Kategoriarkiv: IKT i skolan

”Stolt men inte nöjd” – A walk down memory lane

Den 29 maj 2009 hade jag och alla mina fantastiska kollegor i Falkenberg varit igång i två läsår med kommunens En-till-En satsning. Många jobbade stenhårt och målmedvetet, inte bara med allt som fanns att lära och göra i vardagen. Vi delade också efter bästa förmåga med oss och berättade om vårt arbete i alla möjliga sammanhang. Vi hade inbjudna gäster, medverkade på konferenser och fick föreläsa i olika sammanhang. Intresset var överumplande stort

LArs J 2De första åren hade vi två engagerade lärare som bloggade om sina upplevelser och tankar under resan med En-till-En. En av dem var läraren Lars Johnsson som skrev många intressanta inlägg om sin lärarvardag på Skogstorpsskolan. Dessa inlägg finns fortfarande att läsa på bloggen ”Johnssons tankar”, en underbar resa längs minnenas allé, väl värd att lägga en stund på.

Ett av de i särklass mest lästa och delade inläggen publicerades just den 29 maj 2009. Inlägget handlade om förändringar. Om vad Lars såg hade förändrats i hans lärarvardag sedan elevernas personliga datorer gjort sitt intåg på skolan. Om saker han inte längre gjorde.

Jag tar mig friheten att citera hela inlägget från den 29 maj här, men vill varmt rekommendera att ni också själva klickar er vidare till ”Johnssons tankar” och botaniserar själva. Han har tänkt mycket klokt den mannen.

” Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.
Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år. ”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Great educators challenge their students with big ideas”

De av er som känner mig vet att jag gärna blickar framåt. Dock, det är inte så dumt att slänga en blick i backspelen emellanåt. Här, en blick 24 år bakåt i tiden och jag kan inte låta bli att le och förundras en smula över att jag på senare år personligen fått möjlighet att lära känna och utbyta tankar med en av de pionjärer som lade speakerröst på den här framtidsvisionen, producerad samma år som jag började plugga till lärare.

”Great educators challenge their students with big ideas”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

”Du gör mig förvirrad i tankarna”

Har föreläst för lärare hela dagen idag, 4 x 90 minuter på temat ”Skola i en digitaliserad värld”. Responsen under såna dagar är ganska omedelbar. Alltid givande och intressant. Diskussioner, frågor och tankar som delas utmanar och tvingar mig att pröva, ompröva, omformulera, omvärdera.

”Jag tycker såna här föreläsningar mest ställer till det. Du gör mig förvirrad i tankarna”

0006561En lärare med djupt och seriös vilja att göra mesta, bästa möjliga för sina elever kommer fram efter ett av passen. Säger att hen känner igen en hel del. Har ”hört det förr”. Minsann har prövat att tänka och göra både ditt och datt, men att ditt och datt alltid visar sig bli omodernt, just som det börjar sätta sig. Att ditt och datt inte är beständigt och därför nog inte är så värt att prioritera. För det är alltid så att just som hen fått kläm på något så svänger trenden. Det hen fick cred för igår är omodernt idag.

– Det du berättar och visar är väldigt intressant fortsätter hen, och vill naturligtvis inte att jag ska ta illa vid mig för att hen inte är så entusiastisk. Det är bara det att hen alltid upplever att såna här föreläsningar skapar förvirrade tankar. Att de rubbar allt det som hen kämpat med att få koll på.

– Varför ska jag ändra på saker när de ändå inte kommer vara ”inne” om något år? Varför ska jag ta till mig det du säger när det ändå kommer nåt nytt i morgon?

Jag förstår att denne lärare inte förstår att hen just gett mig dagens bästa feedback. För vad kan vara bättre än att få ett sådant kvitto på att man stört och berört någon med det man sagt. Att vederbörande känner sig så ”knuffad utanför bekvämlighetszonen” att hen dristar sig att komma fram och faktiskt tala om det för mig. Att tankar är satta i rörelse.

Världen snurrar. Jag tänker att vi måste snurra med.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

UnosUno, ett kvitto med otydliga poster

Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

En-till-En Folkets hus 5 feb 2009.014

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.