Kategoriarkiv: Kollegialt lärande

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Instrumentbyggare, instrument och musiker

Maria forsströmIdag har jag lärt mig, tränat och utvecklats på ett område som legat mig varmt om hjärtat nästan hela livet. Sången. Jag har också fscinerats över hur fantastiskt mycket det faktiskt finns som jag fortfarande vill lära bara inom detta specifika område. Många gränser att både flytta och spränga även för mig som inte längre är tonåring. Härligt!

Till hjälp hade jag och mina goa sångarvänner i Varbergs Kammarkör en på området otroligt kompetent,stark och karismatisk kvinna vid namn Maria Forsström, mezzosopran och dirigent, tillika duktig pedagog.

I morgon kommer jag högst sannolikt att ha träningsvärk. Ja, man kan få det även av sång. Det är betydligt mer fysiskt ansträngande än man kan tro. För som Maria så utomordentligt väl påminde om. Som sångare är du både instrumentbyggare, instrument och musiker i ett. Sånt kräver sin kvinna, eller man för den delen.

I morgon kommer jag också att få njuta av Marias Forsströms fantastiska stämma. Inte för att hon ska coacha oss i kören, utan för att hon kommer att vara sångsolist när Falkenbergs Motettkör, Cantica nova m.fl i morgon kväll tar sig an Mozarts requiem i Falkenbergs kyrka kl 18:00. Kom dit oör det du med. Som uppvärmning kan du lyssna till Marias njutbara stämma här.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.