Kategoriarkiv: professionsutveckling

Skola i en digital tid – Att leda från vision till verklighet

2017 är igång och nu laddar jag för fullt inför en intensiv vår. Ett nytt inslag i kalendern är utbildningsinsatser inom ramen för ett nytt, spännande samarbete med Arja Holmstedt Svensson, tidigare förvaltningschef, tillika min chef och kollega, i Falkenberg.

Där och då ledde och utvecklade vi, tillsammans med många skickliga kollegor, framgångsrikt Falkenbergs 1:1 satsning. Här och nu samarbetar vi för att dela med oss av våra samlade kunskaper och erfarenheter från vårt mångåriga arbete med att i olika roller leda skolutveckling och förändring i en digital tid.

Vi utgår ifrån ett flexibelt designat och anpassningsbart utbildningsupplägg med fokus på att framgångsrikt leda skolutveckling och skapa förutsättningar för tidsenlig utbildning i en digital tid. En tid där den snabba samhälleliga digitaliseringen, tillika de nya nationella IT-strategierna och kursplanerna, utmanar och ställer stora krav på skolans förmåga till förändring.

Vi är redan igång och arbetar med delar av upplägget i framsynta Hylte kommun och samtal om innehåll och upplägg pågår med flera andra. Ännu finns dock möjligheter för oss att bistå ytterligare några skolhuvudmän redan nu i vår, och ännu några fler fram emot hösten. Kanske är det Dig och Din verksamhet?

Tveka inte att ta del av av vårt erbjudande för inspiration om hur ett samarbete skulle kunna se ut och kontakta oss omgående för en dialog om hur vi tillsammans kan arbeta för att utveckla och lyfta Din verksamhet. Vi hörs!

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Post BETT 2014

Att konsumera och arkivera intryck under en BETT-vecka är lätt. Vansinnigt lätt. Men vart tar alla intryck vägen? Alla bilder, anteckningar, inspelningar och samtal? Vad händer med alla insikter, upplevelser, kunskaper och nyfunna kontakter? Jag önskar ibland att jag kunde teleportera mig runt i landet och likt en fluga i taket ta del av vad som faktiskt händer i dag, i morgon, i nästa vecka. Jag är nyfiken. Vad blir det av, Post BETT?

Med ett visst mått av BETTlag slår jag mig ner för att samla mina egna intryck och tankar. Det känns viktigt att fundera över vad förra veckan faktiskt gett när man tar sig förbi alla vackra ögonblicksbilderna av spektakulära mingelmiljöer, kulinariska delikatesser och bubblor i glas. När man knör sig in bakom gnäll om försenade plan, trötta skallar, ömma fötter, sömnbrist och lyssnar bortom de glada utropen om hur alla har träffat alla eller fått se eller synas med just hen. Ja kort sagt, vad blir kvar när man skalar av allt det där vi nog alla redan har koll på, oavsett om vi var på plats eller ej? Vad finns där bakom? Och vad händer nu?

IMG_0227I år medverkade jag tillsammans med Hans Renman och Carl Heath i  Scandinavian Educations program ”BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – 2014”. Förståelse, motivation och design av tankar och lärmiljöer var centrala teman som bearbetades på olika sätt. Vi ville ge stort utrymme för konkret handling och fördjupad reflektion, liksom för upplevelser av olika miljöer för lärande. Samtidigt ville vi bidra med metoder, tankemodeller, forskning, teorier och egna tankar om skola och utveckling relaterat till den snabba samhällsutveckling som vi alla i högsta grad är en del av. Min egen känsla är att vi lyckades erbjuda ett generöst smörgåsbord med dessa ingredienser och jag hoppas flera av dessa rätter som gav mersmak för våra deltagare.

En annan av våra ambitioner var att hjälpa deltagarna att få syn på, ringa in och i handling konkret formulera aktuella utmaningar för skolutveckling. Här är fortfarande bättre tillgång till IKT en inte så liten fråga som man kanske kan tro. Men till skillnad från för 12 år sedan då jag började arbeta heltid med dessa frågor är teknikdeterminismen idag betydligt mindre och fokus på utveckling av lärandets kvalitet med IKT som redskap desto större, även för de som ännu inte kommit till skott eller i mål med tillgänglighetsfrågan. Vi har alltså numera i stor utsträckning ”rätt glasögon på”, en glädjande insikt som stärker att en reell utveckling av skolan pågår för fullt mitt i den svartaste av svenska skoldebatter. En utveckling med fokus på lärande, även om marknadskrafter ibland fortfarande vill tro något annat.

Utmaningar är intressanta och finns på flera olika plan, något som också bekräftades i det seminarium vi genomförde som behandlade ”IKT och lärandets kvalitet”. Här fick deltagarna först på egen hand formulera vad de själva menade är viktiga trender inom IKT i skolan. Därefter arbetade de  i grupper med att prioritera och ringa in den trend, tillika utmaning med IKT som de tillsammans menade är mest betydelsefull för utvecklingen av lärandets kvalitet, och samtidigt svårast att genomföra. Detta resulterade i följande utmaningar att anta:

  • Att på riktigt lära alla tillsammans
  • Att göra undervisningen elevdriven
  • Att tillgängliggöra tekniska, integrerade lösningar
  • Att öka den pedagogiskt digitala kompetensen i verksamheten
  • Att göra interaktiva digitala verktyg till den värdefulla tillgång de kan vara för lärandet

IMG_0244

Man kan konstatera att de alla är både viktiga och aktuella utmaningar, att de endast till en liten del har ett teknikfokus och att vi alla oavsett roll har en viktig funktion och betydelse för hur vi lyckas anta dem. Ledare, lärare, elever och föräldrar behöver här visa engagemang, mod, kreativitet och vilja att lära, lära om och lära nytt. Just det som vi bland annat mötte och imponerades så av vid vårt besök på Bowes Primary School där för övrigt samtliga bilder är tagna.

Ytterligare en ambition vi hade var just att sätta strålkastarljus på betydelsen av det personliga engagemanget i utvecklingen av skolan. Att stärka deltagarna i att försätta sig i och vara i ständig rörelse. Att öka förståelsen för det individuella ansvaret, se sin roll och få insikt i att vi jobbar mot ett mål som aldrig står stilla, ”A moving target”. Därför måste vi alla hjälpas åt att hålla fotarbetet igång, bygga vidare på att stärka vår egen och andras förändringskompetens och aktivt bidra till en organisation för lärande som är mer multipotent och flexibel än i någon annan tid. Jag lämnade London med känslan av att detta aldrig har varit så möjligt som nu, och jag är säker på att många av oss både tog och tar stora steg framåt, uppåt, åt sidan, vidare och tillsammans antar de olika utmaningar som väntar.

IMG_0238

Själv har jag Post BETT varit i rörelse, bland annat som pedagogisk expert hos MacSupport Education. På fredag sätter jag, Hans Renman, Gustav Fridolin, Edna Svensson och Marie Carlsson den kanske viktigaste frågan av dem alla, ”Utbildningspolitik om 40 år”, på agendan tillsammans med 40-års jubilerande John Steinberg. Ett hedrande uppdrag med svindlande tidsperspektiv som om allt går enligt plan också kommer att gå att ta del av i URs sändningar framöver.

Så vad händer hos dig? Vad gör DU Post BETT?  Tar du ett modigt beslut? Utmanar du dina lektionsplaneringar? Delar du med dig av dina tankar och din kompetens någonstans? Inspirerar du en kollega eller många? Ser du dig om efter en ny lärmiljö? Eller ifrågasätter du en gammal? Ställer du en annan fråga? Lyssnar du till ett annat svar? Är fotarbetet igång? Är du på väg?

//Kristina

When you’re tired of BETT you’re tired of life

Det finns jobbresor, nöjesresor, familjeresor, tjejresor, matresor, långresor, grabbresor, kortresor, whiskeyresor, golfresor, weekendresor, konstresor, rundresor, ja kanske till och med tidsresor. Och så finns det BETT-resor.

IMG_0332_2

Som kalenderbitare står jag mig slätt, det har jag alltid gjort. Därför kan jag inte med exakthet säga hur många gånger jag har fått möjlighet att inleda året med en BETT-resa. Jag, som mycket sällan överväger att göra samma resa två gånger, ger mig dock i år iväg på min 10:e- 12:e BETT-resa, ett personligt rekord.

Även om resmålet varit bestående så har jag genom åren rest till BETT med olika identiteter. Ja i passet har jag förstås varit densamma, jag heter Björn inte Bond, men som BETT-resenär har jag burit lite olika hattar och glasögon genom åren. De senare faktiskt även mer bokstavligen, blindstyre som jag är utan.

Den första BETT-resan gjorde jag med både både lärarhatt och datoransvarigkeps på. Glasögonen var inställda på att söka inspiration och tips till både min egen undervisning och min skolas IT-utveckling. Helt överväldigad av intryck fick jag mig ett rejält uppvaknande. Frågan om IT i skolan var så otroligt mycket större och mer i fokus jämfört med vad den var i Sverige där runt millennieskiftet. Medan vi ägnade vår tid åt att debattera om IT verkligen var något som kunde vara aktuellt för skolan överhuvud taget, satsade man i England enorma pengar på teknik till skolor. ITiS rullade förvisso på i Sverige, men något så lyxigt som personliga, bärbara datorer till alla eller Smartboards och projektorer i alla klassrum var en dröm för de allra flesta svenska lärare. I England stod alltså frågan om IT i skolan tidigt högt på den nationella skolagendan, tvärt emot vad vi upplevt i Sverige.

Det stora utbudet som mötte vid mitt allra första besök på BETT Show var överväldigande, men också delvis en besvikelse. Synen på lärande, och med det även synen på elever och kunskap, var oroväckande ålderdomlig och vi såg med undantag för några få guldkorn gott om exempel på hur den gamla skolan kommersiellt förpackats i ny teknik. Tyvärr är detta ett intryck som delvis levt vidare under alla mina besök på just BETT-mässan, men det har blivit lite bättre genom åren. Kanske för att jag själv idag har betydligt skarpare pedagogiska glasögon att tillgå när jag spanar, men också för att utbudet idag i högre grad tar fokus på framtid och lärande istället för nutid och görande.

Efter min omtumlande BETT-premiär fick jag åter möjlighet till ett återbesök 2003. Denna gång var jag en av Falkenbergs då fyra IT-pedagoger och därför iklädd IT-pedagog hatt. Vår främsta mission var att spana efter trender, innovationer och intressanta personer att knyta till vårt långsamt växande yrkesnätverk. Det är idag svårt att föreställa sig hur mycket vi då fick jobba för att både finna och bygga ett nätverk för inspiration och lärande. Vi sökte kontinuerligt efter IT-pedagogkollegor över hela landet men de var få och ganska svåra att finna. Digitala mötesplatser och samarbetsytor som FaceBook, Twitter, Ning, Google+, LinkedIn m.fl. var bara i sin linda så det vi kunde gå på var i huvudsak hemsidor och telefonkataloger. Det gjorde just BETT och andra mässor och konferenser som t.ex. KommITs och Skolforum till extra värdefulla möjligheter för oss för att möta kompetens och bygga upp ett större yrkesnätverk.

I början av 2000-talet handlade BETT, och även diskussionerna om IT i skolan, mycket om teknik. Många förstod nog att det fanns en potential i att lyfta in digitala verktyg i undervisningen, men idéerna om hur undervisningens kvalitet skulle kunna utvecklas med hjälp av tekniken var förhållandevis få. I den mån det gick överbryggade teknikintresserade skickliga pedagoger detta, men exemplen var som sagt inte så många. Däremot fanns det redan då många teknikleverantörer som såg en stor potentiell marknad i skolan, vilket resulterade i ett stort utbud av hård- och mjukvaror som utvecklats utifrån en ganska omodern och dåligt underbyggd bild av barn, lärare och skolans uppdrag. Jag minns bland annat en försäljare som med stor entusiasm saluförde röda, blå och gröna mikrofoner i plast. När jag frågade varför hans mikrofonerna gjorde lärandet mer kvalitativt än de mikrofoner som redan fanns i vardagsteknik (och som barn och unga dessutom redan använde) blev svaret att LÄRARNA tyckte de färgglada i plast var enklare att använda. Jag köpte ingen.

Vid en av BETT-resorna i början på 2000-talet lade jag däremot av en händelse (glas)ögonen på en teknisk pryl som på riktigt slog an en sträng i mitt pedagoghjärta. Mitt i havet av datorskärmar och färgglada pling-och-plong program stod en 3D-skrivare, redan då nästan billig nog att köpa inom ramen för en normal skolbudget. Jag har aldrig varit något teknikfreak men denna innovation fick pedagogen i mig att svindla. Vilka möjligheter!  I Horizon Report K12 2013 nämns idag 3D-printing som en av tre tydliga trender som inom en tidsrymd av 4-5 år kommer att få fullt genomslag i grundläggande utbildning världen över. Redan nu är också 3D-printing en realitet i allt fler svenska skolor och det nätverkas för fullt om 3D-printing i sociala medier. Framtiden är här!

De senast åren har BETT-resorna för min del handlat minst lika mycket om att ge som att få. Om att efter bästa förmåga, med erfarenheter och kunskaper, bidra till både inramning och innehåll för andra som också packat sin väska med förväntan om intressanta, givande dagar i London. Några gånger har jag haft reseledarhatten på. Mina medresenärer har då främst varit chefer och pedagoger från Falkenbergs kommun och erfarenheterna från dessa BETT-resor där personer med olika roller i verksamheten samlas runt en specifik fråga var mycket positiva. Professionsutveckling och kollaborativt lärande i en miljö skild från vardagen som erbjuder möjligheter till stimulans, input, output, reflektion och socialt nätverkande är fantastiskt effektivt och något jag verkligen rekommenderar alla som har möjlighet.

IMG_0457

En annan sak som genom åren kommit att bli alltmer i fokus är de möjligheter till skolbesök som i olika sammanhang erbjuds under BETT-veckorna. För även om nätverkande med kollegor och andra från både Sverige och övriga världen är fantastiskt i sig, så är det i verkliga möten med elever och lärare i deras vardag det verkligen händer.

IMG_0465

Själv har jag haft möjlighet att besöka flera olika Londonskolor, och det som framför allt har gett mig bestående intryck är det ömsesidigt självklart respektfulla bemötande mellan elever och lärare som finns på så många ställen. Teknikens möjligheter och kunskaper i all ära, men om relationen mellan elev och lärare brister klingar den bästa av undervisning inte lika vackert. Här två bilder från spännande Flitch Green Academy.

I takt med tiden har såväl intresset för IT och lärande i skolan som för BETT-mässan vuxit enormt. Evenemangen och arrangemangen i utkanten av BETT Show har blivit mångdubbelt fler, större och otroligt mycket mer kvalitativa. Leverantörer, opinionsbildare, myndigheter och intresseorganisationer kraftsamlar verkligen runt BETT och antalet svenska lärare och ledare som deltar i dessa evenemang var förra året enligt obekräftade uppgifter nära 5000 personer. Och allt tyder på att det är lika många på väg att göra samma sak i år, så även jag. Denna gång är jag en del av Scandinavian Educations program BETT PÅ ETT NYTT SÄTT – ett evenemang i samarbete med MacSupport Education och Grafit Education . Det blir intensiva dagar då jag får möjlighet att använda både utbildarhatten och reseledarkepsen för att i olika lärmiljöer sätta fokus på framtida möjligheter och utmaningar och inspirera, stimulera, aktivera och kanske till och med provocera  90-talet deltagare att lyfta lärandets kvalitet i skolan.

Men vad är det då EGENTLIGEN som gör att just BETT år ut och år in har sådan dragningskraft och lockelse på så många skolutvecklingsintresserade svenskar? Är det verkligen BETT-mässan? Seminarier och föreläsningar? Möten med andra? Trevliga Londonpubar? Eller de goda hotellfrukostarna? Well, om ni lovar att inte säga nåt kan jag såhär bakom kulisserna avslöja att det alla EGENTLIGEN har som yttersta mål, är att få bo på och uppleva det legendariska Royal National Hotel, en genuin, autentisk kvarleva från den östtyska tiden med långt mycket mer charm än man kan föreställa sig. Hotellet där sängarna är kortare, duscharna monterade för pygméer, akustiken 100% avslöjande och frukostmatsalen levererar de snabbaste kalorier och kolhydrater som står att finna på den sidan engelska kanalen.

Tyvärr kommer inte Scandinavian Education att kunna erbjuda sina resenärer denna unika upplevelse i år, vi kommer att husera här, men det kommer ju fler BETT-resor. De enda resor jag bevisligen och utan tvekan gör om, och om, och om igen 🙂

Tre tips från coachen: 

  • Var aktiv och ställ frågor
  • Välj glasögon med omsorg
  • Ta alla chanser att nätverka

Tre oumbärliga saker i packningen:

  • Adapter och förlängningssladd med grenuttag
  • Generöst och öppet sinne
  • Bekväma skor

When you’re tired of BETT you’re tired of life! C ya!

//Kristina