månadsarkiv: mars 2014

”Great educators challenge their students with big ideas”

De av er som känner mig vet att jag gärna blickar framåt. Dock, det är inte så dumt att slänga en blick i backspelen emellanåt. Här, en blick 24 år bakåt i tiden och jag kan inte låta bli att le och förundras en smula över att jag på senare år personligen fått möjlighet att lära känna och utbyta tankar med en av de pionjärer som lade speakerröst på den här framtidsvisionen, producerad samma år som jag började plugga till lärare.

”Great educators challenge their students with big ideas”

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Vill någon ens börja?

Går igenom länkar jag sparat och fastnar på en artikel i Forbes, från 26 juni 2013, ”Six Reasons Your Best Employees Quit You”, sex anledningar till varför anställda väljer att säga upp sig. De är, i min enkla översättning, följande:

  1. Det saknas en vision för företaget eller verksamheten
  2. Svårighet att förstå uppdraget, hitta sin roll i en större helhet.
  3. Avsaknad av empati. Anonymitet.
  4. Brist på motivationsfaktorer.
  5. Begränsade eller inga karriärvägar.
  6. Tråkiga, enahanda arbetsuppgifter.

Det må ju vara hänt att många av oss väljer att lämna arbetsplatser som inte stimulerar och engagerar oss, men med den utveckling vi ser idag ställer jag mig frågan om våra yngre generationer ens kommer BRÖJA arbeta på arbetsplatser som funkar såhär.

Kanske tänker då någon att allt detta kan de ju rimligen inte veta innan de börjar. Nej kanske inte alla, men faktum är att allt fler kan. Oavsett om arbetsgivare gillar det eller ej blir nämligen världen alltmer transparent, även på detta område. Och vi människor, tillika anställda, allt mer generösa med att dela med oss av våra berättelser.

DSC_0268 - version 2För skolans del tecknas och delas denna berättelse i hög utsträckning av högste ”chefen” själv. Skolor klarar inte sitt uppdrag. Lärare gör för mycket administration. Lärare och elever benämns i anonyma, generella ordalag. Yttre, inte så attraktiva motivationsfaktorer dominerar. Karriärvägarna för lärare är få och, kanske värst av allt, det finns ingen tydlig framtidsvision för företaget skolan.

Berättelse om skolan lever med andra på alla punkter upp till de faktorer anställda väljer att lämna sina jobb för. Att dessutom som högste chef berätta den, förefaller mig vara en vansinnigt dålig affärsidé. Och så undrar vi varför så få vill lägga 4-5 år av sina liv på att utbilda sig för att arbeta i företaget.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Debatt från möjligheternas horisont

cropped-IMG_2280.jpgSvensk TV-studio. Dags för ”mästarmöte”. Två skolministerkandidater ska på några få minuter delge sin bild av skolan inför nästa val. Landets väljare bänkar sig vid datorer, surfplattor och TV-apparater.

-Välkomna hit! Programledaren vänder sig omgående till den som sitter närmast. Jag tänker att vi helt enkelt går direkt på sak. Hur vill ni utveckla skolan?

– Ja det finns naturligtvis många möjligheter inom detta område att ta tillvara. Vi vill exempelvis utnyttja mångfalden och de fantastiska möjligheter vi har med den. Kandidat ett tar snabbt och engagerat kommandot. Ta till exempel ungdomarna i de norra stadsdelarna i den här staden. Visste ni att de tillsammans talar över 100 språk. Denna guldgruva ska vi öppna upp, förädla, utveckla och förvalta.

– Och vad vinner Sverige och svensk skola på det menar du?

– Ett framtida lärande samhälle byggs i det allra väsentligaste på god kommunikativ förmåga i ett globalt perspektiv. Världen är stor och färgrik. Samtidigt krymper den och blir alltmer tillgänglig här och nu. Svenska är ett litet språk. Vi behöver goda, mångfacetterade språkkunskaper för att kunna kommunicera väl med andra. Göra affärer, förhandla, utbilda, informera, utöva ett gott värdskap. Och så vill vi satsa på lärare som kan undervisa på olika språk. Möta nyanlända elever och ge dem undervisning på modersmålet på den kunskapsnivå de befinner sig. Så de inte tappar farten i sina studier medan de lär sig svenska.

Kandidat nummer två harklar sig, mån om att få sin del av den begränsade tiden.

-Ja jag och mitt parti vill definitivt förvalta mångfalden mer. Och vi tänker inte begränsa detta till språk och kommunikation. Det finns stora förtjänster i att ta vara på elevers och lärares olikheter och bereda möjlighet för dem att växa, utvecklas och specialiseras. Den teknik och de digitala miljöer vi har tillgång till idag gör det till exempel möjligt för eleverna att möta lärare med specialistkunskaper inom specifika intresse och ämnesområden. Tillsammans kan de jobba för en ökad expertis och specialisering och nå fram till långt många fler elever än de gjort hittills. Det vill vi stötta och utveckla

-Du menar alltså att alla ska lära lite vad de vill i skolan. Programledaren höjer lite på ögonbrynen.

– Exakt så. Om vi bortser från det självklara vill säga. Vi behöver naturligtvis alla en gemensam bas som grund för att kunna leva i och utveckla det här samhället. Språk, förståelse för samhällsbyggnad, historia, matematik, förmåga att lära, lära om och lära nytt och så vidare.  Där har skolan en otroligt stor och viktig roll och det kan och vet vi sedan lång tid tillbaka. Men, vi måste tänka mycket vidare. Med olikheter kommer också möjligheter. Vi vill att svensk skola blir världsledande på att ta vara på och förädla den naturresurs vi har i form av individers olika talanger, intressen och förmågor. Därför kan vi inte stanna i att enbart förbättra de självklara byggstenarna för kunskapsutvecklingen. Vi måste också förädla och använda de unika stenarna bättre i bygget. Öppna upp för nya mönster, sammanhang och arenor.

– Det där låter som ett mycket omfattande uppdrag för skolan. Klarar skolan verkligen detta? Och hur blir det exempelvis med en sån sak som betygen?

– Naturligtvis är det ett omfattande uppdrag. Den skola vi vill se ska vara drivande i samhällsbygget. Proaktiv istället för reaktiv. Ett viktigt nav i ett lärande samhälle i ständig förändring. Det finns en enorm kapacitet i skolan redan idag, och mer kan frigöras. Det handlar om prioriteringar. Och betyg handlar om två skare. Att kommunicera och sortera. Det första kan vi göra med andra medel som dessutom stärker elevers lärprocesser. Det andra kommer inte skolan att göra i ett framtida lärande samhälle. Vi vill vända på systemet där och låta de som driver högre utbildning genomföra sina egna urvalsprocesser i de fall det finna anledning att prioritera bland intresserade studenter. Detta tror vi kan vara en väg att gå för att ge elever möjlighet att i högre grad påverka sina framtidsutsikter.

– Mycket av det där har ni ju läst i vårt partiprogram! Den ena avbryter den andra. Har ni inga egna idéer?

– Naturligtvis har vi långt fler idéer om HUR detta ska organiseras och byggas upp. Det vet vi alla att även ditt parti har och här kanske vi skiljer oss åt på en del punkter. Man handen på hjärtat. Det är trots allt en underordnad fråga i sammanhanget. Systemet får inte bli målet utan medlet. Vi vill se en skola som lever och leder utveckling av vårt land. Om det kräver en samsyn över partipolitikens gränser måste vi vara kloka och ansvarsfulla nog att ta det ansvaret.

– Ja uttrycket ”ett lärande framtida samhälle” är i alla fall vårt. Och i det samhället har skickliga  lärare den status de måste ha. Att leda, stödja och utveckla lärprocesser i framkant av utvecklingen i ett lärande samhälle är ett komplext uppdrag som naturligtvis de allra bästa är intresserade av att ta sig an. De som vill arbeta med en utmanande uppdragsformulering med ett stort ansvar för vår samhällsutveckling kommer att söka sig till den positionen. Och smakar det så kostar det. Det måste vi vara, och är också redo för att hantera. Därför vill vi ge alla lärarstudenter en betald utbildning.

– Om det är några som är beredda att prioritera och satsa på lärare och lärande i framtiden så är det vi. Och då menar vi satsa. De möjligheter som finns får under inga omständigheter gå till spillo. Det har vi inte råd med.

– Ja där är jag beredd att hålla med dig. Vi tar ansvar för att förvalta alla möjligheter som finns för en stark utveckling av skolan. Det kan ni ta som ett vallöfte.

– Och där ser jag att programtiden börjar ta slut. Jag måste tyvärr avbryta er här och vill pass på att tacka …

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Inhämta eller utveckla?

Lyssnar till Ann-Marie Begler, Skolinspektionens GD, som intervjuas av Love Benigh i programmet ”Rakt på”. I fokus ligger bland annat de 650 klassrumsbesök som Skolinspektionen genomfört och reflektioner kring den undervisning inspektörerna sett i vid dessa besök och det finns mycket att reflektera över i det som lyfts i intervjun, det tar ett brett grepp på svensk skola.

Det vore kanske på sin plats att göra ett referat av intervjun men jag vill försöka reflektera lite om en sak jag tänker på när jag lyssnar istället. Så, se gärna klippet.

Ann-Marie Begler lyfter på ett initierat och bra sätt många viktiga saker under den här halvtimmen. Ledarskap, kollegial professionsutveckling, motivation, värdegrund, lärsituationer mm mm. Hon gör det naturligtvis också mycket tydligt och klart utifrån den skola och det skolsystem hon ansvarar för att inspektera. Korrekt enligt uppdraget, men ändå. Jag fastnar på det. På hur ramverk och system blir utgångspunkt. På hur samtalet cirklar runt förbättringar och utveckling i en befintlig kontext. Som att det finns en naturlag som styr hur skolan ska fungera med givna förutsättningar och att utmaningarna ligger i att få det att fungera bättre inom dem.

Naturligtvis finns det mycket som kan bli bättre inom de befintliga ramarna, men jag önskar att vi i högre utsträckning istället förde samtal om kvalitetshöjning utifrån det vi vill uppnå så att vi också kunde ifrågasätta och belysa ramens, eller om man så vill, systemets betydelse för hur vi lyckas. Detta är naturligtvis inte Anne-Marie Beglers eller skolinspektionens uppgift, men jag tänker att vi här sätter en begränsning för våra tankar när vi vill utveckla och skapa bättre förutsättningar för ungas lärande. En begränsning som kanske står i vägen för något bättre.

Ann-Marie Begler använder uttrycket kunskapsinhämtning och jag fastnar särskilt på det ordet. Som att kunskaper är något man kan hämta. Från hyllor, lådor, texter eller för den delen internet. Samtidigt vet vi att lärande handlar om att utveckla och förädla kunskaper, att de inte kommer med handpåläggning eller kan hämtas i färdig förpackning.

Undrar om våra tankar och idéer om lärande skulle förändras om vi helt enkelt valde att byta ut ordet kunskapsinhämtning mot kunskapsutveckling. Och vad skulle hända om vi började tala om läraren som ledare av kunskapsutveckling istället för läraren som ledaren i klassrummet? Hur skulle det påverka utvecklingen av skolan i och för ett lärande samhälle?

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

 

 

 

 

”Du gör mig förvirrad i tankarna”

Har föreläst för lärare hela dagen idag, 4 x 90 minuter på temat ”Skola i en digitaliserad värld”. Responsen under såna dagar är ganska omedelbar. Alltid givande och intressant. Diskussioner, frågor och tankar som delas utmanar och tvingar mig att pröva, ompröva, omformulera, omvärdera.

”Jag tycker såna här föreläsningar mest ställer till det. Du gör mig förvirrad i tankarna”

0006561En lärare med djupt och seriös vilja att göra mesta, bästa möjliga för sina elever kommer fram efter ett av passen. Säger att hen känner igen en hel del. Har ”hört det förr”. Minsann har prövat att tänka och göra både ditt och datt, men att ditt och datt alltid visar sig bli omodernt, just som det börjar sätta sig. Att ditt och datt inte är beständigt och därför nog inte är så värt att prioritera. För det är alltid så att just som hen fått kläm på något så svänger trenden. Det hen fick cred för igår är omodernt idag.

– Det du berättar och visar är väldigt intressant fortsätter hen, och vill naturligtvis inte att jag ska ta illa vid mig för att hen inte är så entusiastisk. Det är bara det att hen alltid upplever att såna här föreläsningar skapar förvirrade tankar. Att de rubbar allt det som hen kämpat med att få koll på.

– Varför ska jag ändra på saker när de ändå inte kommer vara ”inne” om något år? Varför ska jag ta till mig det du säger när det ändå kommer nåt nytt i morgon?

Jag förstår att denne lärare inte förstår att hen just gett mig dagens bästa feedback. För vad kan vara bättre än att få ett sådant kvitto på att man stört och berört någon med det man sagt. Att vederbörande känner sig så ”knuffad utanför bekvämlighetszonen” att hen dristar sig att komma fram och faktiskt tala om det för mig. Att tankar är satta i rörelse.

Världen snurrar. Jag tänker att vi måste snurra med.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

 

Det kom ett förslag … igen

Jag har vid upprepade tillfällen lovat att inte lägga energi på skolminister Björklund. Det finns liksom så mycket bättre saker att lägga sin energi på för den som vill se skolan växa och utvecklas. Dagens utspel om betyg i åk 4 fick mig dock att på allvar börja fundera på dessa svårt förenklade budskap om skolan signerade Björklund (eller alliansen om man så vill). Behövs de verkligen för att väljare utanför skolans sfär ska förstå? Leder de verkligen till fler röster till Folkpartiet eller alliansen? Ger de verkligen rektorer, lärare, förskollärare och andra som arbetar i skolan riktning, framtidstro och hopp? Eleverna motivation att levla upp, prestera och lyfta sina resultat?

Vet ni, jag tror inte det.

Jag tror inte väljare vill bli idiotförklarade.

Jag tror inte det blir fler röster på Folkpartiet eller alliansen, inte nu längre.

Jag tror inte detta bidrar till att lyfta de som jobbar i skolan.

Jag tror inte elever presterar bättre eller blir mer motiverade av misstroende och förminskande.

Under dagen och kvällen har diskussionen om utspelet gått hög både i gammelmedia och i digitala dito. Mängder av kompetenta engagerade skolmänniskor lägger timmar på att i detta nu söka argument, vetenskapligt stöd, debatt och dialog om ett ämne som de redan i grunden är proffs på.

Regeringen

De försöker förstå. Varför forskningen, som de själva är ålagda att bygga sin profession på, inte gills för en utbildningsminister? Varför den högst ansvarige ministern i statstelevision på bästa sändningstid (klipp från Rapport, se från 7:50 och framåt) kan avfärda nationell forskning om betyg och bedömning med att ”han delar inte den uppfattningen”? Varför beprövad erfarenhet kan trumfa vetenskaplig forskning? För se, på beprövad erfarenhet kan man införa betyg i åk 4, säger Björklund. Och den svenska betygsforskningen är väldigt inriktad på att det är dåligt med betyg, men … alla andra länder har betyg så då är det bra.

Vet ni. Jag tror inte att det finns nåt dolt bra budskap att förstå.

Jag tror helt enkelt inte att den ansvarige ministern ska jobba på lösare vetenskaplig grund än alla rektorer och lärare i den skola han ansvarar för.

Jag tror inte att den ansvarige ministern bör avfärda befintliga vetenskapliga resultat till förmån för sin egen uppfattning.

Jag tror inte beprövad erfarenhet räcker som beslutsunderlag för en minister som ansvarar för en skola på vetenskaplig grund.

Jag tror inte att svenska forskare medvetet söker nackdelar med betyg och forskare i andra delar av världen står för alla fördelarna.

Jag tror inte att argumentet ”men alla andra gör så” håller, på vetenskaplig grund

Nej, jag tror såhär. Skolpolitiken handlar idag, oavsett parti, mest om att flytta runt däcksstolar på ett sjunkande skepp. Detta är djupt oroande. Det är vår framtid vi sänker. Att rösta bort Björklund kommer förvisso att ta bort ett irritationsmoment, men jag är säker på att det inte kommer att leda till någon avgörande eller viktig förändring för svensk skola. Just nu tävlar nämligen partierna bara om hur det lutande däcket ska möbleras.

Så nu frågar jag mig; Vad kan jag mer göra för att bidra till att få svensk skolpolitik att börja handla om hur vi kan förvalta och förädla det mest värdefulla vi har? På vetenskaplig grund, för ett framtida lärande samhälle. Hur kan jag levla upp? Vad mer kan jag bidra med?

Det mina vänner, får bli ‪#‎veckansutmaning‬

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

 

För att lärare vet att det går att dansa utan ben

För 12 år sedan antog jag en utmaning. Det handlade om ett nytt uppdrag. Om att tillsammans med tre, skulle det visa sig, helt fantastiska kollegor, skapa en helt ny verksamhet där mer kvalitativ pedagogik, didaktik och undervisning var målen och digitala verktyg och miljöer medlen. Det handlade om att vara IT-pedagog.

Det var kul. Skitkul! En ynnest. Pionjärsandanen och entusiasm var påtaglig. Viljan gick att skära i bitar. Vi var snudd på obotliga optimister. Allt var möjligt.

Nej. Någon dans på rosor var det inte. En-till-En var blott en dröm och den befintliga IT-miljön på de skolor vi arbetade med (23 st) i många fall en veritabel mardröm. Få, eller i praktiken ibland inga, datorer. Olika operativsystem. Dåliga skärmar. Trasig möss och tangentbord. Trådlöst nät bara ibland. Om man kommit ihåg att ta med egen utrustning förstås. Det funkade långsamt. Om man hade tur att hitta ett nätverksuttag som var aktivt förstås. Och hade koll på skolans IP-adress. Och tillräckligt lång nätverkssladd. Förstås.

Vi kunde gett upp, sagt att det inte gick att göra IT till ett vettigt medel för lärande med de förutsättningarna. Att det var för ineffektivt. Krångligt. Gav för lite resultat. Men vi körde ändå. Gjorde möjligheter av det omöjliga. Precis som så många lärare och ledare gör idag. 2014. Med undermåliga, för att inte säga orimligt kassa, digitala miljöer. Låsta av system, dåliga beslut och låg kompetens. Starkt, vackert och med en obändlig vilja görs det omöjliga sakta möjligt. Nya vägar till lärande röjs. Utsiktspunkter görs tillgängliga. Arrangerade aktiviteter bereder elever möjligheter. Till förståelse, upplevelser och insikter de inte visste att de behövde. Inte hade innan.

Allt, för lärare vet att det går att dansa utan ben.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Se och le!

Idéerna till dagens #Blogg100-inlägg står inte direkt som spön i backen. Och vad gör väl det. Att förvänta att man 100 dagar i rad ska ha något klokt att dela med sig av vore sannerligen att förhäva sig. Så är det naturligtvis inte.

Därför blir dagens inlägg inte långt, ej heller vetenskapligt förankrat. Däremot vill jag dela något som ger mig, och förhoppningsvis även dig, en påminnelse om att saker och ting verkligen inte alltid är som man tror, men att det kan vara alldeles alldeles enastående bra, för att inte säga bättre, ändå.

Se och le 🙂

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

#UnosUno – Att förändra skolan med teknik

Dagen idag har ägnats åt presentation av resultaten av UnosUno och jag såg fram emot att få en både bredare och djupare bild av den repport från projektet jag skrev om igår.

Då efterlyste jag mer stöd för hur man som skolhuvudman bör tänka och resonera runt tekniklösningar, något rapporten är mycket sparsam med. De frågorna förblev också i stort obesvarade idag. Professor Åke Grönlund, ansvarig for forskningsprojektet, betonade att man i projektet utgått ifrån att alla elever och lärare har en personlig dator och därmed är grundförutsättningen lik för alla. Det är sedan hur datorerna används och hanteras som varierar.

Med det resonemanget kommer man naturligtvis lite enklare undan på teknikområdet, men jag menar att det också tillför en viss osäkerhet till resultaten. Att be elever och lärare bedöma sina upplevelser av tillgång till en IT-miljö ur olika perspektiv utan att beskriva miljöns beskaffenhet, tillför en osäkerhetsfaktor till resultaten som man inte helt kan bortse ifrån. Tillgång till öppet eller slutet nät? Inloggningstider? Centralt managerade eller helt användaradministrerade datorer? Tillgång till mjukvaror? Möjligheten att göra personliga inställningar i datorn?

Ja listan över tekniskt relaterade möjligheter, begränsningar och beslut som påverkar användarnas upplevelse av en dator för arbete eller studier kan göras lång. Om variationer på dessa områden påverkat utfallet får vi, så vitt jag kan se, inte veta i UnosUnos rapport.  Dock får jag kasta in en brasklapp här då jag ännu bara hunnit läsa vissa delar av den bok som presenterades idag, och som nog egentligen mer bör ses som projektets slutrapport.

Att förändra skolanBoken har alltså titeln ”Att förändra skolan med teknik: bortom ”en dator per elev”. Säkerligen en i många stycken mycket givande läsupplevelse för alla som intresserar sig för skolans utvecklign och digitalisering. Det gör jag, varför den naturligtvis kommer att läsas noga. Du som vll kan hämta boken i Pdf format här.

Nu är det dock, i flera bemärkelser, dags att gå in för landning och ta sig den sista biten hem till fredagsmyset med familjen. Helt analogt blir det nog inte med två tonårsdöttrar som sällskap. Men mysigt. Alltid mysigt. Trevlig helg!

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

UnosUno, ett kvitto med otydliga poster

Det är spännande tider för oss som under lång tid jobbat med digitaliseringen av skolan. Nästan som julafton. Resultatet av den första större vetenskapliga studien av svenska 1:1 satsningar, UnosUno, ligger nu på bordet (eller kanske i ännu större utsträckning på våra skärmar). Kvittot är slutligen utskrivet och alla vi som köpt idén om personliga digitala verktyg till elever och lärare kan kolla av och se vad vi fått för pengarna. Äntligen.

Min första reflektion efter att ha läst igenom rapporten är just att det är ett kvitto vi får. Det kvitto som hundratals personer bönat och bett mig att försöka skriva genom åren. Det som alla så hett önskat sig innan affären ens var genomförd. Det slutliga 1:1 beviset som skulle få tyst på kritiker, övertyga tvivlare, öppna politikernas plånböcker och ge alla redan övertygade ro att ägna energi och tid åt pedagogik och skolutveckling.

Och nog kom kan vi väl till stor del säga att detta magiska kvitto nu finns, trots att den tredje avslutande UnosUno-rapporten inte riktigt ger en bild av hela ”affären”. Bakgrundsfakta som beskrivning av deltagande kommuner och skolor, antal respondenter och hurvida det finns skolor som inte medverkat i hela studien eller ej får vi t.ex. inte veta något om. Det är lite trist, då det försvårar för alla som vill använda denna rapport som vetenskaplig källa.

En annan sak som saknas på ”kvittot” är den post som absolut flest av alla har ställt frågor till mig om genom åren. Den fråga som i princip varenda inblandad projektledare, rektor, IT-chef eller IKT-pedagog lagt energi, tid, ork, arbete, fokus och tankar på när 1:1 börjat ta form i den egna verksamheten. Jag pratar om den stora frågan teknikval. Om vilken teknisk lösning som når störst framgång. Är mest kostnadseffektiv. Kräver minst insatser i form av avsatt tid till teknikstrul. Är bäst för lärande.

Vän av ordning kan möjligen tycka att det är en irrelevant fråga. I rapporten är man ju faktiskt mycket tydlig med

”att 1:1 inte är ett it-projekt utan ett förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär en ganska genomgripande förändring av skolans arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor.”

Naturligtvis är det så. Det visste vi långt innan UnosUno. Såhär sammanfattade vi framgångsfaktorerna med En-till-En Falkenberg vid vad  jag tror var den första stora studiebesöksdagen om projektet den 5 februari 2009.

En-till-En Folkets hus 5 feb 2009.014

UnosUno-forskarna har dock haft i uppdrag att

”ge underlag för hur man bäst inför en dator per elev så att det ger så stora effekter som möjligt på elever lärande.”

Och här, menar jag, har teknikval fortfarande en betydelse.

Flera gånger nämns också teknikkostnader, tekniska problem/brister samt att teknikstrul tar tid i rapporten. De lyfts som negativa effekter på utfallet, i förlängningen elevernas lärande. Vi får dock ingen som helst beskrivning av vad som avses här. Handlar det om bristfällig infrastruktur? Problem med klienter? Mjukvara? Licenser? Prylarnas slagtålighet? Eller kanske hur väl kommunala digitala stödsystem fungerar i 1-1 miljöer? Om detta ges inga ledtrådar. Ej heller generella svar. Nej vi får faktiskt inte ens veta om alla skolor har likvärdiga tekniska förutsättningar eller ej. (Något jag vet att de inte har).

Är detta ett problem? Ja det ger i alla fall ingen vägledning om hur man undviker teknikproblem som kostar tid, pengar och elevers måluppfyllelse i en 1-1 satsning. Alla de skolor och kommuner som fortfarande kämpar med att öka förståelsen för skolans unika krav på funktionella IT-miljöer får ingen hjälp av UnosUno med denna ”kamp”. De får bara veta att tekniken fortfarande är en del av problemen på UnosUno-skolorna ergonomiskt, ekonomiskt och resursmässigt. Inte hur de som har minst problem och bäst resultat har hanterat dessa frågor.

Det är naturligtvis också synd att de kommuner och skolor som redan satsat på 1-1 inte får ett bättre kvitto på ett av de största och mest kostsamma besluten de fattat i sina satsningar.

Eller är kanske teknikvalet trots allt en ickefråga sett till elevernas resultat? Det tror inte jag. Jag tror däremot att det fortfarande är för känsligt att peka ut några lösningar som mer framgångsrika än andra. Jag tror också att så länge vi inte vågar göra det, kommer vi att fortsätta lägga tid, energi och resurser på att undra om vi verkligen fått få mesta möjliga lärande för teknikpengarna. Det hade varit bra om vi hade fått ett tydligt kvitto från UnosUno på hur man lyckas med det.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.