månadsarkiv: mars 2014

”För att vi älskar matematik”

Som motvikt till all frustration efter Anders Borgs ”fantastiska” uttalande om matematikämnet i Affärsvärlden idag vill jag som mattelärare dra mitt strå till stacken och tipsa om ett bättre exempel från Västra Alléskolan. På Facebook har man den senaste veckan kunnat följa lite vad som händer på förskolan som nu inne på andra veckan av sitt tema

”För att vi älskar matematik”.

Vilka ambassadörer för utveckling av språk, begrepp och för glädjen i att kunna förklara och kommunicera allt stort och smått i världen förskolan är! Så enkelt, så härligt, så rätt!

Forskola-matte

 

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

Hotbild och motbild

Om du sätter upp påståendet ”Jag tycker det är roligt att arbeta i skolan” och ber lärare välja mellan följande fyra alternativ. Hur tror du att svaren fördelar sig över följande alternativ?

Instämmer inte alls
Instämmer till mindre del
Instämmer till stor del
Instämmer helt

Läste idag en artikel i Lärarnas Nyheter med rubriken ”Lärarna mår sämst”. Den inleds som följer:

”Anställda i skolan upplever sig ha sämst psykisk och fysisk arbetsmiljö jämfört med personal inom övriga yrkesområden. Det visar en ny jobbhälsobarometer från företagshälsovårdens branschorganisation Sveriges Företagshälsor.

— Många lärare tycker att de har små möjligheter att påverka sina arbetsuppgifter, att det är svårt att få stöd och hjälp vid hög arbetsbelastning, man känner sig stressad och man har svårt att hantera konflikter på arbetsplatsen, säger Lars Hjalmarsson, vd för Sveriges Företagshälsor,”

Det är naturligtvis förfärligt att ha det så alldeles oavsett vad man arbetar med, och en problematik att ta på yttersta allvar. Men är det verkligen så illa? Tycker lärare generellt inte om sitt jobb?

Jag har de senaste åren haft förmånen att både få vara med och skapa, och ta del av resultaten från studien TÄNK OM KVALITET (TOK). TOK är enkelt uttryckt ett uppföljningsverktyg för skolor som arbetar med eller är på väg att börja satsa på personliga datorer eller surfplattor till elever och lärare, så kallade 1:1 skolor. I studien kommer såväl elever som lärare till tals och ett av de påståenden som lärare får ta ställning till är just ”Jag tycker det är roligt att arbeta i skolan”.

Tyvärr har jag inte exakt koll på antalet deltagande lärare i TOK idag, det är ett tag sedan jag slutade arbeta för dem, men jag vet med säkerhet att det jämförelsetal som används i studien baseras på lärarsvar från cirka 25 skolor, i huvudsak högstadier och gymnasier från hela landet. Här är dessa lärares svar på påståendet ”Jag tycker det är roligt att arbeta i skolan”.

1% Instämmer inte alls
4% Instämmer till mindre del
38% Instämmer till stor del
57% Instämmer helt

Tankar om detta?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Skolpolitik 40 år – Se allt på UR play

Kicki-URI slutet av januari deltog jag i ett event med rubriken Skolpolitik 40 år. Om detta har jag redan skrivit både här och här. Hela eventet filmades av UR och finns nu slutligen i alla delar tillgängligt på URs hemsida med den samlade rubriken ”UR Samtiden – Framtidens skolpolitik”.

I det avslutande panelsamtalet fick jag äran att sammanfatta och kommentera föreläsarnas olika inlägg tillsammans med Hans Renman som också agerade moderator. Ett resultat av det blev att du nu kan både se och höra mig efterlysa Miljöpartiets och Gustav Fridolins vision om ett framtida lärande samhälle. Du kan också ta del av hur mycket panelens deltagare egentligen kan om dagens skolpolitik och en hel del annat. Mycket nöje!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Tröga lärare och kompetensutveckling – del 1

Sandra Wissting publicerade i morse ett inlägg med rubriken ”Varför är lärare så tröga?”  Frågan må vara en smula provokativ men inte desto mindre relevant i sammanhanget då det handlar om varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den.

Dessvärre har jag inget klockrent svar på tröghetsfrågan, men en sak som jag gått och funderat på under dagen idag är den eventuella kopplingen till ett par statistiska uppgifter jag fastnade på i Digitaliseringskomissionens delrapport om IT i skolan som publicerades i fredags. I den står på sid. 163 följande:

”För lärarna i årskurs 8 är det bara 18 procent som ägnat mer än 6 dagar åt kompetensutveckling under de senaste två åren. Det placerar Sverige på position 23 av 27. (Bland de europeiska länderna.) Källa: Europena Schoolnet 2013

Här måste man fråga sig hur 82% av lärarna kan ägna 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling när det sätts av 104 timmar, dvs 13 dagar, för detta?!?

Jag läser vidare i Digitaliseringskomissionens rapport.:

”Det visar sig också att svenska lärare genomfört kompetensutveckling utanför skoltid eller på ledig tid i mindre utsträckning än de flesta lärare inom EU. Även här ligger de svenska lärarna i årskurs 8 på plats 23 av 27, i årskurs 4 på plats 25.”

Här måste man undra lite om vi har en lärarkår som inte ser eget, personligt engagemang och lärande som viktigt för en bibehållen konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Som inte vårdar sina egna varumärken?

Och, hur definierar svenska lärare egentligen kompetensutveckling?

Så många frågor. Ett försök till svar, eller åtminstone en reflektion, får dock vänta till morgondagen.
Stay tuned!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

”Blamegame” gör barnen till förlorare

Är fortfarande lätt matt att efter att ha sett #Debatt igår kväll där Angereds satsning på iPads kritiserades av bland andra GPs liberala ledarskribent Malin Lernfelt. Det går att säga en hel del om Debatt som forum för den här sortens diskussioner, men den tråden släpper jag (nästan) idag. Dock måste jag konstatera att det är klart problematiskt att en programidé som byggs runt debatt som form, och dessutom i så hög grad bidrar till de bilder medborgare skapar sig av samhällsfrågor, riggas så skrupellöst runt effektsökeri på bekostnad av saklighet.

Igår handlade ”debatten” om hurvida det är bra eller dåligt att ge barn och unga personliga digitala redskap för lärande eller ej. Borde det inte räcka med tillgång till dem begränsade tider på dagen? Om diskussionen förts för 15-20 år sedan hade jag möjligen instämt, för då såg vår användning av IKT generellt ut så. Idag är dock förutsättningen en helt annan. Utanför skolans väggar används IKT sömlöst. Tekniken är ständigt tillgänglig och du avgör själv när och om du vill eller behöver använda den digitala miljön för att lära, kommunicera, navigera osv. Att skolan, som naturligtvis bör ligga i framkant i samhällsutvecklingen, då skulle arbeta med att skapa lärmiljöer som passar ett samhälle likt det vi hade före milennieskiftet ter sig helt enkelt inte vettigt.

Lite läskigt är det, naturligtvis. Så är det i regel med det okända. Men vi kan inte låta våra rädslor styra hur vi hjälper unga in i vårt nuvarande samhälle. Då landar vi bara i ett blamegame där barnen blir förlorare. De har inte utvecklat världen till det den är idag, det har vi. När de nu tar sig an att försöka förstå, utforska och lära i den värld vi har, ska de inte skuldbeläggas för att de fascineras, fängslas och intresserar sig för den. De ska få hjälp att lära sig förhålla sig till och förstå den. I Angereds skolor, och på många andra ställen, har man tack och lov ambitionen att arbeta för att erbjuda barn och unga just det stödet. Med vilken rätt kan detta kritiseras?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

25 år, 20% – Frågan måste nu ställas

I går fyllde internet 25 år

Idag publiceras en studie där närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten befinner sig där emellan.

Vi måste våga ställa oss frågan vad som skulle hända om vi kapade av de 20% helt, och lät de 30% som bejakar utvecklingen och tar egna initiativ tillsammans med de 50% som trots allt går framåt, jobba vidare med utvecklingen?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Utan internet hade denna historia inte blivit skriven

Som av en händelse råkar det underbara World Wide Web firar 25 år i dag. Mycket passande med tanke på att gårdagens gästinlägg här på bloggen fick oväntad uppmärksamhet, just tack vare detta fantastiska internet.

Det började med att min dotter Johanna lyssnade till en föreläsning av den numera väl etablerade rappartisten Petter i måndags. Dagen före hade jag haft lite bloggångest. (Skriva 100 inlägg på 100 dagar. VAD tänkte jag?!?) Av någon oklar anledning frågade Johanna då om hon fick gästblogga någon dag. Självklart sa jag.

Jag förstod att Petters föreläsning skulle göra intryck på Johanna, hon lyssnar till Petter nästan varje dag. Så när föreläsningen var över bad jag henne om att skriva något om den. Sagt och gjort. Det blev en lång, bra text med rubriken #Petterföreläsning som jag publicerade igår.

Senare på kvällen hängde jag en stund på Twitter. Där hade en av mina följare, läraren Gunnar Wike i Västerås uppmärksammat inlägget och tack vare Gunnar blev Johannas text om Petter till ett lektionsmaterial för några elever i 7a på Bäckbyskolan i förmiddags. Extra roligt var att de också kommenterade och gav feedback på texten. (Kommentarerna finns en bit ner så scrolla!

Twitter-3

Och ja, Petter själv har i alla fall uppmärksammat det hela så pass mycket att han valt att Retweeta länken till Johannas inlägg flera gånger till sina drygt 55 900 följare på Twitter. Just nu står han enligt uppgift på Operans scén, så att det inte har blivit någon riktig kommentar kan ursäktas. Dock vet jag från säker källa att några retweets av den störste räcker långt för både dotter och mamma. Så, TACK Petter för inspirationen!
TACK Gunnar med elever för att ni gjorde detta till ett strålande exempel på några av de många goda sidorna av internet!
Och sist men inte minst; GRATTIS på 25-årsdagen Internet!
Utan dig hade denna historia inte blivit skriven.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

#Petterföreläsning

I förrgår fångade en Tweet av Petter min uppmärksamhet och tanke. I går föreläste han för elever på Falkenbergs gymnasieskola. Idag kan ni läsa ett gästinlägg om föreläsningen här på min blogg skrivet av min äldsta dotter, Johanna.
// Stolt mamma full av kärlek!

Petter-tweet

#Petterföreläsning

Min mamma har det senaste gått och tänk högt och jämrat sig (nåja, reds anm.) över vad hon ska skriva här på bloggen. Hundra dagar med ett inlägg om dagen har nog faktiskt varit lite utav en utmaning för henne trots allt. Ibland skriver hon så att fingrarna dansar över tangentbordet och texten bara flödar i rader på datorskärmen. Men för någon dag sedan var det väldigt trögt för henne att hitta något viktigt att skriva om. Fingrarna låg som döda maskar på tangenterna. Det var då jag, som så många gånger innan, sa någonting innan jag hann tänka till en extra gång;
-Men jag får la gästblogga då om det ska vara så himla svårt att komma på någonting att skriva om, det kan väl inte vara så svårt?!
När jag själv hörde dessa ord lämna min mun tänkte jag direkt att nu finns de ingen återvändo, mamma kommer inte kunna släppa det där. Jag måste skriva någonting som har med antingen skola, datorer eller utbildning att göra.

Så här sitter jag, Johanna Björn, och ska försöka trixa ihop någonting till den här bloggen som har med skolan och kanske lite utveckling att göra. Kristina Björns äldsta arvinge. 18 år, hennes dotter, hennes problemgörare och även ibland irriterare. Det är faktiskt inte det lättaste att hitta det där ämnet att skriva om som kan vara lite intressant att läsa, men idag hände något som faktiskt satte igång många tankar, funderingar men också känslor hos mig som jag iallafall tänkte försöka dela med mig utav.

Jag går på Falkenbergs gymnasieskola i år 2. Skolan som har sina vita och ljusa toppar men också sina grå och mörka källare. En bra grej med Falkenbergs gymnasieskola är att de med hjälp utav Falkenbergs Sparbank anordnar en entreprenörsdag. En dag som ska innehålla inspirerande och tankeväckande föreläsningar för de allra flesta eleverna på skolan med olika föreläsare varje år. Idag, 10 mars, hade vi just denna dag, och i år hade man lyckats få dit en av Sveriges mest uppskattade, största och bästa rapp-artister, Petter!

1969195_690740920972838_343081383_nNär jag fick höra att Petter skulle komma och vara huvudföreläsare kunde jag knappt tro mina öron. Petters musik har varit en stor del utav min spellista, om inte helt och hållet, under hela tonårstiden och är fortfarande är en väldigt stor del utav den. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och Petter har jag alltid kunnat relatera till, så det här var lite extra stort för mig. PETTER kommer till MIN skola!

Jag blev helt enkelt ganska starstruck när han kom in på scenen i Falkenbergs enda biosalong och ställde sig ca 4 meter ifrån mig. (Givetvis hade jag sett till så att jag fick sitta på andra raden.) När han börjar sin föreläsning och min lilla hysteri har börjat lugna ner sig lite, märker jag att alla i salongen, skulle tippa runt 200 tonåringar och 10 lärare, är helt uppslukade av honom. Vi alla kan på något vis relatera till honom och det han säger. Sättet att uttrycka sig, om status och svagheter.

Han pratar om sin uppväxt och hur svårt han hade för ord och text. Att han inte kunde sitta still och koncentrera sig. Att han kände sig stressad. Ingenting gick ihop och han hade framför allt svårt med språk och skrift i skolan, något som också väldigt många elever har problem med idag. Han berättar också att han fick gå i någonting som kallades för talskola då han hade väldigt svårt att uttrycka sig muntligt.  Som grädde på moset var han väldigt blyg, vilket inte gjorde de lättare.

Han byter bild på sitt bildspel och visar en bild på ett skriftligt prov han haft i religion på högstadiet och hur han svarat på frågorna. Svaren hade inte ens med ämnet att göra och han berättar att han gjorde så för att han ville hålla uppe sin ”häftighet” för klasskompisarna, eftersom han kände att han inte passade in. Han kunde inte uttrycka sig, ord flöt ihop. När han gick fram till sin lärare efter att han rättat Petters prov och han fick det tillbaka, skrattade han och visade sina kompisar vilka roliga svar han hade skrivit och sa att han inte brydde sig om ett han blev underkänd; ”Det är skit samma liksom”.

1940004_690740570972873_1725137403_nDet här med häftighet och att man inte vill visa sig svag kommer upp flera gånger under Petters föreläsning och är någonting som jag kan känna att många utav oss elever kan relatera till. Idag är det väldigt svårt att visa sig svag, man får inte vara svag. Vi ska hela tiden ha de bästa betygen, omdömena och resultaten för att ”kunna komma vidare i våra liv”. Ett misstag eller en svagare insats gör egentligen att vårt betyg eller omdöme sänks med en gång. En svaghet = sämre betyg. Vi kan inte visa oss svaga för de andra i klassen för då kommer de tro att man är helt värdelös och bakom flötet, att man är annorlunda och kanske trög. Det här med sin egen så kallade ”status” är ett stort spöke, speciellt under tonåren. Det här med svaghet och brister sätter sig fast på min hjärnhinna, jag tror de gjorde det hos de 200 andra också. Kan man visa sig svag?

Petter fortsätter att berätta om sitt liv. När han var ungefär lika gammal som oss började han upptäcka rappen genom sin äldre bror. Petter berättar att för första gången i hans liv, så kände han att han kunde och ville vara en del av någonting som han faktiskt trodde att han kunde behärska. Hans mamma sa dock under hela hans uppväxt att det inte fanns någon musikalisk i familjen så musiken var utesluten. Titta på Petter nu.

När Petter var i England för att studera engelska så att han skulle kunna skriva häftiga texter på språket utan att stava fel och kunna uttala orden utan att låta som en kråka, började han sakna den svenska musiken. Hans mamma som under hela hans uppväxt har hjälpt honom att komma in på olika skolor och sett till så att han inte skulle hamna i fel umgänge, skickade några skivor till honom. De var då han började skriva och uttrycka sig på svenska, han visste att han kunde behärska det svenska talet någorlunda och genom att han skrev väldigt djupa och betydelsefulla texter med referenser till personer i historien och i litteraturhistorien, lyckades han också imponera på sina vänner och tillslut även på skivbolag. Det var nu han kände att han äntligen kunde utrycka sig och sina känslor. 16 rader. Detta var också de som gjorde att han började läsa böcker, han ville utveckla sitt språk till sina texter.

Petter höjer volymen på sin Macbook, drar igång beatet till låten ”Fäller en tår” och berättar att detta var den första texten han skrev. Sedan drar han en vers ur låten för oss. Det enda jag kunde tänka var egentligen bara; Herregud! Varför har ingen kommit på detta tidigare? Varför används inte rappen mer om den är till så stor hjälp?

Petter hade hittat ett sätt att uttrycka sig på som var ganska nytt på den tiden men som faktiskt finns med oss otroligt mycket idag. Vi har väldigt många duktiga rappare bara i Falkenberg och just rappen är en väldigt populär musikform att uttrycka sig i när man inte vet eller behärskar andra uttrycksformer som vi har i skolan, skrift och tal. Den har en rytm och ett sammanhang, något som blir lättare att greppa på något vis. Den är nyskapande och har inga begränsningar. Det är egentligen bara kreativiteten som sätter stopp inom rappen. Precis som Petter också nämner i sin föreläsning så finns det många elever som har väldigt svårt med, tal, skrift och läsning. Idag har vi en väldigt bra skola som kan hjälpa dessa barn men ibland kan jag tycka att sättet att uttrycka sig på är och blir väldigt begränsat och inrutat. Man ska kunna skriva, man ska kunna läsa och man ska kunna prata lika bra och på en lika hög nivå. Kan man inte det, då kan man inte.

Rappen har hjälpt Petter att utveckla sitt språk, sin skrift och sin kreativitet och jag tror att han, bara under de 90 minuterna vi satt där, lyckades inspirera varenda en utav oss på ett eller annat vis. Det är en självklarhet att man ska kunna uttrycka sig och sina känslor men idag tror jag att möjligheten till det är ganska begränsad och inrutad i skolan. Att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig på trycker jag är viktigare än hur bra man kan skriva en uppsats eller hur bra man är på att hålla ett föredrag om andra världskriget inför klassen. Att få använda sin kreativitet och känna att man utvecklas som människa, det tror jag är det viktigaste. Att ens kunskaper inom vissa områden hela tiden blir ”värderade” eller ”värdesatta” genom betyg är kanske inte det bästa då många inte ens får visa vad de verkligen kan, vad man tänker eller känner för att man kanske inte kan uttrycka sig just genom tal eller skrift. Varför får man inte hjälp med detta då de kanske är det skolan går ut på egentligen? Sättet att uttrycka sig och sin kunskap kring saker, vad man tänker och vad man känner?

Idag hade Petter inte klarat sig utan sitt tal och sina texter. Det är detta han lever på men det var också det som han hatade som ung. Han lyckades hitta en uttrycksform där han kände att han utvecklades och fann en mening. Jag tror de är de absolut viktigaste, att hitta en mening, känna att man utvecklas som människa och att hitta ett sätt att uttrycka sig på oavsett vad de är för sätt.

Johanna

 

 

// Johanna

Rädsloklinik i MineCraft

Non Smoking-kampanj når ungdomar i Minecraft

Rubriken känns en smula som Science Fiction möter 80-talet. Jag läser vidare och konstaterar att det handlar om att öppna en FearClinic i MineCraft. Oskar Henrikson, en av mina favoritpsykologer och medlem i Scandinavian Education, är involverad. Det gör mig mer nyfiken. Här tycks finnas ett verkligt exempel på hur människan och tekniken interagerar för att skapa kommunikation och dialog med unga. Allt med syfte att stödja och stärka.

När rädslor för att inte höra till eller inte vara med i gänget finns bland unga, ökar risken för att de hamnar i klorna på tobaksindustrin. Då är det naturligtvis både klokt och viktigt att söka upp och hjälpa ungdomar att förstå och hantera dessa rädslor just där de befinner sig.

De flesta av oss ”lite äldre”  har åtminstone hört talas om MineCraft och Kik. Kanske har vi en aning om vad en FearClinic är och sanningen att säga är vi nog ganska väl bekanta med A Non Smoking Generation. Att kombinera dessa och dessutom bemanna ”rädslokliniken” med en livs levande psykolog är ett ”cross over” grepp som tilltalar mig. Det ska bli mycket intressant att följa hur detta utvecklar sig. Dags att boka en lunch med ”PsykologenOskar” 🙂

Här ännu en artikel, samt ett bra inslag i TV4 om projektet.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.