Kategoriarkiv: Uncategorized

Post BETT 2014

Att konsumera och arkivera intryck under en BETT-vecka är lätt. Vansinnigt lätt. Men vart tar alla intryck vägen? Alla bilder, anteckningar, inspelningar och samtal? Vad händer med alla insikter, upplevelser, kunskaper och nyfunna kontakter? Jag önskar ibland att jag kunde teleportera mig runt i landet och likt en fluga i taket ta del av vad som faktiskt händer i dag, i morgon, i nästa vecka. Jag är nyfiken. Vad blir det av, Post BETT?

Med ett visst mått av BETTlag slår jag mig ner för att samla mina egna intryck och tankar. Det känns viktigt att fundera över vad förra veckan faktiskt gett när man tar sig förbi alla vackra ögonblicksbilderna av spektakulära mingelmiljöer, kulinariska delikatesser och bubblor i glas. När man knör sig in bakom gnäll om försenade plan, trötta skallar, ömma fötter, sömnbrist och lyssnar bortom de glada utropen om hur alla har träffat alla eller fått se eller synas med just hen. Ja kort sagt, vad blir kvar när man skalar av allt det där vi nog alla redan har koll på, oavsett om vi var på plats eller ej? Vad finns där bakom? Och vad händer nu?

IMG_0227I år medverkade jag tillsammans med Hans Renman och Carl Heath i  Scandinavian Educations program ”BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – 2014”. Förståelse, motivation och design av tankar och lärmiljöer var centrala teman som bearbetades på olika sätt. Vi ville ge stort utrymme för konkret handling och fördjupad reflektion, liksom för upplevelser av olika miljöer för lärande. Samtidigt ville vi bidra med metoder, tankemodeller, forskning, teorier och egna tankar om skola och utveckling relaterat till den snabba samhällsutveckling som vi alla i högsta grad är en del av. Min egen känsla är att vi lyckades erbjuda ett generöst smörgåsbord med dessa ingredienser och jag hoppas flera av dessa rätter som gav mersmak för våra deltagare.

En annan av våra ambitioner var att hjälpa deltagarna att få syn på, ringa in och i handling konkret formulera aktuella utmaningar för skolutveckling. Här är fortfarande bättre tillgång till IKT en inte så liten fråga som man kanske kan tro. Men till skillnad från för 12 år sedan då jag började arbeta heltid med dessa frågor är teknikdeterminismen idag betydligt mindre och fokus på utveckling av lärandets kvalitet med IKT som redskap desto större, även för de som ännu inte kommit till skott eller i mål med tillgänglighetsfrågan. Vi har alltså numera i stor utsträckning ”rätt glasögon på”, en glädjande insikt som stärker att en reell utveckling av skolan pågår för fullt mitt i den svartaste av svenska skoldebatter. En utveckling med fokus på lärande, även om marknadskrafter ibland fortfarande vill tro något annat.

Utmaningar är intressanta och finns på flera olika plan, något som också bekräftades i det seminarium vi genomförde som behandlade ”IKT och lärandets kvalitet”. Här fick deltagarna först på egen hand formulera vad de själva menade är viktiga trender inom IKT i skolan. Därefter arbetade de  i grupper med att prioritera och ringa in den trend, tillika utmaning med IKT som de tillsammans menade är mest betydelsefull för utvecklingen av lärandets kvalitet, och samtidigt svårast att genomföra. Detta resulterade i följande utmaningar att anta:

  • Att på riktigt lära alla tillsammans
  • Att göra undervisningen elevdriven
  • Att tillgängliggöra tekniska, integrerade lösningar
  • Att öka den pedagogiskt digitala kompetensen i verksamheten
  • Att göra interaktiva digitala verktyg till den värdefulla tillgång de kan vara för lärandet

IMG_0244

Man kan konstatera att de alla är både viktiga och aktuella utmaningar, att de endast till en liten del har ett teknikfokus och att vi alla oavsett roll har en viktig funktion och betydelse för hur vi lyckas anta dem. Ledare, lärare, elever och föräldrar behöver här visa engagemang, mod, kreativitet och vilja att lära, lära om och lära nytt. Just det som vi bland annat mötte och imponerades så av vid vårt besök på Bowes Primary School där för övrigt samtliga bilder är tagna.

Ytterligare en ambition vi hade var just att sätta strålkastarljus på betydelsen av det personliga engagemanget i utvecklingen av skolan. Att stärka deltagarna i att försätta sig i och vara i ständig rörelse. Att öka förståelsen för det individuella ansvaret, se sin roll och få insikt i att vi jobbar mot ett mål som aldrig står stilla, ”A moving target”. Därför måste vi alla hjälpas åt att hålla fotarbetet igång, bygga vidare på att stärka vår egen och andras förändringskompetens och aktivt bidra till en organisation för lärande som är mer multipotent och flexibel än i någon annan tid. Jag lämnade London med känslan av att detta aldrig har varit så möjligt som nu, och jag är säker på att många av oss både tog och tar stora steg framåt, uppåt, åt sidan, vidare och tillsammans antar de olika utmaningar som väntar.

IMG_0238

Själv har jag Post BETT varit i rörelse, bland annat som pedagogisk expert hos MacSupport Education. På fredag sätter jag, Hans Renman, Gustav Fridolin, Edna Svensson och Marie Carlsson den kanske viktigaste frågan av dem alla, ”Utbildningspolitik om 40 år”, på agendan tillsammans med 40-års jubilerande John Steinberg. Ett hedrande uppdrag med svindlande tidsperspektiv som om allt går enligt plan också kommer att gå att ta del av i URs sändningar framöver.

Så vad händer hos dig? Vad gör DU Post BETT?  Tar du ett modigt beslut? Utmanar du dina lektionsplaneringar? Delar du med dig av dina tankar och din kompetens någonstans? Inspirerar du en kollega eller många? Ser du dig om efter en ny lärmiljö? Eller ifrågasätter du en gammal? Ställer du en annan fråga? Lyssnar du till ett annat svar? Är fotarbetet igång? Är du på väg?

//Kristina

Är man bra så blir det bra

Det finns mycket skoldebatt att blogga om just nu och titt som tätt slår jag mig ner vid datorn för att samla tankarna. Men just som de börjar närma sig tangenterna i enad tropp, dyker nya inspel upp i flödet och så far tankarna åt alla håll igen. Vad som snurrar? Ja ”allt” sammanfattar nog det hela ganska väl. Så, jag tar helt enkelt sikte på ett spår i mängden och hamnar på perrongen till tåget ”förstatliga skolan”. Någonstans måste jag ju börja. Eller stanna.

0005030

Staten beslutar idag om skollagen, läroplanerna, betygssystemet, kursplaner, lärarutbildningen etc. De styr, utvecklar och kontrollerar skolans verksamhet via förvaltningsmyndigheter som Skolverket och Skolinspektionen. Kommunerna ansvarar för resurser till genomförandet av skolverksamheten, lokaler, löner, kompetens etc. Så har det varit sedan början av 1990-talet. Idén är i stora drag att beslut som påverkar skolan lokalt ska fattas av personer med kännedom om lokala förhållanden, medan staten ansvarar för beslut om rättigheter och likvärdigt ramverk och innehåll för alla kommuner/skolor.

Skulle det då bli bättre om staten tog över ansvaret för hela rasket? Utan facit vet vi naturligtvis inte det men jag tror inte på att genomföra den operationen i det läge som råder idag.

Varför?

  • Vi har i Sverige inte någon nationell idé om hur vi tillsammans skapar ett lärande samhälle för framtiden. Utan en relevant verksamhetsidé kan vi inte bygga den skolorganisation vi behöver i framtiden, bara varianter av den vi redan har.
  • Vi har, med det färska PISA-facit i hand, varken tid eller råd att göra så mycket annat än att fokusera 100% på lärandets kvalitet för eleverna. Denna kvalitet utvecklas bäst i lärande möten med just elever. De sker sällan på en statlig förvaltning.
  • Vi har idag en begränsad mängd individer med kompetens att ”leda och utveckla skola och lärande” i Sverige. Ett förstatligande av skolan skulle inte per automatik öka denna samlade kompetensresurs, bara flytta runt den.
  • En omorganisation genererar ett antal utmaningar. Hur friskolorna ska hanteras är en. Dessa utmaningar måste, om vi inte tillför resurser hanteras av den samlade kompetensresurs vi förfogar över. På bekostnad av annat.
  • Det departement som idag ansvarar för statlig styrning av skolan liknar sedan lång tid tillbaka sitt eget verksamhets- och ansvarsområde vid en härdsmälta. Många håller med. Om motsvarande skett i andra typer av verksamheter hade denna avdelning sannolikt inte getts utökat mandat.
  • Är man bra så blir det bra, alldeles oavsett om bra stavas PISA, TIMMS, nationella prov, betyg, meritvärde, innovationsförmåga, kreativitet eller läsförståelse. I svensk skola blir det inte tillräckligt bra idag. Därför behöver vi prioritera de resurser vi har för att hjälpa lärare, ledare och beslutsfattare att bli bättre.

Väl medveten om att punkterna ovan är av lite olika dignitet, blir ändå min slutsats att de tillsammans utgör fullt tillräckliga skäl för att idag avstå från att hoppa på tåget ”förstatliga skolan”. Det systemfel vi lever med idag kommer nämligen inte att lösas med samma tankar som skapade det, och det tåget kommer följaktligen bara ta oss i cirklar till stationer vi redan flera gånger passerat. Därför måste vi tänka vidare och fokusera på att först formulera en hållbar idé om ett lärande samhälle för framtiden. Och medan det görs, menar jag att vi ska lägga alla våra nuvarande resurser på att bygga och stärka kunskap, kompetens och förståelse i den nuvarande organisationens alla delar. Ge Camilla Hending 7 minuter av din tid så förstår du varför.

Och tack Hans för att du satte mig på spåret med rubriken 🙂

Bak och fram i skoldebatten

Sedan länge har jag hävdat att det finns en stor och mycket god anledning till att framrutan är så mycket större än backspegeln. Åtminstone när det kommer till bilkörning. Att använda framruta och backspegel som illustration för hur vi tar oss an andra former av resor är heller inget nytt. Men jag gör det ändå. Igen. Det är ju ändå min blogg det här 🙂

I framrutan

Att likna skolans utveckling vid en resa mot framtiden känns logiskt. Vi har i grunden lärande för framtiden som uppdrag och mål i skolan. En del av samhällsutvecklingen. Att regissera situationer för lärande för elever kan också liknas vid att arrangera en resa. Alla kan förvisso inte enbart ta motorvägen till målet. Några behöver hjälp med att finna egna stigar. Några behöver resa i ett annat tempo. Några behöver ibland stanna till utmed vägen och titta på utsikten. Men faktum kvarstår. Det stora målet hägrar i framrutan och pedagoger arbetar hårt för att hjälpa alla elever att nå dit.

Resan mot framtiden går numera ofta snabbare än vad vi får köra på motorvägen. Åtminstone upplever jag som är att betrakta som medelålders det så. De flesta av oss vet också, redan i långt tidigare ålder, att det är ett smart drag att hålla blicken mer i framrutan än i backspegeln när det går i 180 knyck på motorvägen. Särskilt om man vill göra en framgångsrik resa. Koll bakåt har i regel alla förare med hjälp av backspegeln, men huvudfokus ligger framåt.

Alla som prövat att backa i körriktningen på motorvägen med hjälp av några snabba blickar i backspegeln vet att det är en ganska riskabel operation. Ja, även vi som inte provat detta anar nog att känslan av att vara illa ute i det läget inte går att bortse ifrån. Att det skulle krävas massor energi till att koncentrera sig på att inte göra fel, hålla koll på allt, tänka bakvänt. Att insatsen är större och riskerna fler, trots att det är i princip omöjligt att köra lika fort som de andra.

Det obehaget kan liknas vid det jag känner när jag tar del mycket av dagens skoldebatt. Ja det har gått så långt att jag många gånger idag aktivt väljer bort den. Den känns inte sällan som en fara. Som ett fordon med en förare som förvillat sig ut på motorvägen backandes fram i körriktningen. En förare i bil som ihärdigt backar mot målet med blicken stadigt fäst i vindrutan på det vackra landskap som redan passerats. Ett fordon som kraftigt stör trafikrytmen, skapar irritation, stress och oro. Utgör en risk. Som en missil på villovägar som stör, skapar osäkerhet och distraktion även hos alla de förare som kör åt rätt håll.

Jag talar alltså inte om de som ligger och bromsar här, eller om de som vill välja en annan väg mot målet och byter fil lite slarvigt. Jag talar inte om samma hastighet för alla. Inte om att knuffa de som kör för långsamt av vägen. Inte alls. Vi är och ska vara olika och jag tycker att vägen till lärande och utbildning är den viktigaste vägen vi kan ta, om än inte nödvändigtvis exakt samma väg för alla. Det råder heller ingen tvekan om att vi har en mängd vackra vyer bakom oss att se tillbaka på på i det svenska utbildningslandskapet, de kan och ska vi tillåta oss att njuta av när vi slänger våra blickar i backspegeln. Men låt oss, främst för våra ungas skull, köra framåt med blicken i framrutan. Det är ju ändå i framtiden de ska leva och lära.

Så, till alla er som i dagens skoldebatt agerar som att ni sitter och backar på motorvägen. Fundera över varför ni väljer att lägger så mycket av allas vår energi på att göra den nödvändiga utvecklingsresan så svår och riskabel. Fundera på vad det värsta som skulle hända är om ni lägger om 180°. På vad det är i bilden av framtiden ni är så rädda för att ni bara vågar slänga små korta ögonkast på den i en liten backspegel. Jag lovar. Ni får gärna åka med mig en bit och pröva hur det känns att åka med blicken framåt innan ni måste köra själva. Kanske är det lite som högertrafikomläggningen. Eller som att byta frisör, eller tandkräm. En smula läskigt i början men grymt mycket bättre när man har vant sig. Ni har mina kontaktuppgifter här 🙂

Och till alla er som inte redan prövat backa fram på motorvägen mot framtiden. Låt för guds skull bli!