Kategoriarkiv: Ord

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

#Petterföreläsning

I förrgår fångade en Tweet av Petter min uppmärksamhet och tanke. I går föreläste han för elever på Falkenbergs gymnasieskola. Idag kan ni läsa ett gästinlägg om föreläsningen här på min blogg skrivet av min äldsta dotter, Johanna.
// Stolt mamma full av kärlek!

Petter-tweet

#Petterföreläsning

Min mamma har det senaste gått och tänk högt och jämrat sig (nåja, reds anm.) över vad hon ska skriva här på bloggen. Hundra dagar med ett inlägg om dagen har nog faktiskt varit lite utav en utmaning för henne trots allt. Ibland skriver hon så att fingrarna dansar över tangentbordet och texten bara flödar i rader på datorskärmen. Men för någon dag sedan var det väldigt trögt för henne att hitta något viktigt att skriva om. Fingrarna låg som döda maskar på tangenterna. Det var då jag, som så många gånger innan, sa någonting innan jag hann tänka till en extra gång;
-Men jag får la gästblogga då om det ska vara så himla svårt att komma på någonting att skriva om, det kan väl inte vara så svårt?!
När jag själv hörde dessa ord lämna min mun tänkte jag direkt att nu finns de ingen återvändo, mamma kommer inte kunna släppa det där. Jag måste skriva någonting som har med antingen skola, datorer eller utbildning att göra.

Så här sitter jag, Johanna Björn, och ska försöka trixa ihop någonting till den här bloggen som har med skolan och kanske lite utveckling att göra. Kristina Björns äldsta arvinge. 18 år, hennes dotter, hennes problemgörare och även ibland irriterare. Det är faktiskt inte det lättaste att hitta det där ämnet att skriva om som kan vara lite intressant att läsa, men idag hände något som faktiskt satte igång många tankar, funderingar men också känslor hos mig som jag iallafall tänkte försöka dela med mig utav.

Jag går på Falkenbergs gymnasieskola i år 2. Skolan som har sina vita och ljusa toppar men också sina grå och mörka källare. En bra grej med Falkenbergs gymnasieskola är att de med hjälp utav Falkenbergs Sparbank anordnar en entreprenörsdag. En dag som ska innehålla inspirerande och tankeväckande föreläsningar för de allra flesta eleverna på skolan med olika föreläsare varje år. Idag, 10 mars, hade vi just denna dag, och i år hade man lyckats få dit en av Sveriges mest uppskattade, största och bästa rapp-artister, Petter!

1969195_690740920972838_343081383_nNär jag fick höra att Petter skulle komma och vara huvudföreläsare kunde jag knappt tro mina öron. Petters musik har varit en stor del utav min spellista, om inte helt och hållet, under hela tonårstiden och är fortfarande är en väldigt stor del utav den. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och Petter har jag alltid kunnat relatera till, så det här var lite extra stort för mig. PETTER kommer till MIN skola!

Jag blev helt enkelt ganska starstruck när han kom in på scenen i Falkenbergs enda biosalong och ställde sig ca 4 meter ifrån mig. (Givetvis hade jag sett till så att jag fick sitta på andra raden.) När han börjar sin föreläsning och min lilla hysteri har börjat lugna ner sig lite, märker jag att alla i salongen, skulle tippa runt 200 tonåringar och 10 lärare, är helt uppslukade av honom. Vi alla kan på något vis relatera till honom och det han säger. Sättet att uttrycka sig, om status och svagheter.

Han pratar om sin uppväxt och hur svårt han hade för ord och text. Att han inte kunde sitta still och koncentrera sig. Att han kände sig stressad. Ingenting gick ihop och han hade framför allt svårt med språk och skrift i skolan, något som också väldigt många elever har problem med idag. Han berättar också att han fick gå i någonting som kallades för talskola då han hade väldigt svårt att uttrycka sig muntligt.  Som grädde på moset var han väldigt blyg, vilket inte gjorde de lättare.

Han byter bild på sitt bildspel och visar en bild på ett skriftligt prov han haft i religion på högstadiet och hur han svarat på frågorna. Svaren hade inte ens med ämnet att göra och han berättar att han gjorde så för att han ville hålla uppe sin ”häftighet” för klasskompisarna, eftersom han kände att han inte passade in. Han kunde inte uttrycka sig, ord flöt ihop. När han gick fram till sin lärare efter att han rättat Petters prov och han fick det tillbaka, skrattade han och visade sina kompisar vilka roliga svar han hade skrivit och sa att han inte brydde sig om ett han blev underkänd; ”Det är skit samma liksom”.

1940004_690740570972873_1725137403_nDet här med häftighet och att man inte vill visa sig svag kommer upp flera gånger under Petters föreläsning och är någonting som jag kan känna att många utav oss elever kan relatera till. Idag är det väldigt svårt att visa sig svag, man får inte vara svag. Vi ska hela tiden ha de bästa betygen, omdömena och resultaten för att ”kunna komma vidare i våra liv”. Ett misstag eller en svagare insats gör egentligen att vårt betyg eller omdöme sänks med en gång. En svaghet = sämre betyg. Vi kan inte visa oss svaga för de andra i klassen för då kommer de tro att man är helt värdelös och bakom flötet, att man är annorlunda och kanske trög. Det här med sin egen så kallade ”status” är ett stort spöke, speciellt under tonåren. Det här med svaghet och brister sätter sig fast på min hjärnhinna, jag tror de gjorde det hos de 200 andra också. Kan man visa sig svag?

Petter fortsätter att berätta om sitt liv. När han var ungefär lika gammal som oss började han upptäcka rappen genom sin äldre bror. Petter berättar att för första gången i hans liv, så kände han att han kunde och ville vara en del av någonting som han faktiskt trodde att han kunde behärska. Hans mamma sa dock under hela hans uppväxt att det inte fanns någon musikalisk i familjen så musiken var utesluten. Titta på Petter nu.

När Petter var i England för att studera engelska så att han skulle kunna skriva häftiga texter på språket utan att stava fel och kunna uttala orden utan att låta som en kråka, började han sakna den svenska musiken. Hans mamma som under hela hans uppväxt har hjälpt honom att komma in på olika skolor och sett till så att han inte skulle hamna i fel umgänge, skickade några skivor till honom. De var då han började skriva och uttrycka sig på svenska, han visste att han kunde behärska det svenska talet någorlunda och genom att han skrev väldigt djupa och betydelsefulla texter med referenser till personer i historien och i litteraturhistorien, lyckades han också imponera på sina vänner och tillslut även på skivbolag. Det var nu han kände att han äntligen kunde utrycka sig och sina känslor. 16 rader. Detta var också de som gjorde att han började läsa böcker, han ville utveckla sitt språk till sina texter.

Petter höjer volymen på sin Macbook, drar igång beatet till låten ”Fäller en tår” och berättar att detta var den första texten han skrev. Sedan drar han en vers ur låten för oss. Det enda jag kunde tänka var egentligen bara; Herregud! Varför har ingen kommit på detta tidigare? Varför används inte rappen mer om den är till så stor hjälp?

Petter hade hittat ett sätt att uttrycka sig på som var ganska nytt på den tiden men som faktiskt finns med oss otroligt mycket idag. Vi har väldigt många duktiga rappare bara i Falkenberg och just rappen är en väldigt populär musikform att uttrycka sig i när man inte vet eller behärskar andra uttrycksformer som vi har i skolan, skrift och tal. Den har en rytm och ett sammanhang, något som blir lättare att greppa på något vis. Den är nyskapande och har inga begränsningar. Det är egentligen bara kreativiteten som sätter stopp inom rappen. Precis som Petter också nämner i sin föreläsning så finns det många elever som har väldigt svårt med, tal, skrift och läsning. Idag har vi en väldigt bra skola som kan hjälpa dessa barn men ibland kan jag tycka att sättet att uttrycka sig på är och blir väldigt begränsat och inrutat. Man ska kunna skriva, man ska kunna läsa och man ska kunna prata lika bra och på en lika hög nivå. Kan man inte det, då kan man inte.

Rappen har hjälpt Petter att utveckla sitt språk, sin skrift och sin kreativitet och jag tror att han, bara under de 90 minuterna vi satt där, lyckades inspirera varenda en utav oss på ett eller annat vis. Det är en självklarhet att man ska kunna uttrycka sig och sina känslor men idag tror jag att möjligheten till det är ganska begränsad och inrutad i skolan. Att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig på trycker jag är viktigare än hur bra man kan skriva en uppsats eller hur bra man är på att hålla ett föredrag om andra världskriget inför klassen. Att få använda sin kreativitet och känna att man utvecklas som människa, det tror jag är det viktigaste. Att ens kunskaper inom vissa områden hela tiden blir ”värderade” eller ”värdesatta” genom betyg är kanske inte det bästa då många inte ens får visa vad de verkligen kan, vad man tänker eller känner för att man kanske inte kan uttrycka sig just genom tal eller skrift. Varför får man inte hjälp med detta då de kanske är det skolan går ut på egentligen? Sättet att uttrycka sig och sin kunskap kring saker, vad man tänker och vad man känner?

Idag hade Petter inte klarat sig utan sitt tal och sina texter. Det är detta han lever på men det var också det som han hatade som ung. Han lyckades hitta en uttrycksform där han kände att han utvecklades och fann en mening. Jag tror de är de absolut viktigaste, att hitta en mening, känna att man utvecklas som människa och att hitta ett sätt att uttrycka sig på oavsett vad de är för sätt.

Johanna

 

 

// Johanna

Svaga elever provocerar mig

För några dagar sedan snubblade jag över följande rubrik:

Fler svaga elever får lärarna att lämna

Det är Emma Leijsne, Sydsvenska Dagbladet, som sammanfattar innehållet i en avhandling av Krzysztof Karbownik vid Uppsala universitet med rubriken ”Teacher mobility in Sweden”. Karbownik är PhD in Economics vid University of Arizona, och forskar alltså också vid ”Uppsala center for Labor Studies”

Tyvärr tycks inte denna avhandling vara tillgänglig för nedladdning så jag får i detta läge utgå ifrån att Emma Leijsne ger en rättvisande beskrivning av resultaten i sin artikel. I den sammanfattar hon huvudresultatet av Karbowniks forskningsresultat som följer;

”Om en skola får fler svaga elever, så lämnar de erfarna och utbildade lärarna skolan. Ju sämre betyg eleverna har, desto större är omsättningen bland lärarna.”

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta Karbowniks forskning eller slutsatser, och har dessutom svårt att verifiera dem eftersom jag inte läst avhandlingen. Men, jag kan med utgångspunkt i Emma Leijsnes sammanfattning konstatera att det i de bästa av världar verkligen borde vara tvärt om. De mest erfarna och utbildade lärarna borde verkligen vara de som allra mest möter elever som kämpar med att prestera och utvecklas i skolan.

Det var inte det faktum att en viss grupp lärare i viss utsträckning tycks lämna en viss grupp elever, som jag hakade upp mig på mest. Nej det var på det faktum att Krzysztof Karbownik, och följaktligen också Emma Leijsne, väljer att använda sig av ”svaga elever” som ett samlande, beskrivande begrepp, något jag tycker är både ovetenskapligt och ogenomtänkt av flera skäl. Bland andra;

  • Att elever inte lyckas i det system vi kallar skolan behöver inte alls bero på eleverna utan kan precis lika mycket bero på systemet.
  • Det kan vara stigmatiserande att benämna en individ eller grupp som svag/a.
  • Ett lägre betyg i ett skolämne behöver inte alls betyda att man är svag. Betyg är inga absoluta sanningar.
  • Det är inte per automatik någonting dåligt att vara ”svag” som människa.

Vän av ordning kommer möjligen nu att hävda att jag märker ord. Och det är just det jag gör (och har gjort förr). För, så länge vi fortsätter att slentrianmässigt(?) kategorisera elever och lärare med förenklade, stigmatiserande benämningar och begrepp, bidrar vi till att förstärka och cementera de uppfattningar och kulturer vi har för avsikt att utveckla och förändra. Genom att använda sig av detta språkbruk skjuter Karbownik alltså sin goda intention om att lyfta fram och redovisa en problematik som behöver hanteras delvis i sank. Möjligen oavsiktligt och obetänksamt, men ack så olyckligt.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Det är bara ord … eller?

Det händer ofta att jag fastnar på både ord och uttryck. Ibland tycker jag att det är för ofta. Att det känns som om alla ord hindrar mina tankar från att komma vidare. Jag vänder och vrider, grubblar och funderar. Fastnar på dem. Låter dem fastna i mig. På gott och på ont.

Man skulle kunna säga att jag märker dem. Orden alltså. Och det gör jag. Lägger märke till dem. Jag märker att de skiljer sig åt. Att de har olika klang, innebörd och värde. Och jag tror det är viktigt att förstå. Viktigt att veta. Att ord inte bara betyder något. De har stor betydelse. De är viktiga.

På en av mina tidigare arbetsplatser hängde en tavla med ord om ord:

” Tio Guds bud består av 297 ord. Det amerikanska oavhängighetsfördraget innehåller 300 ord. EUs direktiv för export av ankägg innehåller 26 911 ord. ”

En klassisk vandringssägen där jag är tämligen tvärsäker på att EUs direktiv om export av ankägg är ren fantasi. Men ändå. Jag tror ni hajar poängen. Ord väger och äger värde.

I skolans värld är vi mästare på att använda ord. Vi använder dem hela tiden. Våra styrdokument är fulla av dem. Vi samlar in och lämnar tillbaka dem. Betygsätter dem. Värderar dem. Instruerar, informerar och korrigerar med dem. Fostrar, berömmer och bedömer.

Jag funderar ofta på hur våra val av ord påverkar vad vi vill åstadkomma eller vad vi faktiskt gör och just nu har jag hängt upp mig på ett oerhört vanligt ord i skoldebatten. Det lilla ordet förbättra. Och jag är inte ensam om min spaning. Björn Kindenbergs text ”Skolan måste bli bättre på … allt”  från juni i år hjälper mig att förstå varför jag råkat fastna så just på ordet förbättra. Det finns ju där överallt. Hela tiden.

Så, vad betyder förbättra då? I Wictionary, den fria ordboken, förklaras förbättra såhär:

  1. bli eller göra något bättre

SAOL däremot, bjuder inte på något klargörande av just förbättra. Det torde därmed anses vara solklart för oss alla att det betyder just att bli eller göra något bättre. Något som redan finns som vi kan putsa på. Förfina. Göra mer kvalitativt.

Gott så. Vi är ju duktiga på det i skolan. Mycket duktiga. ALLT kan bli bättre och vi jobbar stenhårt med det. Hela tiden. Det är som en evighetsmaskin, tar liksom aldrig slut. Ja, jag tror vi har varit fullt sysselsatta med att förbättra sedan 1842 eller så. Och så bra det blivit. Ändå diskuteras skolans försämring mer än någonsin. Med massor av ord.

Så var kommer detta stora fokus på förbättring ifrån? Jag söker mig till källan för uppdraget, skollagen. I andra kapitlet läser jag följande:

” 9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef. Dessa ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. ”

I läroplanerna för både Grundskola och Gymnasieskola finner jag under rubriken Varje skolas utveckling dessutom:

” … Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas… ”

Men, varför står det då inget om att förbättra? Och vad betyder då utveckla? Är det möjligen samma sak? Jag vänder tillbaka till Wictionary. Där förklaras ordet utveckla med

1. förändra något så att det blir bättre

2. gå in på djupet i ett resonemang; klargöra detaljer i en idé

3. konstruera något nytt, ofta baserat på forskning eller en process av successiva förbättringar

Även i SAOL finns lite att hämta. Där förklaras ordet utveckla med stor uppfinningsrikedom. 

Ordnörden i mig jublar. Det känns som att jag är något på spåret här. Som att jag har hittat ett par ord som är mycket viktiga att väga, överväga och värdera. Ett par små ord som om de används i sin rätta betydelse kan få mycket stor, för att inte säga avgörande, betydelse. Ord som kan skapa förutsättningar för ett samtal som faktiskt kan leda till reell skolutveckling. Ett samtal som handlar om att med stor uppfinningsrikedom förändra och konstruera nytt. Ett samtal som kommer att få stor betydelse. Ett samtal som lyfter helt nya dimensioner av ett uppdrag som vi redan har. Att utveckla skolan.

Eller är det ”bara ord”?