Mr Benjamin Zander – How fascinating !!!

”I realised, the conductor of an orchestra does not make a sound …
… I realised, my job was to awaken possibility in other people”

Jag vänder ständigt tillbaka det här klippet med Mr Benjamin Zander, idag ”conductor of The Boston Philharmonic Orchestra and the Boston Philharmonic Youth Orchestra.

 

”Being number 68 is invented. Being an A is invented.
We might as well invent something that ligts up our life and the life of the people around us.”

I klippet föreläser Mr Zander för lärare. Och SOM han gör det. Se, lyssna, njut, dela klippet med alla du känner och gå sen ut och möt dina misstag med ett rungande;

How fascinating !!!”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

82 sekunder om vad hjärnan gör när du läser

Jag bara älskar när det finns lite tid att kolla upp intressanta tankar och följa tanketrådar på nätet. En ledde mig nyss till det här. 82 sekunder som hjälper dig förstå lite bättre vad som händer i hjärnan när du läser. Hjärnan är i sanning fascinerande. Tomas Dalströms bok ”Bäst i text” får jag fördjupa mig i en annan dag.

PS Kolla med ljudet på.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Är det bara en känsla i vägen?

Ever tried.001På 10 minuter ställer Björn Söderberg, social entreprenör, alla frågor som behöver ställas. Och levererar en hel del svar. Själv kan jag inte låta bli att fastna på det där med misslyckanden. Kan det vara så basalt? Är det en känsla, det mest mänskliga av allt, som hindrar en hållbar utveckling? Håller våra rädslor för misslyckanden tillbaka utvecklingen av det hållbara samhälle som är mänsklighetens hopp? Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Hur skapar vi hållbar utbildning?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Ingmar och jag

För några dagar sen publicerade Magnus Blixt, eller @bilxtgordon om ni så vill, följande bild på Twitter. Ett citat han funnit på en vägg. Det finns ganska många stunder då jag undrar om inte jag och den gode Ingmar ändå hade en del gemensamt …

Bergman

Win! Eller inte 🙂

PS. Tack för ”lånet” av bilden Magnus! Jag hoppas det var okej DS.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Carol Dweck hade svaret

Kicki12När jag var barn fick jag ofta höra att jag borde kunna saker. Jag som var så smart. Hade så lätt för mig. Kunde så mycket.

Känslan jag bar på var en annan. Det oerhört pinsamma i att svara fel. Rädslan för att misslyckas. Känslan av otillräcklighet i att inte prestera maximalt. Jag som var var så smart. Hade så lätt för mig. Kunde så mycket.

Detta har, tro det eller ej, hämmat mig många gånger i livet. Och det gör det fortfarande. Inte särskilt ofta, jag kan för det mesta med logik och resonemang sätta mig över den känslan idag, men den finns där. Känslan av obehag i att bli avslöjad med ett misslyckande. Besvikelsen i att inte inte prestera maximalt. Rädslan i att bli påkommen med okunskap Jag som är så smart. Har så lätt för mig. Kan så mycket.

Jag har många gånger frågat mig hur det kunde bli så? Om det är medfött? Hör till en diagnos? Om jag är ett levande vandrande bevis på att ”Duktig flicka”syndromet finns? Eller om jag bara helt enkelt en ovanligt räddhågsen person.

Inte trodde jag att jag i min jakt på fördjupade kunskaper om lärande skulle snubbla över svaret, men nu vet jag var känslorna kommer ifrån. Psykologiprofessor Carol Dweck levererar det i klippet nedan. Fler som känner igen sig?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Minst 1500 ord (det blev 1552)

För en dryg månad sedan gav jag mig själv utmaningen att blogga minst en gång om dagen i hundra dagar inom ramen för #blogg100. Det sprack. Målet är nu 100 inlägg på hundra dagar. Det kan gå.

Men det är inte min bloggutmaning detta egentligen ska handla om utan vad den fått mig att åter fundera över. Om att skriva ”på beställning”. Och om att göra det trots att det inte är maximalt relevant för lärandet.

Jag ser det ganska ofta i mina egna barns vardag. Skolan ”beställer” och de ska leverera en färdig produkt i skrift. Reflektioner om ämnen som inte riktigt fängslar. Analyser av texter eller filmer som inte berör. Listan kan göras lång. Arbetena är många och samordning och samarbeten mellan ämnen undantag. Låt mig ta ett exempel.

Min ena dotter skulle lämna in en skriftlig analys. En analys av en film som hon sett någon vecka tidigare, en gång, på lektionstid. Den handlade om ett psykologiskt experiment. Uppgiften var att analysera filmens budskap utifrån psykologiska teorier. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Enkelt radavstånd. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Filmen fanns inte (åtminstone inte lätt) tillgänglig att se om igen. Vi lyckades i alla fall inte komma åt den. Dotterns minne av den var ganska bra men viss osäkerhet om detaljer fanns, naturligtvis. Tänk er själva hur många detaljer ni skulle minnas av en 60 min lång film från 60-talet om psykologiska experiment. En film som ni inte själva valt att se. Dessutom. Kursens undervisningstid var formellt slut, så några fler lektioner där uppgiften skulle kunna diskuteras med läraren fanns inte att tillgå. Men en skriven analys skulle ändå lämnas in. Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Som mamma fick jag tack och lov förtroendet att hjälpa till på ett hörn med detta. För även om dottern är både klok, begåvad och pragmatisk, så var hon stressad, irriterad och ifrågasättande till uppgiften och den undervisning hon fick. Eller kanske snarare inte fick. Hennes ifrågasättande var högst relevant. Ändå försökte hon leverera så bra hon kunde.

Jag kunde hjälpa henne att sortera lite begreppen, korrläsa och komma med lite språkliga tips. Inte alla föräldrar kan det. Därmed blev arbetet slutfört i den meningen att det uppfyllde alla formaliakrav. Enskilt arbete. (Nåja, jag var väl med på 1-2% kanske). Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja ni greppar.

Innehållsligt kunde prestationen varit avsevärt mer kvalitativ om lärarstöd och tid för reflektion och diskussion med andra funnits. Men visst. Lärdomen blev åtminstone att det går att leverera ett arbete skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. (Det blev 1552). Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. I tid. Ja ni greppar.

Att undervisningstid 2014 ägnas åt att elever ska se på film i denna omfattning gör mig beklämd. Med 60 minuter undervisningstid i veckan i ett nytt, komplext ämne finns inte utrymme för att ägna hela lektioner åt detta. Alla elever har i detta fall datorer och det är möjligt för läraren att låta dem logga in på Mediacentralen hemifrån eller på skolan under håltimmar för att komma åt material. Världens enklaste Flipped Classroom om ni så vill, och den dyrbara timmen i veckan skulle kunnat användas till kvalitativ undervisning med samtal och reflektion runt ett komplext och svårt ämne. Denna timme, och flera andra i denna kurs som ägnats åt filmförevisning också för den delen, kunde genererat mycket mer lärande. Om läraren organiserat sin undervisning för det.

Låt mig ta ett annat exempel.

För en tid sedan fördjupade den av mina döttrar som läser kommunikation sig i ett ämne som handlade om utsatta människor. Hon skrev ett arbete där hon redogjorde för problematiken, vilka konsekvenser den fick för samhälle och individ, egna tankar om vad som skulle kunna göras för att minska människors lidande osv osv. Det var ett omfattande arbete, men det blev bra och hon lyckades kommunicera många viktiga saker med sin text.

0004961En månad senare kommer samma dotter hem med en ny skrivuppgift. Denna gång ska hon skriva en uppsats. Om samma ämne som hon skrev om i sitt stora arbete i kommunikationen för bara en månad sedan. En uppsats. Inget annat. Frustrationen var stor. Varför skriva en gång till om samma ämne? Och varför en uppsats, något hon upprepade gånger genom sin studietid redan visat att hon kan leverera?

Hennes ifrågasättande är ytterligt relevant. Att inom loppet av en månad få två skrivuppgifter låsta till samma ämnesinnehåll känns naturligtvis föga meningsfullt. Särskilt när de ges i ett så omfattande ämne som kommunikation som innehåller så mycket mer än skrivande och där undervisningstiden är så begränsad. Läraren menar dock att det krävs just en skriven uppsats för att kunna bedöma elevernas förmåga att kommunicera skriftligt. Jag tar mig för pannan. Varför inte bara fråga svenskläraren, som bör vara minst lika bra kompetent att bedöma förmågan att kommunicera i skrift i uppsatser?

Dottern skrev ändå. Oinspirerad och irriterad. Det blev en något modifierad version av det första arbetet. Hon ”får saken ur världen”. Pressar ur sig rätt antal ord på rätt antal sidor i rätt tid. Bara för att. Minsta möjliga. Ja ni greppar.

Kvalitativ undervisning? Väl använd tid för lärande i en pressad elevs lärprocess? Knappast. Och detta bara för att lärare inte organiserat sin undervisning för det.

Vi måste sluta göra såna här idiotgrejer i skolan. Lärare måste ta klokare beslut om sin undervisning än såhär. Elevernas tid för lärande måste visas större respekt. Samarbetet kring elevers lärande måste bli bättre. Mycket bättre. Hur ska annars resultaten bli bättre? Och hur ska lärares status annars någonsin kunna öka?

Ja, jag VET att ovan berättelser är lösryckta exempel. Att alla lärare inte ”är eller gör såhär”. Att det finns väldigt många bra exempel på kvalitet i undervisningen. Det är sant. Men detta händer också. Bevisligen. Och varje gång en meningslös uppgift eller dålig undervisning genomförs tär det det på elevens tid, kraft, motivation och fokus. Det är också sant. Med det nöts elevers intresse och engagemang för studier varje gång ned en liten smula. De lyder och levererar fortfarande, otroligt nog. Men de låter sig inte luras. De vet när de får bra undervisning. Och dålig.

Enskilt arbete. Skriftligt. 12 punkter text. Radavstånd 1,5. Inget referat. Minst 1500 ord. Ett utskrivet ex till läraren, ett mailat ex till Urkund senast den xx klockan xx. Ja, ni greppar.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

Science Fiction är nu

Det senaste året har jag allt oftare hört mig själv säga i mina föreläsningar att Science Fiction redan är här. Att det vi vanliga dödliga i allmänhet refererar till som utopiska framtidsscenarier ofta redan är realiserat och finns. Här och nu.

Själv minns jag det som en liten revolution när jag 1989, då jag arbetade som elkonstruktör, fick börja använda en digital ritplatta när jag layoutade elscheman och designade monteringsansvisningar för utrustning i elskåp. Magi!

3DIdag skulle jag (om mina kunskaper om design av elskåp hade funnits kvar vill säga) kunna rita hela min design av elskåp i luften och ställa det framför mig och elektrikern på bordet.

MAGI!!!

Science fiction är nu. Vad betyder det för förskolan och skolan?

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Att lära sig att lära sig

I kväll utspelade sig följande lilla scen i vår soffa.IMG_2933Det är studier som pågår. Glosträning. Veckans tyska glosor är nogsamt fotograferade med dotterns iPhone tidigare idag och här är tränas och nöts de in med hjälp av glosboken.se

En av mina döttrar har tränat glosor med glosboken.se i minst 4 år. Engelska och tyska. Hon tycker  uppenbarligen att det funkar bra, och det vet vi att det gör av resultaten. Men hon använder inte bara glosboken. Om det går lär hon sig dem genom att göra en sång av dem istället. Men det funkar bara om de rimmar någorlunda. Säger hon.

Jag visade henne glosboken.se där någonstans på mellanstadiet. En gång. Sen dess kan jag räkna gångerna jag förhört henne på glosorna på ena handens fingrar. Att lära sig dem som en sång är hennes egen idé. Den kände jag inte ens till. Men det går bra med glosorna. Jättebra. Och bäst av allt. Min dotter har alldeles själv hittat  sitt sätt att memorera ord på främmande språk. Hon visar prov på metakognitiv förmåga. Hon använder sig av sin musikalitet, språkkänsla och digitala redskap i lärandet. Redskap som hon valt själv. Mamman somnar gott i kväll 🙂

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.