Kategoriarkiv: Förbättra

Minst 1500 ord (det blev 1552)

För en dryg månad sedan gav jag mig själv utmaningen att blogga minst en gång om dagen i hundra dagar inom ramen för #blogg100. Det sprack. Målet är nu 100 inlägg på hundra dagar. Det kan gå.

Men det är inte min bloggutmaning detta egentligen ska handla om utan vad den fått mig att åter fundera över. Om att skriva ”på beställning”. Och om att göra det trots att det inte är maximalt relevant för lärandet.

Jag ser det ganska ofta i mina egna barns vardag. Skolan ”beställer” och de ska leverera en färdig produkt i skrift. Reflektioner om ämnen som inte riktigt fängslar. Analyser av texter eller filmer som inte berör. Listan kan göras lång. Arbetena är många och samordning och samarbeten mellan ämnen undantag. Låt mig ta ett exempel.

Min ena dotter skulle lämna in en skriftlig analys. En analys av en film som hon sett någon vecka tidigare, en gång, på lektionstid. Den handlade om ett psykologiskt experiment. Uppgiften var att analysera filmens budskap utifrån psykologiska teorier. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Enkelt radavstånd. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Filmen fanns inte (åtminstone inte lätt) tillgänglig att se om igen. Vi lyckades i alla fall inte komma åt den. Dotterns minne av den var ganska bra men viss osäkerhet om detaljer fanns, naturligtvis. Tänk er själva hur många detaljer ni skulle minnas av en 60 min lång film från 60-talet om psykologiska experiment. En film som ni inte själva valt att se. Dessutom. Kursens undervisningstid var formellt slut, så några fler lektioner där uppgiften skulle kunna diskuteras med läraren fanns inte att tillgå. Men en skriven analys skulle ändå lämnas in. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Som mamma fick jag tack och lov förtroendet att hjälpa till på ett hörn med detta. För även om dottern är både klok, begåvad och pragmatisk, så var hon stressad, irriterad och ifrågasättande till uppgiften och den undervisning hon fick. Eller kanske snarare inte fick. Hennes ifrågasättande var högst relevant. Ändå försökte hon leverera så bra hon kunde.

Jag kunde hjälpa henne att sortera lite begreppen, korrläsa och komma med lite språkliga tips. Inte alla föräldrar kan det. Därmed blev arbetet slutfört i den meningen att det uppfyllde alla formaliakrav. Enskilt arbete. (Nåja, jag var väl med på 1-2% kanske). Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Innehållsligt kunde prestationen varit avsevärt mer kvalitativ om lärarstöd och tid för reflektion och diskussion med andra funnits. Men visst. Lärdomen blev åtminstone att det går att leverera ett arbete skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. I tid. Ja ni greppar.

Att undervisningstid 2014 ägnas åt att elever ska se på film i denna omfattning gör mig beklämd. Med 60 minuter undervisningstid i veckan i ett nytt, komplext ämne finns inte utrymme för att ägna hela lektioner åt detta. Alla elever har i detta fall datorer och det är möjligt för läraren att låta dem logga in på Mediacentralen hemifrån eller på skolan under håltimmar för att komma åt material. Världens enklaste Flipped Classroom om ni så vill, och den dyrbara timmen i veckan skulle kunnat användas till kvalitativ undervisning med samtal och reflektion runt ett komplext och svårt ämne. Denna timme, och flera andra i denna kurs som ägnats åt filmförevisning också för den delen, kunde genererat mycket mer lärande. Om läraren organiserat sin undervisning för det.

Låt mig ta ett annat exempel.

För en tid sedan fördjupade den av mina döttrar som läser kommunikation sig i ett ämne som handlade om utsatta människor. Hon skrev ett arbete där hon redogjorde för problematiken, vilka konsekvenser den fick för samhälle och individ, egna tankar om vad som skulle kunna göras för att minska människors lidande osv osv. Det var ett omfattande arbete, men det blev bra och hon lyckades kommunicera många viktiga saker med sin text.

0004961En månad senare kommer samma dotter hem med en ny skrivuppgift. Denna gång ska hon skriva en uppsats. Om samma ämne som hon skrev om i sitt stora arbete i kommunikationen för bara en månad sedan. En uppsats. Inget annat. Frustrationen var stor. Varför skriva en gång till om samma ämne? Och varför en uppsats, något hon upprepade gånger genom sin studietid redan visat att hon kan leverera?

Hennes ifrågasättande är ytterligt relevant. Att inom loppet av en månad få två skrivuppgifter låsta till samma ämnesinnehåll känns naturligtvis föga meningsfullt. Särskilt när de ges i ett så omfattande ämne som kommunikation som innehåller så mycket mer än skrivande och där undervisningstiden är så begränsad. Läraren menar dock att det krävs just en skriven uppsats för att kunna bedöma elevernas förmåga att kommunicera skriftligt. Jag tar mig för pannan. Varför inte bara fråga svenskläraren, som bör vara minst lika bra kompetent att bedöma förmågan att kommunicera i skrift i uppsatser?

Dottern skrev ändå. Oinspirerad och irriterad. Det blev en något modifierad version av det första arbetet. Hon ”får saken ur världen”. Pressar ur sig rätt antal ord på rätt antal sidor i rätt tid. Bara för att. Minsta möjliga. Ja ni greppar.

Kvalitativ undervisning? Väl använd tid för lärande i en pressad elevs lärprocess? Knappast. Och detta bara för att lärare inte organiserat sin undervisning för det.

Vi måste sluta göra såna här idiotgrejer i skolan. Lärare måste ta klokare beslut om sin undervisning än såhär. Elevernas tid för lärande måste visas större respekt. Samarbetet kring elevers lärande måste bli bättre. Mycket bättre. Hur ska annars resultaten bli bättre? Och hur ska lärares status annars någonsin kunna öka?

Ja, jag VET att ovan berättelser är lösryckta exempel. Att alla lärare inte ”är eller gör såhär”. Att det finns väldigt många bra exempel på kvalitet i undervisningen. Det är sant. Men detta händer också. Bevisligen. Och varje gång en meningslös uppgift eller dålig undervisning genomförs tär det det på elevens tid, kraft, motivation och fokus. Det är också sant. Med det nöts elevers intresse och engagemang för studier varje gång ned en liten smula. De lyder och levererar fortfarande, otroligt nog. Men de låter sig inte luras. De vet när de får bra undervisning. Och dålig.

Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja, ni greppar.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

The in-Class Flip

Inget är nytt under solen … eller?The-in-class-flip

Jag älskar när skickliga lärare sätter utveckling av undervisningen högt på agendan. Det är det enskilt viktigaste för att eleverna ska lyckas och bli sitt bästa jag. Dessa lärare, ja tro de eller ej, finns det gott om.

Metoden ”Flipped Classroom” har haft stort genomslag de senaste kanske två åren, mycket tack vare lärare som eminente Daniel Barker och lysande Katarina Lycken-Rüter som generöst delat med sig av sina tankar och erfarenheter från en flippad lärarvardag.

Med deras arbete har vi fått upp ögonen för en undervisningsmetod. Och med det ser vi nu helt plötsligt fler exempel och varianter. Ett dök upp i mitt FB-flöde idag och jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det nya egentligen handlar om. Är det att det nu snyggt går att visualisera en metodisk och väl genomtänkt undervisningspraktik som får oss att anan nyheter? Eller handlar det om faktisk utveckling där vi ser en ny undervisningsmetod växa fram? Hur som helst. Jag tycker att detta, nytt eller gammalt, är ett bra beskrivet metodiskt exempel som många kan ha glädje och nytta av för att utveckla sin undervisningspraktik. Vad tycker du?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

Det kom ett förslag … igen

Jag har vid upprepade tillfällen lovat att inte lägga energi på skolminister Björklund. Det finns liksom så mycket bättre saker att lägga sin energi på för den som vill se skolan växa och utvecklas. Dagens utspel om betyg i åk 4 fick mig dock att på allvar börja fundera på dessa svårt förenklade budskap om skolan signerade Björklund (eller alliansen om man så vill). Behövs de verkligen för att väljare utanför skolans sfär ska förstå? Leder de verkligen till fler röster till Folkpartiet eller alliansen? Ger de verkligen rektorer, lärare, förskollärare och andra som arbetar i skolan riktning, framtidstro och hopp? Eleverna motivation att levla upp, prestera och lyfta sina resultat?

Vet ni, jag tror inte det.

Jag tror inte väljare vill bli idiotförklarade.

Jag tror inte det blir fler röster på Folkpartiet eller alliansen, inte nu längre.

Jag tror inte detta bidrar till att lyfta de som jobbar i skolan.

Jag tror inte elever presterar bättre eller blir mer motiverade av misstroende och förminskande.

Under dagen och kvällen har diskussionen om utspelet gått hög både i gammelmedia och i digitala dito. Mängder av kompetenta engagerade skolmänniskor lägger timmar på att i detta nu söka argument, vetenskapligt stöd, debatt och dialog om ett ämne som de redan i grunden är proffs på.

Regeringen

De försöker förstå. Varför forskningen, som de själva är ålagda att bygga sin profession på, inte gills för en utbildningsminister? Varför den högst ansvarige ministern i statstelevision på bästa sändningstid (klipp från Rapport, se från 7:50 och framåt) kan avfärda nationell forskning om betyg och bedömning med att ”han delar inte den uppfattningen”? Varför beprövad erfarenhet kan trumfa vetenskaplig forskning? För se, på beprövad erfarenhet kan man införa betyg i åk 4, säger Björklund. Och den svenska betygsforskningen är väldigt inriktad på att det är dåligt med betyg, men … alla andra länder har betyg så då är det bra.

Vet ni. Jag tror inte att det finns nåt dolt bra budskap att förstå.

Jag tror helt enkelt inte att den ansvarige ministern ska jobba på lösare vetenskaplig grund än alla rektorer och lärare i den skola han ansvarar för.

Jag tror inte att den ansvarige ministern bör avfärda befintliga vetenskapliga resultat till förmån för sin egen uppfattning.

Jag tror inte beprövad erfarenhet räcker som beslutsunderlag för en minister som ansvarar för en skola på vetenskaplig grund.

Jag tror inte att svenska forskare medvetet söker nackdelar med betyg och forskare i andra delar av världen står för alla fördelarna.

Jag tror inte att argumentet ”men alla andra gör så” håller, på vetenskaplig grund

Nej, jag tror såhär. Skolpolitiken handlar idag, oavsett parti, mest om att flytta runt däcksstolar på ett sjunkande skepp. Detta är djupt oroande. Det är vår framtid vi sänker. Att rösta bort Björklund kommer förvisso att ta bort ett irritationsmoment, men jag är säker på att det inte kommer att leda till någon avgörande eller viktig förändring för svensk skola. Just nu tävlar nämligen partierna bara om hur det lutande däcket ska möbleras.

Så nu frågar jag mig; Vad kan jag mer göra för att bidra till att få svensk skolpolitik att börja handla om hur vi kan förvalta och förädla det mest värdefulla vi har? På vetenskaplig grund, för ett framtida lärande samhälle. Hur kan jag levla upp? Vad mer kan jag bidra med?

Det mina vänner, får bli ‪#‎veckansutmaning‬

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Det är bara ord … eller?

Det händer ofta att jag fastnar på både ord och uttryck. Ibland tycker jag att det är för ofta. Att det känns som om alla ord hindrar mina tankar från att komma vidare. Jag vänder och vrider, grubblar och funderar. Fastnar på dem. Låter dem fastna i mig. På gott och på ont.

Man skulle kunna säga att jag märker dem. Orden alltså. Och det gör jag. Lägger märke till dem. Jag märker att de skiljer sig åt. Att de har olika klang, innebörd och värde. Och jag tror det är viktigt att förstå. Viktigt att veta. Att ord inte bara betyder något. De har stor betydelse. De är viktiga.

På en av mina tidigare arbetsplatser hängde en tavla med ord om ord:

” Tio Guds bud består av 297 ord. Det amerikanska oavhängighetsfördraget innehåller 300 ord. EUs direktiv för export av ankägg innehåller 26 911 ord. ”

En klassisk vandringssägen där jag är tämligen tvärsäker på att EUs direktiv om export av ankägg är ren fantasi. Men ändå. Jag tror ni hajar poängen. Ord väger och äger värde.

I skolans värld är vi mästare på att använda ord. Vi använder dem hela tiden. Våra styrdokument är fulla av dem. Vi samlar in och lämnar tillbaka dem. Betygsätter dem. Värderar dem. Instruerar, informerar och korrigerar med dem. Fostrar, berömmer och bedömer.

Jag funderar ofta på hur våra val av ord påverkar vad vi vill åstadkomma eller vad vi faktiskt gör och just nu har jag hängt upp mig på ett oerhört vanligt ord i skoldebatten. Det lilla ordet förbättra. Och jag är inte ensam om min spaning. Björn Kindenbergs text ”Skolan måste bli bättre på … allt”  från juni i år hjälper mig att förstå varför jag råkat fastna så just på ordet förbättra. Det finns ju där överallt. Hela tiden.

Så, vad betyder förbättra då? I Wictionary, den fria ordboken, förklaras förbättra såhär:

  1. bli eller göra något bättre

SAOL däremot, bjuder inte på något klargörande av just förbättra. Det torde därmed anses vara solklart för oss alla att det betyder just att bli eller göra något bättre. Något som redan finns som vi kan putsa på. Förfina. Göra mer kvalitativt.

Gott så. Vi är ju duktiga på det i skolan. Mycket duktiga. ALLT kan bli bättre och vi jobbar stenhårt med det. Hela tiden. Det är som en evighetsmaskin, tar liksom aldrig slut. Ja, jag tror vi har varit fullt sysselsatta med att förbättra sedan 1842 eller så. Och så bra det blivit. Ändå diskuteras skolans försämring mer än någonsin. Med massor av ord.

Så var kommer detta stora fokus på förbättring ifrån? Jag söker mig till källan för uppdraget, skollagen. I andra kapitlet läser jag följande:

” 9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef. Dessa ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. ”

I läroplanerna för både Grundskola och Gymnasieskola finner jag under rubriken Varje skolas utveckling dessutom:

” … Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas… ”

Men, varför står det då inget om att förbättra? Och vad betyder då utveckla? Är det möjligen samma sak? Jag vänder tillbaka till Wictionary. Där förklaras ordet utveckla med

1. förändra något så att det blir bättre

2. gå in på djupet i ett resonemang; klargöra detaljer i en idé

3. konstruera något nytt, ofta baserat på forskning eller en process av successiva förbättringar

Även i SAOL finns lite att hämta. Där förklaras ordet utveckla med stor uppfinningsrikedom. 

Ordnörden i mig jublar. Det känns som att jag är något på spåret här. Som att jag har hittat ett par ord som är mycket viktiga att väga, överväga och värdera. Ett par små ord som om de används i sin rätta betydelse kan få mycket stor, för att inte säga avgörande, betydelse. Ord som kan skapa förutsättningar för ett samtal som faktiskt kan leda till reell skolutveckling. Ett samtal som handlar om att med stor uppfinningsrikedom förändra och konstruera nytt. Ett samtal som kommer att få stor betydelse. Ett samtal som lyfter helt nya dimensioner av ett uppdrag som vi redan har. Att utveckla skolan.

Eller är det ”bara ord”?