månadsarkiv: december 2013

Är man bra så blir det bra

Det finns mycket skoldebatt att blogga om just nu och titt som tätt slår jag mig ner vid datorn för att samla tankarna. Men just som de börjar närma sig tangenterna i enad tropp, dyker nya inspel upp i flödet och så far tankarna åt alla håll igen. Vad som snurrar? Ja ”allt” sammanfattar nog det hela ganska väl. Så, jag tar helt enkelt sikte på ett spår i mängden och hamnar på perrongen till tåget ”förstatliga skolan”. Någonstans måste jag ju börja. Eller stanna.

0005030

Staten beslutar idag om skollagen, läroplanerna, betygssystemet, kursplaner, lärarutbildningen etc. De styr, utvecklar och kontrollerar skolans verksamhet via förvaltningsmyndigheter som Skolverket och Skolinspektionen. Kommunerna ansvarar för resurser till genomförandet av skolverksamheten, lokaler, löner, kompetens etc. Så har det varit sedan början av 1990-talet. Idén är i stora drag att beslut som påverkar skolan lokalt ska fattas av personer med kännedom om lokala förhållanden, medan staten ansvarar för beslut om rättigheter och likvärdigt ramverk och innehåll för alla kommuner/skolor.

Skulle det då bli bättre om staten tog över ansvaret för hela rasket? Utan facit vet vi naturligtvis inte det men jag tror inte på att genomföra den operationen i det läge som råder idag.

Varför?

  • Vi har i Sverige inte någon nationell idé om hur vi tillsammans skapar ett lärande samhälle för framtiden. Utan en relevant verksamhetsidé kan vi inte bygga den skolorganisation vi behöver i framtiden, bara varianter av den vi redan har.
  • Vi har, med det färska PISA-facit i hand, varken tid eller råd att göra så mycket annat än att fokusera 100% på lärandets kvalitet för eleverna. Denna kvalitet utvecklas bäst i lärande möten med just elever. De sker sällan på en statlig förvaltning.
  • Vi har idag en begränsad mängd individer med kompetens att ”leda och utveckla skola och lärande” i Sverige. Ett förstatligande av skolan skulle inte per automatik öka denna samlade kompetensresurs, bara flytta runt den.
  • En omorganisation genererar ett antal utmaningar. Hur friskolorna ska hanteras är en. Dessa utmaningar måste, om vi inte tillför resurser hanteras av den samlade kompetensresurs vi förfogar över. På bekostnad av annat.
  • Det departement som idag ansvarar för statlig styrning av skolan liknar sedan lång tid tillbaka sitt eget verksamhets- och ansvarsområde vid en härdsmälta. Många håller med. Om motsvarande skett i andra typer av verksamheter hade denna avdelning sannolikt inte getts utökat mandat.
  • Är man bra så blir det bra, alldeles oavsett om bra stavas PISA, TIMMS, nationella prov, betyg, meritvärde, innovationsförmåga, kreativitet eller läsförståelse. I svensk skola blir det inte tillräckligt bra idag. Därför behöver vi prioritera de resurser vi har för att hjälpa lärare, ledare och beslutsfattare att bli bättre.

Väl medveten om att punkterna ovan är av lite olika dignitet, blir ändå min slutsats att de tillsammans utgör fullt tillräckliga skäl för att idag avstå från att hoppa på tåget ”förstatliga skolan”. Det systemfel vi lever med idag kommer nämligen inte att lösas med samma tankar som skapade det, och det tåget kommer följaktligen bara ta oss i cirklar till stationer vi redan flera gånger passerat. Därför måste vi tänka vidare och fokusera på att först formulera en hållbar idé om ett lärande samhälle för framtiden. Och medan det görs, menar jag att vi ska lägga alla våra nuvarande resurser på att bygga och stärka kunskap, kompetens och förståelse i den nuvarande organisationens alla delar. Ge Camilla Hending 7 minuter av din tid så förstår du varför.

Och tack Hans för att du satte mig på spåret med rubriken 🙂