m.fl i morgon kväll tar sig an Mozarts requiem i Falkenbergs kyrka kl 18:00. Kom dit oör det du med. Som uppvärmning kan du lyssna till Marias njutbara stämma här.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Du gör mig förvirrad i tankarna”

Har föreläst för lärare hela dagen idag, 4 x 90 minuter på temat ”Skola i en digitaliserad värld”. Responsen under såna dagar är ganska omedelbar. Alltid givande och intressant. Diskussioner, frågor och tankar som delas utmanar och tvingar mig att pröva, ompröva, omformulera, omvärdera.

”Jag tycker såna här föreläsningar mest ställer till det. Du gör mig förvirrad i tankarna”

0006561En lärare med djupt och seriös vilja att göra mesta, bästa möjliga för sina elever kommer fram efter ett av passen. Säger att hen känner igen en hel del. Har ”hört det förr”. Minsann har prövat att tänka och göra både ditt och datt, men att ditt och datt alltid visar sig bli omodernt, just som det börjar sätta sig. Att ditt och datt inte är beständigt och därför nog inte är så värt att prioritera. För det är alltid så att just som hen fått kläm på något så svänger trenden. Det hen fick cred för igår är omodernt idag.

– Det du berättar och visar är väldigt intressant fortsätter hen, och vill naturligtvis inte att jag ska ta illa vid mig för att hen inte är så entusiastisk. Det är bara det att hen alltid upplever att såna här föreläsningar skapar förvirrade tankar. Att de rubbar allt det som hen kämpat med att få koll på.

– Varför ska jag ändra på saker när de ändå inte kommer vara ”inne” om något år? Varför ska jag ta till mig det du säger när det ändå kommer nåt nytt i morgon?

Jag förstår att denne lärare inte förstår att hen just gett mig dagens bästa feedback. För vad kan vara bättre än att få ett sådant kvitto på att man stört och berört någon med det man sagt. Att vederbörande känner sig så ”knuffad utanför bekvämlighetszonen” att hen dristar sig att komma fram och faktiskt tala om det för mig. Att tankar är satta i rörelse.

Världen snurrar. Jag tänker att vi måste snurra med.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Se och le!

Idéerna till dagens #Blogg100-inlägg står inte direkt som spön i backen. Och vad gör väl det. Att förvänta att man 100 dagar i rad ska ha något klokt att dela med sig av vore sannerligen att förhäva sig. Så är det naturligtvis inte.

Därför blir dagens inlägg inte långt, ej heller vetenskapligt förankrat. Däremot vill jag dela något som ger mig, och förhoppningsvis även dig, en påminnelse om att saker och ting verkligen inte alltid är som man tror, men att det kan vara alldeles alldeles enastående bra, för att inte säga bättre, ändå.

Se och le 🙂

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Rädsloklinik i MineCraft

Non Smoking-kampanj når ungdomar i Minecraft

Rubriken känns en smula som Science Fiction möter 80-talet. Jag läser vidare och konstaterar att det handlar om att öppna en FearClinic i MineCraft. Oskar Henrikson, en av mina favoritpsykologer och medlem i Scandinavian Education, är involverad. Det gör mig mer nyfiken. Här tycks finnas ett verkligt exempel på hur människan och tekniken interagerar för att skapa kommunikation och dialog med unga. Allt med syfte att stödja och stärka.

När rädslor för att inte höra till eller inte vara med i gänget finns bland unga, ökar risken för att de hamnar i klorna på tobaksindustrin. Då är det naturligtvis både klokt och viktigt att söka upp och hjälpa ungdomar att förstå och hantera dessa rädslor just där de befinner sig.

De flesta av oss ”lite äldre”  har åtminstone hört talas om MineCraft och Kik. Kanske har vi en aning om vad en FearClinic är och sanningen att säga är vi nog ganska väl bekanta med A Non Smoking Generation. Att kombinera dessa och dessutom bemanna ”rädslokliniken” med en livs levande psykolog är ett ”cross over” grepp som tilltalar mig. Det ska bli mycket intressant att följa hur detta utvecklar sig. Dags att boka en lunch med ”PsykologenOskar” 🙂

Här ännu en artikel, samt ett bra inslag i TV4 om projektet.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Att byta spelplan för en dag – #MEG14

 

meg305Igår hade jag möjlighet att besöka en annan del av världen. Ja, rent geografiskt var det förstås en ganska kort tur, och inte heller miljöerna på Svenska Mässan i Göteborg var direkt obekanta. Men, innehållet i dagen var lite annorlunda mot de olika skolmässor och konferenser jag normalt besöker.

Jag talar om Mediedagarna i Göteborg (MEG) som jag fick tillfälle att bevista tack vare en inbjudan av en inte gammal, men sedan länge god vän och kollega. MEG samlar under två dagar varje år stora delar av den svenska mediebranschen och eventet riggas av samma proffsiga gäng som arrangerar Bokmässan. Bäddat för kvalitet och succé alltså.

Utifrån mitt perspektiv var det också ett bra arrangemang, och även om jag inte hade i närheten av möjlighet att smaka av allt som stod på programmet så upplevde jag det jag hann ta del av som både matnyttigt och vällagat. Och även om leverantörerna, frågorna och människorna inte var de jag vanligen möter stod många kopplingar till skola, ledarskap, lärande och IT att finna. Ja igenkänningsfaktorn var stundtals förvånande hög.

schackrutigt-golv

Att göra små avstickare och spendera en dag som udda fågel på en ny spelplan är så gott som alltid givandeJust det blev också, inte helt otippat, en av mina viktigaste spaningar denna dag. Att ta del av hur en annan bransch tar sig an sina utmaningar ger perspektiv på det man själv har att brottas med. Det ger också bekräftelse och inspiration och är absolut något jag rekommenderar alla som har möjlighet att lägga lite av sin dyrbara tid på.

Utveckla skolan är ju heller inte alls något som låter sig göras isolerat från omvärlden. Tvärtom så har inte minst mediebranschen stor påverkan på det samhälle skolan ska utveckla och verka i, och frågor om upphovsrätt, källkritik, informationsflöden och medias ansvar i samhällsbygget, uttryck, språk, faktagranskning etc. är alla ytterst relevanta för skolan. Här fanns många möjligheter till inspiration och själv fick jag många tankeställare av en diskussion på den öppna scenen som handlade om hur mediebevakningen av de senaste årens många skottlossningar i Göteborgsområdet framställts i media. Diskussionen baserades på en medieanalys av analysföretaget Retriever.

Jag avslutade dagen med att lyssna till en paneldiskussion med rubriken; ”Springer medborgarna och mediehusen åt olika håll?” Om man bara såg till rubriken fanns inte mycket kopplingar till skola, men ju längre samtalet gick desto tydligare blev det att många av de utmaningar de svenska mediehusen står inför är universella och högst jämförbara med skolans utmaningar.

I panelen medverkade Niklas Wahlberg, Lindholmen Science Park, Joakim Johansson, Universal Music, Carl Heath, Interactive Institute och Yasmine El Refaie, SR, och det rådde ingen tvekan om att de var överens om att media står inför stora oundvikliga utmaningar vad gäller förändring och utveckling framöver. Kompetensfokus, mod, prestigelöshet och ett välkomnande av misslyckanden att lära av, var i stort deras rekommendation till de mediehus som vill överleva in i framtiden

Särskilt intressant var att lyssna till när Joakim Johansson, marknadschef på Universal, osentimentalt och prestigelöst redogjorde för musikbranschens resa från att ha haft 100% fokus på det egna varumärket till att idag ha 100% fokus på artisterna. En omvälvande resa som jag är övertygad om att många branscher kan och bör lära mycket av framöver, inte minst skolan.

Ja ni har hört mig säga det förr och med fredagens diskussion med hem i bagaget kan jag försäkra er om att ni kommer att få höra det igen, och igen och igen. Det är verkligen hög tid att släppa sargen, slänga prestigen över bord och tänka om och vidare om skolan. Eller om man vill travestera Joakim Johansson. Det är dags att släppa idén om att till varje pris bevara varumärket skola och istället sätta 100% fokus hjältarna i skolan. Lärare och elever.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.