För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *