Kategoriarkiv: Uppdrag

Skola i en digital tid – Att leda från vision till verklighet

2017 är igång och nu laddar jag för fullt inför en intensiv vår. Ett nytt inslag i kalendern är utbildningsinsatser inom ramen för ett nytt, spännande samarbete med Arja Holmstedt Svensson, tidigare förvaltningschef, tillika min chef och kollega, i Falkenberg.

Där och då ledde och utvecklade vi, tillsammans med många skickliga kollegor, framgångsrikt Falkenbergs 1:1 satsning. Här och nu samarbetar vi för att dela med oss av våra samlade kunskaper och erfarenheter från vårt mångåriga arbete med att i olika roller leda skolutveckling och förändring i en digital tid.

Vi utgår ifrån ett flexibelt designat och anpassningsbart utbildningsupplägg med fokus på att framgångsrikt leda skolutveckling och skapa förutsättningar för tidsenlig utbildning i en digital tid. En tid där den snabba samhälleliga digitaliseringen, tillika de nya nationella IT-strategierna och kursplanerna, utmanar och ställer stora krav på skolans förmåga till förändring.

Vi är redan igång och arbetar med delar av upplägget i framsynta Hylte kommun och samtal om innehåll och upplägg pågår med flera andra. Ännu finns dock möjligheter för oss att bistå ytterligare några skolhuvudmän redan nu i vår, och ännu några fler fram emot hösten. Kanske är det Dig och Din verksamhet?

Tveka inte att ta del av av vårt erbjudande för inspiration om hur ett samarbete skulle kunna se ut och kontakta oss omgående för en dialog om hur vi tillsammans kan arbeta för att utveckla och lyfta Din verksamhet. Vi hörs!

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kan inte du berätta vad du jobbar med?

Uppmaningen kom helt plötsligt när dottern för några dagar sedan presenterade mig för en ny vän. Jag kände genast ett behov av att ta ett djupt andetag. Vad jobbar jag med egentligen? Vad är det jag GÖR?  Skriver, pratar, tänker, läser, går på möten, resonerar, reflekterar, utmanar, leder, processar, tycker, förklarar, berättar, lyssnar …

– Ja, jag är utbildningskonsult, hör jag mig själv säga, och inser omgående att det där, det räcker inte.
– Okej …
– Ja, alltså, jag jobbar med mitt eget företag. Utbildar rektorer, lärare och andra som bestämmer i skolan. Och så jobbar jag en del med de som levererar datorer och sånt. De behöver bli bättre på att förstå hur skolan fungerar. Och hur man kan använda IT i skolan.
– Jaha, ja men då vet jag lite. Men jobbar du här eller?
– Ja, ibland sitter jag här  hemma ensam och jobbar. Som idag. Ibland åker jag iväg och jobbar på olika platser i Sverige.

Jag hör hur det låter. Fattigt. Förenklat. Lite udda. Att inte ha någon arbetsplats. Ingen chef. Inga fasta tider. Inga arbetskamrater. Eller jo, det har jag ju, men vi får ju inte lön från samma arbetsgivare. Och jag ser dem i ärlighetens namn inte så ofta. Om man inte räknar med mail, dialoger via sociala medier, telefonsamtal, skypemöten som träffar med arbetskamrater då.

– Ja, jag jobbade ju här i Falkenberg innan. Med era datorer i skolan, hör jag mig själv lägga till. Lite som att jag vill sätta mig mer fast på kartan. Leverera någon form av begriplig bild.
– Jag hade ansvar för dem i nästan fem år, typ.

Det funkar. Vi hittar en fastare grund att bygga ett litet samtal på och fortsätter prata lite mer om 1:1 datorerna. Att de är bra och håller, att de används ganska mycket, att elever lätt kommer runt regler och förbud de inte gillar, att laddare har en tendens att bli förbrukningsartiklar. Vi landar bra. Hittar en gemensam plattform, skrattar lite.

Sen går livet vidare och ungdomarna till skolan och jag sitter kvar vid mitt köksbord bakom datorn och försöker komma fram till en hyggligt enkel beskrivning av vad jag faktiskt gör. Och visst går det, men det är svårare än man kan tro. Särskilt när man inte självklart kan använda sitt professionella språk. Utvecklingsprocesser, formativt förhållningssätt, förfrågningsunderlag. TPCK, Timperley, Hattie, Skolinspektion, UnosUno, LOU, APD, PRIO, SKL …

expertInsikten slår in i mig. Jag sitter faktiskt här och har blivit lite av en nörd. Eller om man kanske hellre skulle kalla det expert? Och vad ”värre” är. Jag trivs med det. Gillar känslan. Tycker om att behärska mycket och kunna bygga ny kunskap utifrån den gamla. Se samband och mönster och känna mig säker och trygg i hur det gigantiska pusslet som föreställer skola, IT. lärande och framtid kan byggas. Och så det jag kanske gillar allra mest. Att jag får dela med mig av detta, och lära både andra och mig själv ännu mer.

Så nästa gång någon ber mig berätta vad jag jobbar med ska jag nog testa att säga att jag är expert. För inte kan man väl säga nörd?
Häpp 🙂

#skolpolitik40

IMG_0265

Dagens värd och jubilar, John Steinberg

I fredags hade jag den stora äran att vara gäst hos fantastiska John Steinberg när han firade imponerande 40 år som föreläsare, skolutvecklare och författare till 48 (!!!) böcker. Inför denna händelse hade John gett några av sina gäster i uppdrag att blicka 40 år framåt i skolpolitiken, däribland mig.

Själv började jag första klass för på 40 år sedan och tog min lärarexamen 20 år senare, en obegripligt lång tid som är svår att greppa trots att den har passerat. Oändligt mycket svårare visade det sig vara att ta samma tidsperspektiv framåt, 40 år in i det okända.

Eventet började med fyra korta föreläsningar. Först ut var naturligtvis jubilaren själv och därefter följde Gustav Fridolin Miljöpartiet, Marie Carlsson, Liber och Edna Eriksson, Utbildare och idéutvecklare, Det blev fyra inlägg om skola, lärande och framtid av olika karaktär, som alla gav oss mycket att tänka på. Inlägg som det var min uppgift att reducera till en kort sammanfattning som också skulle inleda den avslutande paneldiskussionen, en uppgift som visade sig långt svårare än jag trodde. Men så har väl i och för sig aldrig det korta formatet varit min starkaste sida 🙂

Det fanns dock en lättfunnen sak som snabbt förenade samtliga talare, och det var svårigheten med det långa tidsperspektivet där ingen fullt ut vågade ta klivet ut i det helt okända 2054. Jag tycker det är intressant att vi, trots att vi inte vet något alls om förutsättningarna för lärande om 40 år, fastnar i att vi ska utgå ifrån, förbättra och förändra den skola vi har. Naturligtvis är det rimligt att anta att det är så utvecklingen i praktiken kommer att ske. Men om vi nu har chansen, ja till och med har uppmanats att tänka helt fritt och utan några förbehåll. Varför är det då så svårt för oss att ha idéer om hur skolan skulle se ut om den skulle uppfinnas för första gången idag? Eller om 40 år?

Det sades många intressanta och kloka saker i föreläsningarna och allt kan tyvärr inte redovisas här, men här följer något av det jag fastnade för. Först några saker som oroar mig:

  • Att skolans utveckling kan liknas vid en resa där kunskapskontroll allt mer går ut över hjärta och empati.
  • Att visionen om vad mötet mellan lärare och elever ska leda till i ett framtida samhälle saknas i skolpolitiken.
  • Att vi fokuserar på att förverkliga uppdraget i nuvarande styrdokument så hårt att vi missar att vi lägger ribban alldeles för lågt för lärande i framtiden.
  • Att vi utgår ifrån den skola vi har idag och har idéer om hur den kan bli bättre när vi egentligen borde fundera över hur den kan bli annorlunda.
  • Att vi inte alls pratar om hur vi förbereder våra unga för ett liv i en okänd framtid.

Det kom naturligtvis också fram en del ljuspunkter som gör det möjligt att känna hopp om att vi i framtiden kommer att kunna skapa en tidsenlig skola och relevanta miljöer för lärande:

  • Vi har en bra grund, värderingar, demokrati etc. att bygga lärande på i vårt svenska samhälle.
  • Den svenska skolan har i jämförelse med andra länder gott om pengar.
  • Vem som helst redan idag kan lära vad som helst, var som helst, hur som helst, när som helst.
  • Redan idag kan man vara vad Edna Eriksson kallar ”yrkesschizofren”, dvs gå igenom livet med en mängd olika yrken, och det är helt normalt.

Dessa få punkter fick bidra till inramning och input till den efterföljande paneldiskussionen ledd av Hans Renman. Alla föreläsarna medverkade här tillsammans med läraren Gunilla Essén och undertecknad.

bild

#skolpolitik40 diskuteras av från vänster: Hans Renman, Marie Carlsson, John Steinberg, Gustav Fridolin, Edna Eriksson, Gunilla Essén och Kristina Björn. Foto: Åsa Sundelin

Här visade det sig ganska raskt att vi alla i panelen, även den äkta politikern Gustav Fridolin, närde en viss osäkerhet i vad de olika partierna egentligen står för i sakfrågorna i svensk skolpolitik. Kanske inte så märkligt då vi gemensamt också kunde konstatera att det nog inte finns någon riktigt stor, tydlig vattendelare i den svenska skolpolitiken idag. Hurvida det är bra eller dåligt lämnade vi åt var och en att fundera på.

När vi slutligen gick vidare till den stora frågan om den fortsatta utvecklingen av skolan, eller kanske mer utvecklingen av ett lärande samhälle, målades bilden i mitt tycke med ganska modesta, försiktiga penseldrag. Och kanske är det högst mänskligt att det blir just så, då vi alla kunde enas om att vi idag inte har en aning om hur samhället och förutsättningarna för lärande ser ut om 40 år. Själv tänker jag att det är vår enskilt största utmaning och uppgift att förbereda unga för en framtid i stark förändring. Göra dem redo för att kunna hantera och dra nytta av den rörelse som är absolut nödvändig i ett lärande samhälle i utveckling. Exakt vad Edna Eriksson så tydligt belyste när hon lugnt konstaterade;

 ”Vi människor har fötter. Inte rötter.”

Var är du om 40 år?

//Kristina

PS. För dig som inte kunde närvara i fredags kommer UR att sända eventet i Kunskapskanalen framöver. Länk kommer. DS

Det är bara ord … eller?

Det händer ofta att jag fastnar på både ord och uttryck. Ibland tycker jag att det är för ofta. Att det känns som om alla ord hindrar mina tankar från att komma vidare. Jag vänder och vrider, grubblar och funderar. Fastnar på dem. Låter dem fastna i mig. På gott och på ont.

Man skulle kunna säga att jag märker dem. Orden alltså. Och det gör jag. Lägger märke till dem. Jag märker att de skiljer sig åt. Att de har olika klang, innebörd och värde. Och jag tror det är viktigt att förstå. Viktigt att veta. Att ord inte bara betyder något. De har stor betydelse. De är viktiga.

På en av mina tidigare arbetsplatser hängde en tavla med ord om ord:

” Tio Guds bud består av 297 ord. Det amerikanska oavhängighetsfördraget innehåller 300 ord. EUs direktiv för export av ankägg innehåller 26 911 ord. ”

En klassisk vandringssägen där jag är tämligen tvärsäker på att EUs direktiv om export av ankägg är ren fantasi. Men ändå. Jag tror ni hajar poängen. Ord väger och äger värde.

I skolans värld är vi mästare på att använda ord. Vi använder dem hela tiden. Våra styrdokument är fulla av dem. Vi samlar in och lämnar tillbaka dem. Betygsätter dem. Värderar dem. Instruerar, informerar och korrigerar med dem. Fostrar, berömmer och bedömer.

Jag funderar ofta på hur våra val av ord påverkar vad vi vill åstadkomma eller vad vi faktiskt gör och just nu har jag hängt upp mig på ett oerhört vanligt ord i skoldebatten. Det lilla ordet förbättra. Och jag är inte ensam om min spaning. Björn Kindenbergs text ”Skolan måste bli bättre på … allt”  från juni i år hjälper mig att förstå varför jag råkat fastna så just på ordet förbättra. Det finns ju där överallt. Hela tiden.

Så, vad betyder förbättra då? I Wictionary, den fria ordboken, förklaras förbättra såhär:

  1. bli eller göra något bättre

SAOL däremot, bjuder inte på något klargörande av just förbättra. Det torde därmed anses vara solklart för oss alla att det betyder just att bli eller göra något bättre. Något som redan finns som vi kan putsa på. Förfina. Göra mer kvalitativt.

Gott så. Vi är ju duktiga på det i skolan. Mycket duktiga. ALLT kan bli bättre och vi jobbar stenhårt med det. Hela tiden. Det är som en evighetsmaskin, tar liksom aldrig slut. Ja, jag tror vi har varit fullt sysselsatta med att förbättra sedan 1842 eller så. Och så bra det blivit. Ändå diskuteras skolans försämring mer än någonsin. Med massor av ord.

Så var kommer detta stora fokus på förbättring ifrån? Jag söker mig till källan för uppdraget, skollagen. I andra kapitlet läser jag följande:

” 9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef. Dessa ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. ”

I läroplanerna för både Grundskola och Gymnasieskola finner jag under rubriken Varje skolas utveckling dessutom:

” … Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas… ”

Men, varför står det då inget om att förbättra? Och vad betyder då utveckla? Är det möjligen samma sak? Jag vänder tillbaka till Wictionary. Där förklaras ordet utveckla med

1. förändra något så att det blir bättre

2. gå in på djupet i ett resonemang; klargöra detaljer i en idé

3. konstruera något nytt, ofta baserat på forskning eller en process av successiva förbättringar

Även i SAOL finns lite att hämta. Där förklaras ordet utveckla med stor uppfinningsrikedom. 

Ordnörden i mig jublar. Det känns som att jag är något på spåret här. Som att jag har hittat ett par ord som är mycket viktiga att väga, överväga och värdera. Ett par små ord som om de används i sin rätta betydelse kan få mycket stor, för att inte säga avgörande, betydelse. Ord som kan skapa förutsättningar för ett samtal som faktiskt kan leda till reell skolutveckling. Ett samtal som handlar om att med stor uppfinningsrikedom förändra och konstruera nytt. Ett samtal som kommer att få stor betydelse. Ett samtal som lyfter helt nya dimensioner av ett uppdrag som vi redan har. Att utveckla skolan.

Eller är det ”bara ord”?