Kategoriarkiv: Skolutveckling

Skola i en digital tid – Att leda från vision till verklighet

2017 är igång och nu laddar jag för fullt inför en intensiv vår. Ett nytt inslag i kalendern är utbildningsinsatser inom ramen för ett nytt, spännande samarbete med Arja Holmstedt Svensson, tidigare förvaltningschef, tillika min chef och kollega, i Falkenberg.

Där och då ledde och utvecklade vi, tillsammans med många skickliga kollegor, framgångsrikt Falkenbergs 1:1 satsning. Här och nu samarbetar vi för att dela med oss av våra samlade kunskaper och erfarenheter från vårt mångåriga arbete med att i olika roller leda skolutveckling och förändring i en digital tid.

Vi utgår ifrån ett flexibelt designat och anpassningsbart utbildningsupplägg med fokus på att framgångsrikt leda skolutveckling och skapa förutsättningar för tidsenlig utbildning i en digital tid. En tid där den snabba samhälleliga digitaliseringen, tillika de nya nationella IT-strategierna och kursplanerna, utmanar och ställer stora krav på skolans förmåga till förändring.

Vi är redan igång och arbetar med delar av upplägget i framsynta Hylte kommun och samtal om innehåll och upplägg pågår med flera andra. Ännu finns dock möjligheter för oss att bistå ytterligare några skolhuvudmän redan nu i vår, och ännu några fler fram emot hösten. Kanske är det Dig och Din verksamhet?

Tveka inte att ta del av av vårt erbjudande för inspiration om hur ett samarbete skulle kunna se ut och kontakta oss omgående för en dialog om hur vi tillsammans kan arbeta för att utveckla och lyfta Din verksamhet. Vi hörs!

Ställer dagens skolforskare fel frågor?

Anette NovakLäser en debattartikel signerad Anette Novak, VD för Interactive Institute. Artikeln handlar om att medieforskningen behöver uppdateras, ställa nya frågor i det nya medielandskapet och få en mer tvärvetenskaplig approach. Jag inser att jag redan efter ett par meningar är i full färd med att placera artikeln i en skolkontext. Byter ut mediebranschen mot skola, journalister mot lärare osv. Läs artikeln och gör det du också.

”Men för att medier ska kunna förklara komplicerade orsakssammanhang, analysera och ge överblick, krävs nya insikter som den gamla forskningen inte förmår leverera.”

Annan bransch men definitivt likartade utmaningar. Dags att söka nya frågor att ställa.
Man kanske skulle bli skolforskare 🙂 Tack för artikeltips bäste John Steinberg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Science Fiction är nu

Det senaste året har jag allt oftare hört mig själv säga i mina föreläsningar att Science Fiction redan är här. Att det vi vanliga dödliga i allmänhet refererar till som utopiska framtidsscenarier ofta redan är realiserat och finns. Här och nu.

Själv minns jag det som en liten revolution när jag 1989, då jag arbetade som elkonstruktör, fick börja använda en digital ritplatta när jag layoutade elscheman och designade monteringsansvisningar för utrustning i elskåp. Magi!

3DIdag skulle jag (om mina kunskaper om design av elskåp hade funnits kvar vill säga) kunna rita hela min design av elskåp i luften och ställa det framför mig och elektrikern på bordet.

MAGI!!!

Science fiction är nu. Vad betyder det för förskolan och skolan?

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

”Stolt men inte nöjd” – A walk down memory lane

Den 29 maj 2009 hade jag och alla mina fantastiska kollegor i Falkenberg varit igång i två läsår med kommunens En-till-En satsning. Många jobbade stenhårt och målmedvetet, inte bara med allt som fanns att lära och göra i vardagen. Vi delade också efter bästa förmåga med oss och berättade om vårt arbete i alla möjliga sammanhang. Vi hade inbjudna gäster, medverkade på konferenser och fick föreläsa i olika sammanhang. Intresset var överumplande stort

LArs J 2De första åren hade vi två engagerade lärare som bloggade om sina upplevelser och tankar under resan med En-till-En. En av dem var läraren Lars Johnsson som skrev många intressanta inlägg om sin lärarvardag på Skogstorpsskolan. Dessa inlägg finns fortfarande att läsa på bloggen ”Johnssons tankar”, en underbar resa längs minnenas allé, väl värd att lägga en stund på.

Ett av de i särklass mest lästa och delade inläggen publicerades just den 29 maj 2009. Inlägget handlade om förändringar. Om vad Lars såg hade förändrats i hans lärarvardag sedan elevernas personliga datorer gjort sitt intåg på skolan. Om saker han inte längre gjorde.

Jag tar mig friheten att citera hela inlägget från den 29 maj här, men vill varmt rekommendera att ni också själva klickar er vidare till ”Johnssons tankar” och botaniserar själva. Han har tänkt mycket klokt den mannen.

” Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.
Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år. ”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

The in-Class Flip

Inget är nytt under solen … eller?The-in-class-flip

Jag älskar när skickliga lärare sätter utveckling av undervisningen högt på agendan. Det är det enskilt viktigaste för att eleverna ska lyckas och bli sitt bästa jag. Dessa lärare, ja tro de eller ej, finns det gott om.

Metoden ”Flipped Classroom” har haft stort genomslag de senaste kanske två åren, mycket tack vare lärare som eminente Daniel Barker och lysande Katarina Lycken-Rüter som generöst delat med sig av sina tankar och erfarenheter från en flippad lärarvardag.

Med deras arbete har vi fått upp ögonen för en undervisningsmetod. Och med det ser vi nu helt plötsligt fler exempel och varianter. Ett dök upp i mitt FB-flöde idag och jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det nya egentligen handlar om. Är det att det nu snyggt går att visualisera en metodisk och väl genomtänkt undervisningspraktik som får oss att anan nyheter? Eller handlar det om faktisk utveckling där vi ser en ny undervisningsmetod växa fram? Hur som helst. Jag tycker att detta, nytt eller gammalt, är ett bra beskrivet metodiskt exempel som många kan ha glädje och nytta av för att utveckla sin undervisningspraktik. Vad tycker du?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Great educators challenge their students with big ideas”

De av er som känner mig vet att jag gärna blickar framåt. Dock, det är inte så dumt att slänga en blick i backspelen emellanåt. Här, en blick 24 år bakåt i tiden och jag kan inte låta bli att le och förundras en smula över att jag på senare år personligen fått möjlighet att lära känna och utbyta tankar med en av de pionjärer som lade speakerröst på den här framtidsvisionen, producerad samma år som jag började plugga till lärare.

”Great educators challenge their students with big ideas”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

”Du gör mig förvirrad i tankarna”

Har föreläst för lärare hela dagen idag, 4 x 90 minuter på temat ”Skola i en digitaliserad värld”. Responsen under såna dagar är ganska omedelbar. Alltid givande och intressant. Diskussioner, frågor och tankar som delas utmanar och tvingar mig att pröva, ompröva, omformulera, omvärdera.

”Jag tycker såna här föreläsningar mest ställer till det. Du gör mig förvirrad i tankarna”

0006561En lärare med djupt och seriös vilja att göra mesta, bästa möjliga för sina elever kommer fram efter ett av passen. Säger att hen känner igen en hel del. Har ”hört det förr”. Minsann har prövat att tänka och göra både ditt och datt, men att ditt och datt alltid visar sig bli omodernt, just som det börjar sätta sig. Att ditt och datt inte är beständigt och därför nog inte är så värt att prioritera. För det är alltid så att just som hen fått kläm på något så svänger trenden. Det hen fick cred för igår är omodernt idag.

– Det du berättar och visar är väldigt intressant fortsätter hen, och vill naturligtvis inte att jag ska ta illa vid mig för att hen inte är så entusiastisk. Det är bara det att hen alltid upplever att såna här föreläsningar skapar förvirrade tankar. Att de rubbar allt det som hen kämpat med att få koll på.

– Varför ska jag ändra på saker när de ändå inte kommer vara ”inne” om något år? Varför ska jag ta till mig det du säger när det ändå kommer nåt nytt i morgon?

Jag förstår att denne lärare inte förstår att hen just gett mig dagens bästa feedback. För vad kan vara bättre än att få ett sådant kvitto på att man stört och berört någon med det man sagt. Att vederbörande känner sig så ”knuffad utanför bekvämlighetszonen” att hen dristar sig att komma fram och faktiskt tala om det för mig. Att tankar är satta i rörelse.

Världen snurrar. Jag tänker att vi måste snurra med.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.