Kategoriarkiv: Skolutveckling

#UnosUno – Att förändra skolan med teknik

Dagen idag har ägnats åt presentation av resultaten av UnosUno och jag såg fram emot att få en både bredare och djupare bild av den repport från projektet jag skrev om igår.

Då efterlyste jag mer stöd för hur man som skolhuvudman bör tänka och resonera runt tekniklösningar, något rapporten är mycket sparsam med. De frågorna förblev också i stort obesvarade idag. Professor Åke Grönlund, ansvarig for forskningsprojektet, betonade att man i projektet utgått ifrån att alla elever och lärare har en personlig dator och därmed är grundförutsättningen lik för alla. Det är sedan hur datorerna används och hanteras som varierar.

Med det resonemanget kommer man naturligtvis lite enklare undan på teknikområdet, men jag menar att det också tillför en viss osäkerhet till resultaten. Att be elever och lärare bedöma sina upplevelser av tillgång till en IT-miljö ur olika perspektiv utan att beskriva miljöns beskaffenhet, tillför en osäkerhetsfaktor till resultaten som man inte helt kan bortse ifrån. Tillgång till öppet eller slutet nät? Inloggningstider? Centralt managerade eller helt användaradministrerade datorer? Tillgång till mjukvaror? Möjligheten att göra personliga inställningar i datorn?

Ja listan över tekniskt relaterade möjligheter, begränsningar och beslut som påverkar användarnas upplevelse av en dator för arbete eller studier kan göras lång. Om variationer på dessa områden påverkat utfallet får vi, så vitt jag kan se, inte veta i UnosUnos rapport.  Dock får jag kasta in en brasklapp här då jag ännu bara hunnit läsa vissa delar av den bok som presenterades idag, och som nog egentligen mer bör ses som projektets slutrapport.

Att förändra skolanBoken har alltså titeln ”Att förändra skolan med teknik: bortom ”en dator per elev”. Säkerligen en i många stycken mycket givande läsupplevelse för alla som intresserar sig för skolans utvecklign och digitalisering. Det gör jag, varför den naturligtvis kommer att läsas noga. Du som vll kan hämta boken i Pdf format här.

Nu är det dock, i flera bemärkelser, dags att gå in för landning och ta sig den sista biten hem till fredagsmyset med familjen. Helt analogt blir det nog inte med två tonårsdöttrar som sällskap. Men mysigt. Alltid mysigt. Trevlig helg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

UnosUno, ett kvitto med otydliga poster

Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

En-till-En Folkets hus 5 feb 2009.014

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Skolpolitik 40 år – Se allt på UR play

Kicki-URI slutet av januari deltog jag i ett event med rubriken Skolpolitik 40 år. Om detta har jag redan skrivit både här och här. Hela eventet filmades av UR och finns nu slutligen i alla delar tillgängligt på URs hemsida med den samlade rubriken ”UR Samtiden – Framtidens skolpolitik”.

I det avslutande panelsamtalet fick jag äran att sammanfatta och kommentera föreläsarnas olika inlägg tillsammans med Hans Renman som också agerade moderator. Ett resultat av det blev att du nu kan både se och höra mig efterlysa Miljöpartiets och Gustav Fridolins vision om ett framtida lärande samhälle. Du kan också ta del av hur mycket panelens deltagare egentligen kan om dagens skolpolitik och en hel del annat. Mycket nöje!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Rädsloklinik i MineCraft

Non Smoking-kampanj når ungdomar i Minecraft

Rubriken känns en smula som Science Fiction möter 80-talet. Jag läser vidare och konstaterar att det handlar om att öppna en FearClinic i MineCraft. Oskar Henrikson, en av mina favoritpsykologer och medlem i Scandinavian Education, är involverad. Det gör mig mer nyfiken. Här tycks finnas ett verkligt exempel på hur människan och tekniken interagerar för att skapa kommunikation och dialog med unga. Allt med syfte att stödja och stärka.

När rädslor för att inte höra till eller inte vara med i gänget finns bland unga, ökar risken för att de hamnar i klorna på tobaksindustrin. Då är det naturligtvis både klokt och viktigt att söka upp och hjälpa ungdomar att förstå och hantera dessa rädslor just där de befinner sig.

De flesta av oss ”lite äldre”  har åtminstone hört talas om MineCraft och Kik. Kanske har vi en aning om vad en FearClinic är och sanningen att säga är vi nog ganska väl bekanta med A Non Smoking Generation. Att kombinera dessa och dessutom bemanna ”rädslokliniken” med en livs levande psykolog är ett ”cross over” grepp som tilltalar mig. Det ska bli mycket intressant att följa hur detta utvecklar sig. Dags att boka en lunch med ”PsykologenOskar” 🙂

Här ännu en artikel, samt ett bra inslag i TV4 om projektet.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Girlpower!

Om-inte-duKvinnodag igår. Som om det inte alltid är kvinnodagar tänker jag, enastående som jag är och oavsett civilstånd van vid att hantera allt som dyker upp framför mig i både privat- och yrkesliv. Ja missförstå mig inte. Jag menar inte på något vis att ringakta det faktum att både framsteg som görs och sjuka problem och orättvisor som drabbar kvinnor världen över behöver all uppmärksamhet de förtjänar. Få saker ligger mig mer varmt om hjärtat än en jämställd värld och att försöka vara en bra förebild i detta för mina två döttrar. Men, att som kvinna bli gratulerad på kvinnodagen undanber jag mig. Om detta har Christina Stielli redan skrivit med den äran här varför jag låter hennes ord få tala även för mig.

Den senaste tiden tycker jag ändå har det varit ganska mycket fokus på det faktum att det finns både kvinnor och män och att de fördelar sig ojämnt här i världen. Kampanjer och initiativ som #TackaNej och diskussionen om bristen på kvinnliga IT-experter i Computer Sweden är några exempel. Eller så råkar det kanske vara så att jag i högre utsträckning än tidigare observerar och tar till mig dessa frågor. Oavsett vilket tänker jag nog ofta att ”detta må väl vara hänt” eller ”till vad nytta är detta eviga tjat om kön?”. Vi fördelar oss över världen och i de bästa av världar finner vi de platser i livet där vi gör störst positiv skillnad för såväl oss själva som för andra. Kvinna som man. Hur svårt kan det vara med fördelning liksom?

Vad som däremot alltid har provocerat mig är att det någonstans gått helt snett i hur vi värderar kvinnor och män och deras insatser. Att det är mer värt att bygga en maskin än ett barn. Att kön påverkar lön osv. osv. Och handen på hjärtat, det är ju exat det feminism handlar om. Jämställdhet är ingen tävling. Det handlar om respekt och balans.

I yrkeslivet är jag ofta undantaget som bekräftar regeln när det kommer till den ständigt aktuella frågan om könsfördelning. Naturligtvis är jag inte alltid ensam kvinna men nästan alltid en i den kvinnliga minoriteten. Möjligen förvånar detta en och annan, jag jobbar ju i skolans värld där kvinnor i allra högsta grad är i majoritet, men så är det, i långt mer än hälften av de sammanhang jag befinner mig i. Jag har förvisso valt att verka inom ett område inom skola och utbildning som fortfarande tycks attrahera fler män än kvinnor. Det stavas  IT. Men ändå.

Jag har ingen statistik att tillgå, tror knappas att den finns, men utifrån mina egna ganska omfattande spaningar genom åren hävdar jag bestämt att majoriteten av alla IT-ansvariga i skolans värld är män, inte sällan lärare med Ma, No, Teknik eller media som sina ämnen. Dessutom står det utom alla tvivel att IT-tekniker och andra som jobbar med IT-system och IT-support för skolan i stor utsträckning är män. Tro mig. Jag har sett det med egna ögon 😉 Effekten av detta blir naturligtvis att jag oftare arbetar med män än med kvinnor och ibland funderar jag över vilken effekt det får på skolans utveckling.

Dock syns och hörs alltfler kvinnor inom detta område nu och jag gläder mig stort. Bara det faktum att denna lista med kompetenta kvinnor inom området pedagogik, IT och lärande skapats är ett sant vårtecken. Kompetenta kvinnor som alla stolt presenterat vad de jobbar med, hur de använder IT i undervisning och annan yrkesutövning, vad de är bra på, brinner för …
En lista fylld med så mycket Girlpower att jag blir snudd på tårögd. Slå samman detta gäng med alla de kompetenta män jag så ofta har förmånen att möta och vi får en samling kompetenser och förmågor i världsklass som tillsammans kan lyfta skolan in i den digitala tiden på riktigt. Då kan snacka om effekt.

Ta nu bara för Guds skull inte foten från gaspedalen tjejer!
(Och förstår du inte vad jag menar, lyssna till Sheryl Sandberg nedan. Eller förresten LYSSNA oavsett vilket!)

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.