Här har man alltid med sig

0004653En av flera vattendelare i debatten om skolan är tidsperspektivet. Fokus på att förbättra den skola vi har just nu, eller fokus på att skapa den bästa skolan för framtiden. Naturligtvis krockar dessa perspektiv emellanåt, det är oundvikligt, men spiller vi inte alldeles för mycket energi på att träta om vilket perspektiv som ska gå vinnande ur striden?

Att vi tar olika ingångar på skoldebatten är bra, nödvändigt och viktigt. Dock upplever jag allt oftare en polarisering där debattörer med huvudsakligt fokus på skola ur ett längre tidsperspektiv sätts i en ringhörna, och de med huvudsakligt fokus på skola idag, i en annan. Är du ”för” framtidsfrågorna placeras du per definition i gänget som är ”mot” nutidsfrågorna och vice versa. 

Och det stannar tyvärr inte vid tidsperspektivet. ”Ordning och reda” ställs mot ”flum”, kateder mot soffa, ”eget arbete” mot föreläsning osv osv. Att vi kategoriserar, generaliserar, sorterar och stämplar åsikter och debattörer på detta sätt är frekvent återkommande, och det är vi själva som gör det. Det blir ju per definition lite lättare att förhålla sig till matchen om man vet vilka som hör till vilket lag. Vilka som är med- och motspelare. Förutsatt att det nu är en match eller fight som ska utkämpas då alltså.

Som jag ser det är det vansinnigt kontraproduktivt att det pågår en fight mellan den gamla och den nya skolans beivrare (för att göra en enkel generalisering). Det som är skola här just nu, är nämligen inom kort skola på en helt annan plats, den plats som vi just idag kallar ”där” eller sen. ”Där” ligger längre fram, någon annanstans, i framtiden. Vi vet inte så mycket om ”där”, men av historien kan vi förstå att vi definitivt kan förvänta oss att när vi kommer till ”där” så gäller andra förutsättningar än här. Den spade vi gräver med ”här” är kanske rent av måste vara en räfsa ”där”?

Skolutveckling blir därför en utmaning där allt som är konstant är att spelreglerna hela tiden är i förändring. En utmaning som kräver att vi balanserar och drar nytta av insikter och kunskaper om båda perspektiven. Ändå ligger fokus idag ofta mer på att definiera och kritisera en motståndare eller ett motståndarlag, än att ta plats i en helhet och bidra med kunskaper, kompetenser och förmågor i en lärande resa mot ”där”. Förklaringar till varför det blir så står naturligtvis att finna i allt ifrån särintressen till bristande förmåga att se sin egen del i en helhet, men jag tänker ändå att vi, om vi vill, kan göra både kommande generationer och oss själva, stora tjänster bara genom att använda vår förståelse för att det förhåller sig så och agera och debattera därefter.

Skolan kommer inte att kunna ta sig från här till ”där” i ett enda kliv. Den kommer heller ej att kunna surras fast vid dagens eller, ännu värre, gårdagens ”här”. Nej skolan, dvs alla vi som verkar i och för den, måste kontinuerligt gå, steg för steg. Vi måste vara i rörelse med insikten om att ”här” inte är en fast punkt att återvända till när utmaningen blir för stor. Vi måste utgå från det faktum att ”här” har man alltid med sig och att det är en punkt eller ett system i ständig rörelse i en föränderlig värld i ständig rörelse. En punkt eller ett system i rörelse mot ett ”där” som är ett rörligt mål. Människan har fötter, inte rötter. Det tänker jag att vi ska vara glada för. Låt oss alla att kliva ur ringhörnorna, ta sikte på ”där”, inventera vad vi var och en kan bidra med för att skolan ska få en bra resa mot ”där”, och börja gå.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *