Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.