Tröga lärare och kompetensutveckling – del 2

Sent i går kväll (den här #Blogg100 utmaningen tvingar mig allt närmre deadline för varje dag som går) redogjorde jag för lite tankebanor jag landade i efter att ha läst Sandra Wisstings blogginlägg ”Varför är lärare så tröga?” Du läser mitt inlägg här.

Frågan vi båda ställer oss är varför det tar sån tid för lärare att bli så digitalt kompetenta att de ser IKT som en tillgång i undervisningen istället för något som inkräktar på den? Detta gav upphov till lite vidare funderingar. En är den om hur svenska lärare egentligen definierar kompetensutveckling?

Jag drog mig idag till minnes en tråd från ett av alla forum för skolutveckling som finns på Facebook. I detta fall är det ett slutet forum för förstelärare som jag slunkit in i på gamla meriter. En medlem lyfte för ett tag sedan följande frågor:

” … Jag har läst en del om att det tillämpas ”kollegialt lärande” ute i skolorna i vårt land. Skulle gärna vilja höra vad ni andra förstelärare har att säga om saken. Personligen är jag emot detta (kollegialt lärande). Jag anser att vi lärare ska ha rätt till UTBILDNING (således är jag även emot det som kallas ”fortbildning”). Har ni andra avsatt tid i era tjänster till kollegialt lärande? Hur resonerar ni? Får ni utbildning? Eller kallas det fortbildning? … ”

Kommentarerna som trillade in, och som frågeställaren för övrigt över huvud taget inte kommenterade, gav ordentligt svar på tal. Ingen delade hens uppfattning, en gick heller inte till attack emot den. Istället följde en lång tråd som kan ses som ett strålande exempel på kollegialt lärande, om än i ett vidgat kollegium. Exempel från praktiken, länkar till bra resurser och forskningskällor, glada tillrop, konstruktiv feedback, tips och förslag. Allt från pedagoger och förstelärare från hela landet som alla sjöng det kollegiala lärandets lov.

Lika mycket som det ursprungliga inlägget gjorde mig lite sorgsen, lika mycket gladde jag mig åt alla kommentarerna. För även om jag emellanåt drabbas av samma frustration som Sandra när hon skrev sitt inlägg om ”tröga lärare” så är det just dessa exempel som får mitt hopp om att skolan kommer att ”levla upp” att leva. Vetskapen om att det finns många skickliga pedagoger som ser både eget och andras lärande som intressant och som generöst vill bidra i det ger framtidshopp.

Kanske finns i denna historia också en del av förklaringen till varför 82% av lärarna svarar att de ägnar 6 dagar eller mindre per läsår till kompetensutveckling, trots att det sätts av 13 dagar, för detta varje läsår för svenska lärare. (Källa: Europena Schoolnet 2013) För om lärare förväntar sig UTBILDNING men istället eller också erbjuds FORTBILDNING eller KOLLEGIALT LÄRANDE, så räknas det kanske helt enkelt inte som kompetensutveckling? Låt oss hoppas att det är så enkelt.

Med det låter jag frågan om lärares eget engagemang i sitt varumärke vila som idé till ytterligare ett inlägg. 84 bloggdagar kvar …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *