månadsarkiv: april 2014

Science Fiction är nu

Det senaste året har jag allt oftare hört mig själv säga i mina föreläsningar att Science Fiction redan är här. Att det vi vanliga dödliga i allmänhet refererar till som utopiska framtidsscenarier ofta redan är realiserat och finns. Här och nu.

Själv minns jag det som en liten revolution när jag 1989, då jag arbetade som elkonstruktör, fick börja använda en digital ritplatta när jag layoutade elscheman och designade monteringsansvisningar för utrustning i elskåp. Magi!

3DIdag skulle jag (om mina kunskaper om design av elskåp hade funnits kvar vill säga) kunna rita hela min design av elskåp i luften och ställa det framför mig och elektrikern på bordet.

MAGI!!!

Science fiction är nu. Vad betyder det för förskolan och skolan?

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

Dagens ord – Lösningsfinnare

I förmiddags lyssnade jag av en händelse till en intervju på TV4 (från 24 min in i programmet) med Jens Bergensten, Minecraft och Robin Teigland, docent i marknadsföring och strategi på Handelshögskolan i Stockholm. Att Minecraft och dess utveckling i sig är ett vansinnigt intressant ämne råder ingen tvekan om men hela inslaget handlade egentligen om hur dataspelsgenerationen blir kreativa entreprenörer och innovatörer. Och vilka kompetenser de besitter och utvecklar.

Något som verkligen fångade mitt öra var Robin Teiglands beskrivning av vad som utmärker de som spelat mycket dataspel och hur de med detta utmärker sig på arbetsmarknaden. Historiskt sett har arbete i hög grad bestått i att att utföra order enligt instruktion. Idag handlar det mer om att den anställde får veta vad de ska uppnå, men däremot inte hur det ska göras. De här är dataspelare bra på, de är duktiga på att täka kreativt kring utmnaingar och problem. Och kanske allra bäst är de på att hitt befintliga lösningar och applicera dem på nya problem.

De är duktiga lösningsfinnare! 0004797

Det är sådant som gör att hoppet lever!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kollegialt lärande bygger värdegrunden

Många skolor både behöver och vill formulera, tydliggöra och arbeta med sin vision och värdegrund och just nu har jag förmånen att jobba med några av dem. Oavsett vart jag kommer så är vision och värdegrund sällan något kontroversiellt. Förvisso inte alltid självklart på plats, här finns mycket att göra, men i de fall vision och värdegrund är formulerade och kommunicerade är det sällan jag möter någon som argumenterar direkt emot dem.

Att säga ja till dem och uttrycka att de är bra är ganska lätt för den absoluta majoriteten på en skola. Och logiskt eftersom de naturligtvis inte går stick i stäv med skolans uppdrag. Det intressanta är hur de manifesteras i handlingar och ord i vardagen. I undervisning, möten och kommunikation med elever, kollegor, föräldrar m.fl. Kort sagt, hur väl förankrade och levande de egentligen är när man skrapar lite på ytan. Är de en del av skolans ryggrad, eller handlar det mer om att använda dem som en del av fasaden.

Mur

Igår arbetade jag med ett arbetslag på Västra Alléskolan i Helsingborg och vi diskuterade om man verkligen klarar leva en värdegrund fullt ut i vardagen. Vi kunde konstatera att det är viktigt, men svårt. Och att det krävs ett kontinuerligt samarbete mellan alla som arbetar på skolan om man verkligen ska lyckas med att bygga värdegrunden stark och stabil. Det handlar inte bara om att känna till den. Den ska manifesteras, levas och upplevas.

Där måste vi ständigt hjälpa varandra att minnas, förhålla oss till den, pröva, reflektera, lära och utveckla vårt agerande i vardagen. För ofta handlar det om våra beteenden. Och om att vi måste orka se möjligheter även i svårigheter. Om jag vacklar i mitt sätt att agera utifrån värdegrunden eller fastnar i vanor och problem utan att reflektera, lära och utvecklas, så måste jag lita till att andra hjälper mig att sätta mitt agerande eller beteende i fokus och perspektiv. Ifrågasätter, visar på alternativ och hjälper mig att hålla vision och värdegrund aktuellt och levande. Det hjälper mig att vässa min förmåga. Gör mig bättre.

Ett medvetet kollegialt lärande där alla arbetar med fokus på värdegrund och vision är ett skarpt verktyg för utveckling. Att tillsammans bygga värdegrunden stabilare och göra visionen klarare ger trygghet, riktning och kompetens och är ett mycket viktigt bidrag till professionsutveckling och kvalitetshöjning av undervisningen. I det arbetet är alla på skolan viktiga.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Att lära sig att lära sig

I kväll utspelade sig följande lilla scen i vår soffa.IMG_2933Det är studier som pågår. Glosträning. Veckans tyska glosor är nogsamt fotograferade med dotterns iPhone tidigare idag och här är tränas och nöts de in med hjälp av glosboken.se

En av mina döttrar har tränat glosor med glosboken.se i minst 4 år. Engelska och tyska. Hon tycker  uppenbarligen att det funkar bra, och det vet vi att det gör av resultaten. Men hon använder inte bara glosboken. Om det går lär hon sig dem genom att göra en sång av dem istället. Men det funkar bara om de rimmar någorlunda. Säger hon.

Jag visade henne glosboken.se där någonstans på mellanstadiet. En gång. Sen dess kan jag räkna gångerna jag förhört henne på glosorna på ena handens fingrar. Att lära sig dem som en sång är hennes egen idé. Den kände jag inte ens till. Men det går bra med glosorna. Jättebra. Och bäst av allt. Min dotter har alldeles själv hittat  sitt sätt att memorera ord på främmande språk. Hon visar prov på metakognitiv förmåga. Hon använder sig av sin musikalitet, språkkänsla och digitala redskap i lärandet. Redskap som hon valt själv. Mamman somnar gott i kväll 🙂

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Stolt men inte nöjd” – A walk down memory lane

Den 29 maj 2009 hade jag och alla mina fantastiska kollegor i Falkenberg varit igång i två läsår med kommunens En-till-En satsning. Många jobbade stenhårt och målmedvetet, inte bara med allt som fanns att lära och göra i vardagen. Vi delade också efter bästa förmåga med oss och berättade om vårt arbete i alla möjliga sammanhang. Vi hade inbjudna gäster, medverkade på konferenser och fick föreläsa i olika sammanhang. Intresset var överumplande stort

LArs J 2De första åren hade vi två engagerade lärare som bloggade om sina upplevelser och tankar under resan med En-till-En. En av dem var läraren Lars Johnsson som skrev många intressanta inlägg om sin lärarvardag på Skogstorpsskolan. Dessa inlägg finns fortfarande att läsa på bloggen ”Johnssons tankar”, en underbar resa längs minnenas allé, väl värd att lägga en stund på.

Ett av de i särklass mest lästa och delade inläggen publicerades just den 29 maj 2009. Inlägget handlade om förändringar. Om vad Lars såg hade förändrats i hans lärarvardag sedan elevernas personliga datorer gjort sitt intåg på skolan. Om saker han inte längre gjorde.

Jag tar mig friheten att citera hela inlägget från den 29 maj här, men vill varmt rekommendera att ni också själva klickar er vidare till ”Johnssons tankar” och botaniserar själva. Han har tänkt mycket klokt den mannen.

” Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.
Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år. ”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

IT i skolan ingen viktig faktor för Sveriges konkurrenskraft?!?

KKS

Det här får jag inte ihop.

KK-stiftelsen ” … har uppdraget att stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom har KK-stiftelsen som en av tre huvudpunkter i sina stadgar att främja just informationsteknologi.”

Ändå står att läsa följande i Computer Sweden idag.

”Madelene Sandström, vd på KK-stiftelsen, tycker inte att skol-it ingår i stiftelsens åtaganden.
– Vi arbetar med olika typer av satsningar. Att satsa på it i utbildningen är inte ett uppdrag för stiftelsen, det ingår inte som ändamålsparagraf i våra stadgar”

Vad menar Madelene Sandström att IT i skolan egentligen ÄR?!?
Hur kan IT i skolan inte vara en viktig faktor för att stärka Sveriges konkurrenskraft?!?
Hur kan bilden av IT som medel för lärande vara sådan i en stiftelse som är högskolornas forskningsfinansiär och har i uppdrag att stärka Sveriges konkurrenskraft i samverkan med näringslivet?!?

Så många frågor …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Ser vi upp för värdegrundet?

Jag träffar många som vill utveckling. Som vill ”levla upp” skolan de arbetar på och/eller leder. Som vill förbättra, ja inte sällan faktiskt förändra, med syfte att ge elever ännu bättre möjligheter att lyckas. Allt gott och väl så långt. Men med förändringsambitioner följer att det tänkta nya inte alltid matchar med det befintliga gamla. Och det gäller smärtsamt nog även de som arbetar i verksamheten.

Vanligen har de som vill förändring en ganska bra aning vad som krävs för att förändringen ska realiseras. Vanligen betyder det också att några av de som arbetar på skolan inte alls är, eller för den delen vill vara, överens med de som vill förändra om vad som krävs. Kanske inte ens överens om att det krävs förändring. Ledaren står per definition här inför en välkänd utmaning. Om verklig förändring krävs för att öka kvaliteten och resultaten måste alla till buds stående medel vändas och vridas på. Kultur, elevsyn, metoder, organisation, resurser som pengar, lokaler, kompetens. Allt, känt och okänt, måste sättas under lupp i akt och syfte att sortera ut vad som måste prioriteras för att målet ska nås.

Det handlar lite om att lägga pussel. Ett pussel med ett nytt motiv, som när det är färdigt kommer att föreställa visionen. Målet. Den tänkta verksamheten efter förändring. Vederbörande upptäcker då i regel att några tillgängliga bitar inte riktigt passar. Alls. De är i fel skala, har fel motiv eller form. De är ibland omöjliga. I vägen. Oanvändbara i det nya pusslet.

Ibland heter de bitarna något. Magister Ason kanske. Eller fröken Bson. De är fantastiska i sig, men hör båda till ett helt annat pussel och passar av skilda anledningar därför inte in i det nya. Kanske förstår de detta själva. Kanske förstår de inte det alls. Kanske ges de ingen chans att förstå. Men oavsett. Det vore naturligtvis lättare att få pusslet klart om de kunde bytas ut mot andra bitar. Som passar. Detta vet alla. Om det bara inte vore för Magister Ason och fröken Bson så …

Jag är säker på att några av de gamla bitarna, kanske fröken Bson, faktiskt kan bli en riktig tillgång för det nya pusslet. Om hon ges utrymme, kompetensutveckling och erforderligt stöd för att växa, omformas och förändras. Jag är också säker på att support av detta slag inte kommer att räcka för alla. exempelvis inte för magister Ason.

Oavsett så är mötet med dem båda en utmaning för ledaren. Rektorn. I dessa möten blir det viktigt att ta koll på skolans värdegrund. Hur förhåller man sig till magister Ason och fröken Bson som deras chef? Ges de möjlighet att förstå målen? Lära, växa, förändras och utvecklas? Eller betraktas de som extra bagage som behöver lämpas av? Som hinder på vägen? En belastning som ”måste bort”.

Jag menar att det visst finns lärare i dagens skola som inte ska vara det i morgondagens. För allas skull, inklusive de själva. Inte för att det de kan / eller och gör i grunden kanske är dåligt. Utan för att det de kan och gör kanske inte i tillräckligt hög grad bidrar att nå den vision för framtiden skolans tar sikte på, utan till något annat.

Jag tror dock att det är mycket viktigt att vi är vaksamma på hur vi talar om dessa lärare. Tydlighet i kommunikation är en sak. Men vilka signaler sänder den som å ena sidan hävdar alla elevers unika rätt tillmöjligheter till utveckling, och å andra sidan talar om några av deras lärare som en icke utvecklingsbar ballast som måste kapas bort? Jag tänker att de som gör det, navigerar farligt nära värdegrundet.

 

DSC_0387

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Instrumentbyggare, instrument och musiker

Maria forsströmIdag har jag lärt mig, tränat och utvecklats på ett område som legat mig varmt om hjärtat nästan hela livet. Sången. Jag har också fscinerats över hur fantastiskt mycket det faktiskt finns som jag fortfarande vill lära bara inom detta specifika område. Många gränser att både flytta och spränga även för mig som inte längre är tonåring. Härligt!

Till hjälp hade jag och mina goa sångarvänner i Varbergs Kammarkör en på området otroligt kompetent,stark och karismatisk kvinna vid namn Maria Forsström, mezzosopran och dirigent, tillika duktig pedagog.

I morgon kommer jag högst sannolikt att ha träningsvärk. Ja, man kan få det även av sång. Det är betydligt mer fysiskt ansträngande än man kan tro. För som Maria så utomordentligt väl påminde om. Som sångare är du både instrumentbyggare, instrument och musiker i ett. Sånt kräver sin kvinna, eller man för den delen.

I morgon kommer jag också att få njuta av Marias Forsströms fantastiska stämma. Inte för att hon ska coacha oss i kören, utan för att hon kommer att vara sångsolist när Falkenbergs Motettkör, Cantica nova m.fl i morgon kväll tar sig an Mozarts requiem i Falkenbergs kyrka kl 18:00. Kom dit oör det du med. Som uppvärmning kan du lyssna till Marias njutbara stämma här.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

The in-Class Flip

Inget är nytt under solen … eller?The-in-class-flip

Jag älskar när skickliga lärare sätter utveckling av undervisningen högt på agendan. Det är det enskilt viktigaste för att eleverna ska lyckas och bli sitt bästa jag. Dessa lärare, ja tro de eller ej, finns det gott om.

Metoden ”Flipped Classroom” har haft stort genomslag de senaste kanske två åren, mycket tack vare lärare som eminente Daniel Barker och lysande Katarina Lycken-Rüter som generöst delat med sig av sina tankar och erfarenheter från en flippad lärarvardag.

Med deras arbete har vi fått upp ögonen för en undervisningsmetod. Och med det ser vi nu helt plötsligt fler exempel och varianter. Ett dök upp i mitt FB-flöde idag och jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det nya egentligen handlar om. Är det att det nu snyggt går att visualisera en metodisk och väl genomtänkt undervisningspraktik som får oss att anan nyheter? Eller handlar det om faktisk utveckling där vi ser en ny undervisningsmetod växa fram? Hur som helst. Jag tycker att detta, nytt eller gammalt, är ett bra beskrivet metodiskt exempel som många kan ha glädje och nytta av för att utveckla sin undervisningspraktik. Vad tycker du?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.