Kategoriarkiv: UnosUno

#UnosUno – Att förändra skolan med teknik

Dagen idag har ägnats åt presentation av resultaten av UnosUno och jag såg fram emot att få en både bredare och djupare bild av den repport från projektet jag skrev om igår.

Då efterlyste jag mer stöd för hur man som skolhuvudman bör tänka och resonera runt tekniklösningar, något rapporten är mycket sparsam med. De frågorna förblev också i stort obesvarade idag. Professor Åke Grönlund, ansvarig for forskningsprojektet, betonade att man i projektet utgått ifrån att alla elever och lärare har en personlig dator och därmed är grundförutsättningen lik för alla. Det är sedan hur datorerna används och hanteras som varierar.

Med det resonemanget kommer man naturligtvis lite enklare undan på teknikområdet, men jag menar att det också tillför en viss osäkerhet till resultaten. Att be elever och lärare bedöma sina upplevelser av tillgång till en IT-miljö ur olika perspektiv utan att beskriva miljöns beskaffenhet, tillför en osäkerhetsfaktor till resultaten som man inte helt kan bortse ifrån. Tillgång till öppet eller slutet nät? Inloggningstider? Centralt managerade eller helt användaradministrerade datorer? Tillgång till mjukvaror? Möjligheten att göra personliga inställningar i datorn?

Ja listan över tekniskt relaterade möjligheter, begränsningar och beslut som påverkar användarnas upplevelse av en dator för arbete eller studier kan göras lång. Om variationer på dessa områden påverkat utfallet får vi, så vitt jag kan se, inte veta i UnosUnos rapport.  Dock får jag kasta in en brasklapp här då jag ännu bara hunnit läsa vissa delar av den bok som presenterades idag, och som nog egentligen mer bör ses som projektets slutrapport.

Att förändra skolanBoken har alltså titeln ”Att förändra skolan med teknik: bortom ”en dator per elev”. Säkerligen en i många stycken mycket givande läsupplevelse för alla som intresserar sig för skolans utvecklign och digitalisering. Det gör jag, varför den naturligtvis kommer att läsas noga. Du som vll kan hämta boken i Pdf format här.

Nu är det dock, i flera bemärkelser, dags att gå in för landning och ta sig den sista biten hem till fredagsmyset med familjen. Helt analogt blir det nog inte med två tonårsdöttrar som sällskap. Men mysigt. Alltid mysigt. Trevlig helg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

UnosUno, ett kvitto med otydliga poster

Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

En-till-En Folkets hus 5 feb 2009.014

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.