Kategoriarkiv: Mod

Att lära sig att lära sig

I kväll utspelade sig följande lilla scen i vår soffa.IMG_2933Det är studier som pågår. Glosträning. Veckans tyska glosor är nogsamt fotograferade med dotterns iPhone tidigare idag och här är tränas och nöts de in med hjälp av glosboken.se

En av mina döttrar har tränat glosor med glosboken.se i minst 4 år. Engelska och tyska. Hon tycker  uppenbarligen att det funkar bra, och det vet vi att det gör av resultaten. Men hon använder inte bara glosboken. Om det går lär hon sig dem genom att göra en sång av dem istället. Men det funkar bara om de rimmar någorlunda. Säger hon.

Jag visade henne glosboken.se där någonstans på mellanstadiet. En gång. Sen dess kan jag räkna gångerna jag förhört henne på glosorna på ena handens fingrar. Att lära sig dem som en sång är hennes egen idé. Den kände jag inte ens till. Men det går bra med glosorna. Jättebra. Och bäst av allt. Min dotter har alldeles själv hittat  sitt sätt att memorera ord på främmande språk. Hon visar prov på metakognitiv förmåga. Hon använder sig av sin musikalitet, språkkänsla och digitala redskap i lärandet. Redskap som hon valt själv. Mamman somnar gott i kväll 🙂

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

#Petterföreläsning

I förrgår fångade en Tweet av Petter min uppmärksamhet och tanke. I går föreläste han för elever på Falkenbergs gymnasieskola. Idag kan ni läsa ett gästinlägg om föreläsningen här på min blogg skrivet av min äldsta dotter, Johanna.
// Stolt mamma full av kärlek!

Petter-tweet

#Petterföreläsning

Min mamma har det senaste gått och tänk högt och jämrat sig (nåja, reds anm.) över vad hon ska skriva här på bloggen. Hundra dagar med ett inlägg om dagen har nog faktiskt varit lite utav en utmaning för henne trots allt. Ibland skriver hon så att fingrarna dansar över tangentbordet och texten bara flödar i rader på datorskärmen. Men för någon dag sedan var det väldigt trögt för henne att hitta något viktigt att skriva om. Fingrarna låg som döda maskar på tangenterna. Det var då jag, som så många gånger innan, sa någonting innan jag hann tänka till en extra gång;
-Men jag får la gästblogga då om det ska vara så himla svårt att komma på någonting att skriva om, det kan väl inte vara så svårt?!
När jag själv hörde dessa ord lämna min mun tänkte jag direkt att nu finns de ingen återvändo, mamma kommer inte kunna släppa det där. Jag måste skriva någonting som har med antingen skola, datorer eller utbildning att göra.

Så här sitter jag, Johanna Björn, och ska försöka trixa ihop någonting till den här bloggen som har med skolan och kanske lite utveckling att göra. Kristina Björns äldsta arvinge. 18 år, hennes dotter, hennes problemgörare och även ibland irriterare. Det är faktiskt inte det lättaste att hitta det där ämnet att skriva om som kan vara lite intressant att läsa, men idag hände något som faktiskt satte igång många tankar, funderingar men också känslor hos mig som jag iallafall tänkte försöka dela med mig utav.

Jag går på Falkenbergs gymnasieskola i år 2. Skolan som har sina vita och ljusa toppar men också sina grå och mörka källare. En bra grej med Falkenbergs gymnasieskola är att de med hjälp utav Falkenbergs Sparbank anordnar en entreprenörsdag. En dag som ska innehålla inspirerande och tankeväckande föreläsningar för de allra flesta eleverna på skolan med olika föreläsare varje år. Idag, 10 mars, hade vi just denna dag, och i år hade man lyckats få dit en av Sveriges mest uppskattade, största och bästa rapp-artister, Petter!

1969195_690740920972838_343081383_nNär jag fick höra att Petter skulle komma och vara huvudföreläsare kunde jag knappt tro mina öron. Petters musik har varit en stor del utav min spellista, om inte helt och hållet, under hela tonårstiden och är fortfarande är en väldigt stor del utav den. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och Petter har jag alltid kunnat relatera till, så det här var lite extra stort för mig. PETTER kommer till MIN skola!

Jag blev helt enkelt ganska starstruck när han kom in på scenen i Falkenbergs enda biosalong och ställde sig ca 4 meter ifrån mig. (Givetvis hade jag sett till så att jag fick sitta på andra raden.) När han börjar sin föreläsning och min lilla hysteri har börjat lugna ner sig lite, märker jag att alla i salongen, skulle tippa runt 200 tonåringar och 10 lärare, är helt uppslukade av honom. Vi alla kan på något vis relatera till honom och det han säger. Sättet att uttrycka sig, om status och svagheter.

Han pratar om sin uppväxt och hur svårt han hade för ord och text. Att han inte kunde sitta still och koncentrera sig. Att han kände sig stressad. Ingenting gick ihop och han hade framför allt svårt med språk och skrift i skolan, något som också väldigt många elever har problem med idag. Han berättar också att han fick gå i någonting som kallades för talskola då han hade väldigt svårt att uttrycka sig muntligt.  Som grädde på moset var han väldigt blyg, vilket inte gjorde de lättare.

Han byter bild på sitt bildspel och visar en bild på ett skriftligt prov han haft i religion på högstadiet och hur han svarat på frågorna. Svaren hade inte ens med ämnet att göra och han berättar att han gjorde så för att han ville hålla uppe sin ”häftighet” för klasskompisarna, eftersom han kände att han inte passade in. Han kunde inte uttrycka sig, ord flöt ihop. När han gick fram till sin lärare efter att han rättat Petters prov och han fick det tillbaka, skrattade han och visade sina kompisar vilka roliga svar han hade skrivit och sa att han inte brydde sig om ett han blev underkänd; ”Det är skit samma liksom”.

1940004_690740570972873_1725137403_nDet här med häftighet och att man inte vill visa sig svag kommer upp flera gånger under Petters föreläsning och är någonting som jag kan känna att många utav oss elever kan relatera till. Idag är det väldigt svårt att visa sig svag, man får inte vara svag. Vi ska hela tiden ha de bästa betygen, omdömena och resultaten för att ”kunna komma vidare i våra liv”. Ett misstag eller en svagare insats gör egentligen att vårt betyg eller omdöme sänks med en gång. En svaghet = sämre betyg. Vi kan inte visa oss svaga för de andra i klassen för då kommer de tro att man är helt värdelös och bakom flötet, att man är annorlunda och kanske trög. Det här med sin egen så kallade ”status” är ett stort spöke, speciellt under tonåren. Det här med svaghet och brister sätter sig fast på min hjärnhinna, jag tror de gjorde det hos de 200 andra också. Kan man visa sig svag?

Petter fortsätter att berätta om sitt liv. När han var ungefär lika gammal som oss började han upptäcka rappen genom sin äldre bror. Petter berättar att för första gången i hans liv, så kände han att han kunde och ville vara en del av någonting som han faktiskt trodde att han kunde behärska. Hans mamma sa dock under hela hans uppväxt att det inte fanns någon musikalisk i familjen så musiken var utesluten. Titta på Petter nu.

När Petter var i England för att studera engelska så att han skulle kunna skriva häftiga texter på språket utan att stava fel och kunna uttala orden utan att låta som en kråka, började han sakna den svenska musiken. Hans mamma som under hela hans uppväxt har hjälpt honom att komma in på olika skolor och sett till så att han inte skulle hamna i fel umgänge, skickade några skivor till honom. De var då han började skriva och uttrycka sig på svenska, han visste att han kunde behärska det svenska talet någorlunda och genom att han skrev väldigt djupa och betydelsefulla texter med referenser till personer i historien och i litteraturhistorien, lyckades han också imponera på sina vänner och tillslut även på skivbolag. Det var nu han kände att han äntligen kunde utrycka sig och sina känslor. 16 rader. Detta var också de som gjorde att han började läsa böcker, han ville utveckla sitt språk till sina texter.

Petter höjer volymen på sin Macbook, drar igång beatet till låten ”Fäller en tår” och berättar att detta var den första texten han skrev. Sedan drar han en vers ur låten för oss. Det enda jag kunde tänka var egentligen bara; Herregud! Varför har ingen kommit på detta tidigare? Varför används inte rappen mer om den är till så stor hjälp?

Petter hade hittat ett sätt att uttrycka sig på som var ganska nytt på den tiden men som faktiskt finns med oss otroligt mycket idag. Vi har väldigt många duktiga rappare bara i Falkenberg och just rappen är en väldigt populär musikform att uttrycka sig i när man inte vet eller behärskar andra uttrycksformer som vi har i skolan, skrift och tal. Den har en rytm och ett sammanhang, något som blir lättare att greppa på något vis. Den är nyskapande och har inga begränsningar. Det är egentligen bara kreativiteten som sätter stopp inom rappen. Precis som Petter också nämner i sin föreläsning så finns det många elever som har väldigt svårt med, tal, skrift och läsning. Idag har vi en väldigt bra skola som kan hjälpa dessa barn men ibland kan jag tycka att sättet att uttrycka sig på är och blir väldigt begränsat och inrutat. Man ska kunna skriva, man ska kunna läsa och man ska kunna prata lika bra och på en lika hög nivå. Kan man inte det, då kan man inte.

Rappen har hjälpt Petter att utveckla sitt språk, sin skrift och sin kreativitet och jag tror att han, bara under de 90 minuterna vi satt där, lyckades inspirera varenda en utav oss på ett eller annat vis. Det är en självklarhet att man ska kunna uttrycka sig och sina känslor men idag tror jag att möjligheten till det är ganska begränsad och inrutad i skolan. Att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig på trycker jag är viktigare än hur bra man kan skriva en uppsats eller hur bra man är på att hålla ett föredrag om andra världskriget inför klassen. Att få använda sin kreativitet och känna att man utvecklas som människa, det tror jag är det viktigaste. Att ens kunskaper inom vissa områden hela tiden blir ”värderade” eller ”värdesatta” genom betyg är kanske inte det bästa då många inte ens får visa vad de verkligen kan, vad man tänker eller känner för att man kanske inte kan uttrycka sig just genom tal eller skrift. Varför får man inte hjälp med detta då de kanske är det skolan går ut på egentligen? Sättet att uttrycka sig och sin kunskap kring saker, vad man tänker och vad man känner?

Idag hade Petter inte klarat sig utan sitt tal och sina texter. Det är detta han lever på men det var också det som han hatade som ung. Han lyckades hitta en uttrycksform där han kände att han utvecklades och fann en mening. Jag tror de är de absolut viktigaste, att hitta en mening, känna att man utvecklas som människa och att hitta ett sätt att uttrycka sig på oavsett vad de är för sätt.

Johanna

 

 

// Johanna

Girlpower!

Om-inte-duKvinnodag igår. Som om det inte alltid är kvinnodagar tänker jag, enastående som jag är och oavsett civilstånd van vid att hantera allt som dyker upp framför mig i både privat- och yrkesliv. Ja missförstå mig inte. Jag menar inte på något vis att ringakta det faktum att både framsteg som görs och sjuka problem och orättvisor som drabbar kvinnor världen över behöver all uppmärksamhet de förtjänar. Få saker ligger mig mer varmt om hjärtat än en jämställd värld och att försöka vara en bra förebild i detta för mina två döttrar. Men, att som kvinna bli gratulerad på kvinnodagen undanber jag mig. Om detta har Christina Stielli redan skrivit med den äran här varför jag låter hennes ord få tala även för mig.

Den senaste tiden tycker jag ändå har det varit ganska mycket fokus på det faktum att det finns både kvinnor och män och att de fördelar sig ojämnt här i världen. Kampanjer och initiativ som #TackaNej och diskussionen om bristen på kvinnliga IT-experter i Computer Sweden är några exempel. Eller så råkar det kanske vara så att jag i högre utsträckning än tidigare observerar och tar till mig dessa frågor. Oavsett vilket tänker jag nog ofta att ”detta må väl vara hänt” eller ”till vad nytta är detta eviga tjat om kön?”. Vi fördelar oss över världen och i de bästa av världar finner vi de platser i livet där vi gör störst positiv skillnad för såväl oss själva som för andra. Kvinna som man. Hur svårt kan det vara med fördelning liksom?

Vad som däremot alltid har provocerat mig är att det någonstans gått helt snett i hur vi värderar kvinnor och män och deras insatser. Att det är mer värt att bygga en maskin än ett barn. Att kön påverkar lön osv. osv. Och handen på hjärtat, det är ju exat det feminism handlar om. Jämställdhet är ingen tävling. Det handlar om respekt och balans.

I yrkeslivet är jag ofta undantaget som bekräftar regeln när det kommer till den ständigt aktuella frågan om könsfördelning. Naturligtvis är jag inte alltid ensam kvinna men nästan alltid en i den kvinnliga minoriteten. Möjligen förvånar detta en och annan, jag jobbar ju i skolans värld där kvinnor i allra högsta grad är i majoritet, men så är det, i långt mer än hälften av de sammanhang jag befinner mig i. Jag har förvisso valt att verka inom ett område inom skola och utbildning som fortfarande tycks attrahera fler män än kvinnor. Det stavas  IT. Men ändå.

Jag har ingen statistik att tillgå, tror knappas att den finns, men utifrån mina egna ganska omfattande spaningar genom åren hävdar jag bestämt att majoriteten av alla IT-ansvariga i skolans värld är män, inte sällan lärare med Ma, No, Teknik eller media som sina ämnen. Dessutom står det utom alla tvivel att IT-tekniker och andra som jobbar med IT-system och IT-support för skolan i stor utsträckning är män. Tro mig. Jag har sett det med egna ögon 😉 Effekten av detta blir naturligtvis att jag oftare arbetar med män än med kvinnor och ibland funderar jag över vilken effekt det får på skolans utveckling.

Dock syns och hörs alltfler kvinnor inom detta område nu och jag gläder mig stort. Bara det faktum att denna lista med kompetenta kvinnor inom området pedagogik, IT och lärande skapats är ett sant vårtecken. Kompetenta kvinnor som alla stolt presenterat vad de jobbar med, hur de använder IT i undervisning och annan yrkesutövning, vad de är bra på, brinner för …
En lista fylld med så mycket Girlpower att jag blir snudd på tårögd. Slå samman detta gäng med alla de kompetenta män jag så ofta har förmånen att möta och vi får en samling kompetenser och förmågor i världsklass som tillsammans kan lyfta skolan in i den digitala tiden på riktigt. Då kan snacka om effekt.

Ta nu bara för Guds skull inte foten från gaspedalen tjejer!
(Och förstår du inte vad jag menar, lyssna till Sheryl Sandberg nedan. Eller förresten LYSSNA oavsett vilket!)

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Att byta spelplan för en dag – #MEG14

 

meg305Igår hade jag möjlighet att besöka en annan del av världen. Ja, rent geografiskt var det förstås en ganska kort tur, och inte heller miljöerna på Svenska Mässan i Göteborg var direkt obekanta. Men, innehållet i dagen var lite annorlunda mot de olika skolmässor och konferenser jag normalt besöker.

Jag talar om Mediedagarna i Göteborg (MEG) som jag fick tillfälle att bevista tack vare en inbjudan av en inte gammal, men sedan länge god vän och kollega. MEG samlar under två dagar varje år stora delar av den svenska mediebranschen och eventet riggas av samma proffsiga gäng som arrangerar Bokmässan. Bäddat för kvalitet och succé alltså.

Utifrån mitt perspektiv var det också ett bra arrangemang, och även om jag inte hade i närheten av möjlighet att smaka av allt som stod på programmet så upplevde jag det jag hann ta del av som både matnyttigt och vällagat. Och även om leverantörerna, frågorna och människorna inte var de jag vanligen möter stod många kopplingar till skola, ledarskap, lärande och IT att finna. Ja igenkänningsfaktorn var stundtals förvånande hög.

schackrutigt-golv

Att göra små avstickare och spendera en dag som udda fågel på en ny spelplan är så gott som alltid givandeJust det blev också, inte helt otippat, en av mina viktigaste spaningar denna dag. Att ta del av hur en annan bransch tar sig an sina utmaningar ger perspektiv på det man själv har att brottas med. Det ger också bekräftelse och inspiration och är absolut något jag rekommenderar alla som har möjlighet att lägga lite av sin dyrbara tid på.

Utveckla skolan är ju heller inte alls något som låter sig göras isolerat från omvärlden. Tvärtom så har inte minst mediebranschen stor påverkan på det samhälle skolan ska utveckla och verka i, och frågor om upphovsrätt, källkritik, informationsflöden och medias ansvar i samhällsbygget, uttryck, språk, faktagranskning etc. är alla ytterst relevanta för skolan. Här fanns många möjligheter till inspiration och själv fick jag många tankeställare av en diskussion på den öppna scenen som handlade om hur mediebevakningen av de senaste årens många skottlossningar i Göteborgsområdet framställts i media. Diskussionen baserades på en medieanalys av analysföretaget Retriever.

Jag avslutade dagen med att lyssna till en paneldiskussion med rubriken; ”Springer medborgarna och mediehusen åt olika håll?” Om man bara såg till rubriken fanns inte mycket kopplingar till skola, men ju längre samtalet gick desto tydligare blev det att många av de utmaningar de svenska mediehusen står inför är universella och högst jämförbara med skolans utmaningar.

I panelen medverkade Niklas Wahlberg, Lindholmen Science Park, Joakim Johansson, Universal Music, Carl Heath, Interactive Institute och Yasmine El Refaie, SR, och det rådde ingen tvekan om att de var överens om att media står inför stora oundvikliga utmaningar vad gäller förändring och utveckling framöver. Kompetensfokus, mod, prestigelöshet och ett välkomnande av misslyckanden att lära av, var i stort deras rekommendation till de mediehus som vill överleva in i framtiden

Särskilt intressant var att lyssna till när Joakim Johansson, marknadschef på Universal, osentimentalt och prestigelöst redogjorde för musikbranschens resa från att ha haft 100% fokus på det egna varumärket till att idag ha 100% fokus på artisterna. En omvälvande resa som jag är övertygad om att många branscher kan och bör lära mycket av framöver, inte minst skolan.

Ja ni har hört mig säga det förr och med fredagens diskussion med hem i bagaget kan jag försäkra er om att ni kommer att få höra det igen, och igen och igen. Det är verkligen hög tid att släppa sargen, slänga prestigen över bord och tänka om och vidare om skolan. Eller om man vill travestera Joakim Johansson. Det är dags att släppa idén om att till varje pris bevara varumärket skola och istället sätta 100% fokus hjältarna i skolan. Lärare och elever.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Ready for take off?

Igår blev jag påmind om att ord faktiskt kan slå rot. Att något jag berättat gjort intryck på en annan människas sätt att agera och förhålla sig till sitt uppdrag. Det handlade om en liknelse jag ofta använt. En metafor om utveckling, mod och att bygga flygplan medan man flyger. Om att våga och ta risker. Det var alltså inte den historia som följer nedan som jag hade berättat den gången, men båda berättelserna handlar på lite olika sätt om att flyga. 

Själv ger jag mig nu ut på en flygtur i yrkeslivet. Flygplanet finns och det är så pass klart att det kan lyfta. Att det kommer behöva byggas starkare och bättre under resans gång vet jag redan, men jag har tagit mod till mig, gjort en riskbedömning och satsat på take off ändå. Så här i startögonblicket och med spännande mål i framrutan slänger jag ändå en snabb blick i backspegeln på min historia och plockar upp en text från min sedan länge vilande gamla blogg, även publicerad i DiU nr.4 2010.

Jag har gjort många flyg- och tågresor kors och tvärs över Sverige och världen sedan dess. De har resulterat i otaliga möten som berikat mig. Jag har lärt mig en oerhört mycket, kommit till nya insikter och förhoppningsvis också utvecklat mina tankar. Det blir säkert mer av det i kommande inlägg, men först alltså en liten tillbakablick. För perspektivens skull. Om texten, som är från 12 maj 2010, fortfarande är aktuell? Döm själv.

Ready for take off?

Ready for take off?

READY FOR TAKE OFF?

En flygplats är på många sätt en fantastisk mötesplats. Här myllrar av människor från en mängd olika nationer, olika språk ljuder och man ser människor i alla åldrar med all sköns hudfärger. De befinner sig där av en mängd anledningar och bär alla på olika förmågor, kompetenser och erfarenheter. Det borde med andra ord kunna vara en ganska kreativ plats.

En flygresa är dock fylld av regler och ritualer. Alla förflyttar sig genom flygplatsen efter anvisningar och skyltar och det är kontroll och rutiner som gäller. Som passagerare förväntas man inte direkt ta några egna initiativ, annat än möjligtvis vid första incheckning där man vid en terminal ska knappa in sin bokningskod. Som belöning får man om man gör rätt och väl ut sitt boardingcard. Detta funkade för övrigt inte alls för oss under vår resa. Vi fick därför gå till incheckningsdiskar och be om hjälp och där fanns alltid mer eller mindre trevlig personal som ordnade allt åt oss utan att vi behövde tänka själva alls.

Säkerhetskontrollerna är en historia för sig. Gör man bara som man blir tillsagd, följer order och undviker att avvika från angivet mönster så kommer man igenom, om än numera scannad över hela kroppen. (Undrar för övrigt vad som hade hänt om jag bett om att få en kopia av bilden? Säkerhetspersonalen på Logan Airport verkade allt annat än mottagliga för såna små skämt. )

Nästa utmaning är att hitta rätt gate, hålla koll på sitt boardingcard och infinna sig vid rätt klockslag i rätt kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det där. De allra flesta av oss har sedan länge klurat ut hur man ska bete sig och kommer därför, försenade eller ej, fram till den önskade slutdestinationen, varken mer eller mindre, och definitivt inte bättre på något annat än vår förståelse för hur man följer den berömda flygresenärskoden.

Men varför detta yrande om flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande dragning av Stephanie Hamilton, Apple i förra veckan och hon berättade bland mycket annat för oss som en elev hon mött. En helt vanlig elev som tillbringat ett antal år i skolan, en skola som allra högst troligt också var den typ av skola som de flesta av oss upplevt. En skola som man kommer till på morgonen vid ett bestämt klockslag, infinner sig i rätt klassrum, prickas av för närvaro, får läxan kontrollerad, fördriver tiden med aktiviteter enligt ett givet schema, fokuserar på en sak i taget i ett rum där man sitter med näsan rakt framåt med mobilen avstängd och kepsen på hatthyllan. För vad annat kan eleven ha menat när han/hon beskrev sin skola enligt följande:

”Beeing in school is like a trip with Quantas.
Sit down, face forward, strap yourself and turn off your electronical equipment”

Vän av ordning undrar kanske nu vad det är för fel med fungerande flyresor och vad de har med skolan att göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet med en flygresa är i första hand att på ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och effektivt relativt långa sträckor. Att förflytta sig från A till B och landa på en given plats är själva syftet och den proceduren bör naturligtvis göras så effektivt som möjligt, särskilt som en resa instängd i ett flygplan näppeligen bjuder på några större upplevelser.

Men är det verkligen en sådan resa skolan ska erbjuda våra barn? Är en skola organiserad som ett effektivt transportsystem riktat mot ett givet mål det som ger vårt land optimalt utbildade medborgare? Ja visst skulle man kunna förledas att tänka så. Att vi har en målstyrd skola där varje barn ska sträva mot att uppnå vissa mål. Att det är från A till B eleverna ska ta sig och att det är det skolan ska hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart och lätt att organisera i scheman, diagram och flödesscheman. Och javisst, det är naturligtvis helt avhängigt av vad man vill ha ut av skolan. Men detta är som jag ser det en tvådimensionell skola som går ut på att vara så skicklig som möjligt på att passa in i givna ramar och mönster, fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt enkelt bli så bra som möjligt på att spela spelet. En skola som bara ger oss en mängd experter på att upprätthålla flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen många medborgare med sådan kompetens?

Tror knappast det. Men vad är då modellen om man istället vill att varje barn att utvecklas så långt som möjligt i sin egen takt till självständiga, kritiskt tänkande, kreativa, förändringsskickliga individer? Jag tänker att för detta krävs att den tredje dimensionen får ta mycket större plats i skolan. Den dimension som handlar om förmågor. Om att utveckla kritiskt tänkande, kompetens att analysera, dra slutsatser, se samband och medvetet reflektera och tänka nya tankar, se utanför ramarna och våga nytt. Sådana förmågor som hjälper varje människa att hantera och leva i förändring och ger individen en beredskap att möta, hantera och anpassa sig i den okända framtiden.

Det finns tack och lov utrymme även för detta i vår fantastiska läroplan. Men handen på hjärtat. Vad handlar debatten om? Var diskuteras vad våra unga behöver för kunskaper med sig in i framtiden? Var ligger fokus i dagens skola? Är det så att vi ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik och glömmer bort att flygplatsen också är en fantastisk mötesplats med stora möjligheter att tillsammans med andra utveckla kunskaper och förmågor som tar oss vidare in i den tredje dimensionen? Det tycker jag riktigt många ska tänka vidare på. För övrigt en lämplig sysselsättning i väntan på och under en alldeles vanlig tvådimensionell flygresa. Gate closed. Ready for take off?